En varierad dag

Om gårdagen var omtumlande har den här dagen känts tämligen varierad! Men trevligt och positivt varierad - även om tröttheten börjar göra sig allmänt påmind nu.

Jag åkte in till Lund vid nio och träffade en av mentorerna, R., kl. tio. Vi har haft ett antal diskussioner om hennes mentorsupplägg, då det är en helt ny kurs som inte är alldeles enkel att organisera SI på, så detta blev ytterligare en sådan. Jag tror att vi kom fram till en bra lösning såsom det ser ut nu i alla fall, och det kändes mycket bra.

Därefter blev det några mail och sen hade jag lite tid till kl. 11 då jag skulle på ett möte angående kursutvärderingar. Plötsligt kom H., som skulle på samma möte och sa att hon och de andra som skulle på mötet skulle träffas och prata lite innan - så jag hängde med henne nere i källaren och började prata kursutvärderingar! Vid elva åkte vi upp till studierektorn och det blev ett intressant samtal på ca en timme. Jag känner mig fortfarande osäker i min SI-ansvarig-roll, men jag har ändå läst ganska länge på teologen, har jobbat som mentor och så, så jag hade i alla fall något att säga! :-)

Vi var klara vid tolv och då träffade jag, helt otippad, en metodhandledarkollega!! Hon är också studievägledare och hade varit på ett möte på teologen - det var roligt att träffa henne igen (vi gick metodhandledarutbildningen tillsammans i höstas) och vi pratade bort en liten stund.

Sen fick jag en liiiten stund att uppsatsläsa (ca en halvtimme) innan det var dags för min terapeutiska hebreiska föreläsning! *hehe* Idag avhandlades segolat, vilket är en mycket trevlig nomenklass ... min favorit tror jag! Jag gillar segolat ... och lamaed he-verb ... de är skojiga! :) "Ihåliga verb" (mediae waw-yod) är också lite av "favoriter", mest för att jag alltid lyckas missa dem när jag ska översätta/analysera - därför är det så fantastiskt roligt när man kommer på att det är ett sånt verb!
---! Jepp, sorry, nördvarning! !--- *skratt*

Jag lyckades komma med ett hyfsat tidigt tåg hem, vilket var skönt - men jag är otroligt trött för jämnan nu, så det har inte blivit så mycket gjort i eftermiddag/kväll.
Men jag har i alla fall bokat en hyrbil till nästa vecka - mamma och jag har gjort det några gånger tidigare, hyr man en liten bil för ett dygn brukar det totalt kosta lite drygt 500:- och då kan jag åka och storhandla, ta en utflykt till t.ex. Väla, IKEA osv, så jag tänkte unna mig det. Hade egentligen tänkt ta det i helgen, men då jag var sent ute var förstås den billiga bilen redan bokad då ... så nu blir det måndag eftermiddag till tisdag eftermiddag (missar tisdagens hebreiska föreläsning, hemska tanke!)!
Jag har också gjort upp en fikaträff med R. i nästa vecka, vilket ska bli SÅ roligt! Hon var min personliga mentor när jag kom tillbaka till studierna efter min sjukskrivning, vi har försökt hålla kontakten hyfsat, men nu var det otroligt länge sen vi sågs - så det ser jag verkligen fram emot!!

Det känns som bloggen uppdateras lite mer regelbundet nu, så jag tänkte faktiskt införa en sak som jag under en period hade på min engelska blogg; där hette det "Pic of the Day" - här får det förstås bli "Dagens Bild"! Tanken är att avsluta varje inlägg med en bild (med lite kort information om den) - mest för att ge mig en chans att dela med mig av en del bilder. Självklart kommer detta inte hindra mig från att lägga upp de vanliga bilderna från fotopromenader eller så - men detta kommer att innebära att det kommer att vara åtminstone en bild varje dag/inlägg ... Hoppas ni tycker om det.

Vill börja med att lägga upp en bild trots att jag vet att den har förekommit på bloggen förut - men den är väldigt speciell för mig. Det är det sista fotot jag har på Zorro, som är taget den 1 november 2010.

En omtumlande dag

Titeln beskriver min dag tämligen väl - den har varit omtumlande ... men mycket bra! :)

Jag hade planerat förmiddagen hemma och fick plötsligen ett samtal från en av teologens studievägledare som hastigt och lustigt undrade om jag ville bli personlig mentor! Hoppsan! Jag tackade ja direkt och fick prata med studenten jag ska vara mentor för ... och vi lyckades klämma in ett möte under eftermiddagen mellan två andra möten.

Jag skulle till banken på förmiddagen och lyckades missa ALLA bussar med minsta möjliga marginal, så det blev inget med det utan istället blev jag sittande nästan en halvtimme på järnvägsstationen för att vänta på tåget ... kändes rejält onödigt och slöseri med tid, men det var inget att göra.

In till Lund och SI-grupphandledning kl. 12 - med en tämligen decimerad mentorsskara ... bl.a. p g a influensan som tydligen har börjat härja vilt nu ... undrar hur man ska undvika den?!? Det finns inte en chans att jag ska ha tid att vara sjuk!! I alla fall verkar det funka bra för mentorerna och det känns jätteroligt.

Lite prat efter handledningen och sen träffade jag studenten jag ska vara mentor för, faktiskt lite tidigare än vi hade planerat. Jag har ju inte varit personlig mentor tidigare (men jag har haft en!), så det var en del praktiska saker att gå igenom, men vi hann faktiskt också med en del praktiskt och kursrelaterat arbete ... fast jag märker att jag är osäker på skillnaden mellan SI-ledare/mentor och personlig mentor ... känner mig helt klart skolad inom SI och man kanske inte kan/ska använda det så kategoriskt när man är personlig mentor...
Det ska i alla fall bli en mycket spännande utmaning att ta sig an, det rör sig om ca 2h/vecka fram till slutet av mars, förmodligen sedan förlängt till resten av terminen!

När vi skildes åt var jag på väg för att observera ett mentorsmöte (grundkursen) men blev "haffad" av en utav personalen som mer eller mindre erbjöd mig ytterligare ett jobb! *gasp* Det är ännu inte helt spikat och känns inte helt solklart, så jag väntar med att gå in i detalj på vad det skulle erbjuda - men det skulle handla om någon timme i veckan i alla fall! :)
Jag vet att jag har mycket nu, och jag har svårigheter med uppsatsen, men det känns fantastiskt att för det första bli tillfrågad och för det andra att ha så mycket att göra som möjligt just på teologen! Jag vill hemskt gärna stanna kvar där, i första hand på en forskarutbildningen förstås, men jag skulle GÄRNA vilja jobba där även efter jag har disputerat - och ju mer jag kan göra där redan nu ... ja, det kan ju inte skada i alla fall! :)

Sen blev det i alla fall mentorsmöte, även där med en något decimerad skara. Tydligen hade föreläsningen innan mentorsmötet blivit inställd p g a sjukdom så det var inte så många som dök upp - men jag tyckte det var jättespännande!! Hinduism och buddism har jag inte sysslat med på mycket länge ... i samtal med mentorn efteråt började jag tänka efter, och det var en av de kurserna som kolliderade helt i samband med min sjukskrivning/studieträning ... så jag läste "Asiens religioner" (som den hette på den tiden!) hösten 2001 ... yikes!

Efter mentorsmötet blev det i alla fall hemfärd, och under kvällen har Karlstadresan rnt påsk spikats definitivt....
Nu ska jag snart försöka sova då jag har ytterligare en intensiv dag imorgon med flera möten inplanerade - men jag får avsluta dagen på teologen med hebreiska-föreläsning, så det är lugnt! :)

Terapi på hebreiska!

En helt klart trevlig, GT-inspirerad dag idag! :)

På förmiddagen blev det lite uppsats-inläsning, innan jag åkte in till Lund och fyndade en del på Arkens bokrea. Några chansningar (men för halva priset känns det ändå helt okej), och en Predikaren-kommentar - och så fyndet jag blev mest nöjd med: Tryggve Mettingers The Eden Narrative, som jag länge har velat ha! (Tryggve Mettinger är professor emeritus, jag har "träffat" honom några gånger, men jag tror aldrig vi har blivit formellt presenterade.)

På eftermiddagen blev det hebreiska föreläsning! Yay! Det har känts ganska motigt för mig nu ett tag, jag har inte känt mig i form och haft svårt att orka med och ta tag i saker och ting så jag ska försöka se om lite GT/hebreiska-terapi i form av föreläsningar kanske kan ge mig en extra kick!
Idag avhandlades först och främst nomina med två föränderliga vokaler och det är riktigt roligt att hålla på med det här igen!!! Jag tror och hoppas att terapin kommer att fungera bra! :)

Inget särskilt annat att rapportera, ikväll har vi försökt ordna lite inför mammas besök hit efter påsk, och jag ska försöka boka Karlstad-resan imorgon, tänkte jag (alldeles för trött nu, så risken är att jag bokar en resa någon helt annanstans om jag ska ge mig i kast med SJ och Tågab och Bus4You och Swebus och allt vad det nu kan vara ikväll).

Ingen hebreiska imorgon *snyft*, men väl SI-handledning samt observation av grundkursmentorsmöte, vilket ska bli spännande! Och så en hel del förbund däremellan ...

Back on Track?

Det har varit en tämligen arbetsam vecka, faktiskt... Egentligen har det inte hänt så mycket, men jag har känt mig riktigt trött och hängig och jag tror faktiskt att utmaningen med forskarseminariet påverkade mig betydligt mer än vad jag trodde! Jag tog ut mig, mentalt sett, helt och hållet för att fixa den utmaningen och sen hade jag inte någon ork kvar till något annat, i alla fall är det så det har känts.

Veckan har som sagt inte inneburit sådär väldigt mycket. Jag hade ett handledarsamtal med professorn i tisdags eftermiddag, och lyckades för andra gången bli utelåst från teologen! Jag trodde inte att det stället hade så mycket emot mig! :)
Den första gången jag blev "utelåst" var 2008, jag hade hoppat på hebreiska-kursen för den dåvarande professorn som gjorde sin sista termin innan pensionen då. Vid kursslutet bjöd han och hans fru på lite buffé uppe i pentryt efter den sista föreläsningen. Vi skulle dra igång kl. 18 och då låser man ytterdörren, så professorn kom ner för att låsa upp åt oss och sedan "låsa upp hissen" (även hissen låses). Jag och några till kom först, och vi skulle åka upp till pentryt först, men professorn råkade trycka på fel knapp i hissen så vi kom till fjärde istället för tredje våningen - han skulle ner och hämta fler studenter och tyckte vi kunde ta trapporna ner ... men trapphusen är också låsta! Så vi kom förvisso in i trapphuset, men inte ut - förrän vi var saknade i pentryt och folk kom och letade efter oss! *ler*
Den här gången skulle jag träffa min handledare kl. 17.00 och trodde det var lugnt ... men tydligen låser man våning tre och fyra redan kl. fem, och jag var väl nån minut sen, så jag kom inte in. Kände mig något dum när jag fick gå in i biblioteket och maila handledaren och be att han skulle komma och hämta mig! :)

På  onsdagens eftermiddag var det mentorsobservation på en B-kurs i tros- och livsåskådningsvetenskap, vilket var mycket spännande. Det är en helt ny kurs som inte har gått tidigare, och jag har inte själv läst mycket tros-och-livs, så det var roligt att få vara med!

På torsdagen skulle jag egentligen ha blivit presenterad och sagt några ord om mentorsverksamheten på personalens "torsdagskaffe" - men jag vaknade kl. tre på natten med världens migrän, som vägrade ge med sig trots att jag försökte kurera så gott det gick ... jag hade inget val utan fick ställa in, så det får väl bli någon gång längre fram under våren istället. Jag var helt däckad till sent på torsdag kväll.

Helgen har inte varit något vidare, tyvärr. Både gårdagen och dagen idag har varit såna där dagar när man försöker göra allting rätt och i slutändan blir det bara mer och mer och mer och mer FEL ... så humöret är inte något vidare nu.
Jag har en relativt intensiv vecka framför mig nu, så jag hoppas att humöret blir bättre .... Lite utav motivationen och energin att fixa tillvaron har kommit tillbaka efter seminarieutmaningen i alla fall, så jag får ju hoppas att jag kan göra så mycket som möjligt utav det.

Det börjar bli lite smått planerat inför framtiden också nu ... det är bestämt att Annika kommer hit och hälsar på den 9-11 mars, vilket ska bli jättekul!! Hoppas på hyfsat väder den helgen så vi kan hitta på skojiga saker!
Det verkar också bli en Karlstad-resa under påsk för att hälsa på pappas familj och sen följer nog mamma med hit ner för ett besök under veckan efter påsk .... Nice!

Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...

En milstolpe!

Jag är totalt slut nu och ska egentligen inte göra ett ordentligt blogginlägg (tror inte någon skulle förstå mig om jag försökte skriva ett längre inlägg med tanke på hur jag mår nu), men jag vill i alla fall göra en kortfattad notering - för det går inte att komma ifrån att den här dagen har utgjort en milstolpe i mitt liv ... kanske mest på det personliga, snarare än det akademiska, planet!

Jag gjorde en "presentation av examensarbete" i forskarseminariet i GT idag på eftermiddagen och trots att jag vet att det är vardagsmat inom akademin var det en riktigt stor sak för mig. Jag har alltid haft svårt för seminarieverksamheten som sådan och att ta klivet upp på forskarnivå var stort för mig (eftersom min utbildning har varit så "konstig" har jag faktiskt aldrig ens deltagit i seminarier på avancerad nivå, utan bara på grundnivå!) ...

Förhoppningen är att göra ett riktigt blogginlägg just om själva seminariet imorgon, så det blir som sagt mer av en notering nu.
Av olika anledning (som också de kommer att komma i morgondagens inlägg) mår jag inte värst bra ikväll - men jag tror att jag har lite mer distans till saker och ting imorgon och kan skriva lite mer balanserat!

Men hur jag än mår idag, så känns det verkligen som dagen idag har utgjort en milstolpe!! :)

Ett stort TACK!

Som de flesta kanske vet ställs jag inför en stor utmaning imorgon, då jag ska presentera mitt examensarbete i forskarseminariet!

Med det här inlägget vill jag helt enkelt säga ett jättestort TACK till alla runt omkring som har varit så snälla och så stöttande de senaste dagarna!!
Jag har haft fantastiska samtal, mail och telefonsamtal från många, många människor runt omkring mig, där alla har velat stötta och peppa mig, vilket känns helt fantastiskt.

Jag känner mig lite delad vad gäller hur jag verkligen känner inför det här seminariet; å ena sidan vet jag om att det här inte är världens största sak. Massor av människor lägger fram saker i forskarseminarier och det innebär inte världens undergång, eller hur? Å andra sidan innebär det här en enorm utmaning för mig personligen, med tanke på de problem jag trots allt brottas med. För mig är det här ett riktigt stort steg att ta, det kan jag inte komma ifrån.

Hur som helst ska jag inte älta alla tankar och känslor om seminariet här - jag skriver dagbok för livet, och lär göra det större delen av natten, så det får komma där istället.
Men jag vill verkligen verkligen tacka er alla runt omkring mig för ett otroligt stöd!! Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det känns att befinna mig där jag befinner mig, veta att det faktiskt är det här jag vill göra, och - när jag upplever att jag står inför utmaningar och arbetsamma saker, få det stöd jag faktiskt får. Helt obeskrivligt!

Ett stort stort TACK!!


(några bilder från dagens havspromenad)

Loved Always. Missed Forever.

Det är svårt att fatta att det är 15 månader sedan Zorro dog. Jag kan inte fatta det. 1 år och 3 månader. Ofattbart.

Last night I dreamed we were together
Sharing all the love we known
'Til I had to face the nightmare
Of waking up alone.

("On the Inside", Prisoner Cell Block H")

Jag saknar honom fortfarande något alldeles oerhört mycket, mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva i ord. Och jag kan ärligt säga att det är, fortfarande, väldigt väldigt få dagar som går utan att jag någon gång tänker på honom. Visst går även sorgen efter Zorro i vågor, vissa perioder är värre än andra, men saknaden och sorgen efter honom smärtar alltid inom mig.
Trots att många säger till mig att det är "dumt" kan jag inte komma ifrån att jag mår dåligt över att vardagen med Zorro är borta. Det är oundvikligt, jag vet, jag visste det redan så fort han hade gått bort att jag så småningom skulle vänja mig vid ett liv utan honom - men jag formligen hatar det!!! Jag AVSKYR att komma hem utan att behöva mota någon i dörren, och det tar fortfarande emot något alldeles otroligt att gå och lägga sig själv, utan att säga till Zorro (på vårt egna språk!) att vi skulle gå och lägga oss ...



On my own,
Pretending he's beside me.
All alone,
I walk with him till morning.
Without him,
I feel his paws around me,
And when I lose my way I close my eyes
And he has found me.
("On My Own", Les Misérables - ett ord ändrat!)

Jag vet att många runt omkring tror, och tycker, att jag ska skaffa en ny katt så småningom - och jag säger inte något om det. Jag tror aldrig att jag har gått ut och sagt att jag aldrig ska skaffa katt igen, jag är ganska säker på att jag hela tiden, från det att Zorro gick bort, har sagt att jag aldrig kan se mig själv med en ny katt, varken i nuläget eller i framtiden ... men det har hela tiden handlat om hur jag har känt vid den tidpunkten.
Och jag står fast vid det. Jag kan fortfarande inte alls se mig själv med en annan katt, inte alls, men därmed inte sagt att jag aldrig någonsin kommer att skaffa någon ...

Men än så länge är Zorro min enda ...

There are days
There are days when your life clouds over
and the world gets so dark
that all at once you can't tell night from day

There are times
When your heart cries this isn't happening
But the truth is cold and real
and I know the storm
won't go away

("Now That I've Seen Her", Miss Saigon)

Möte och mental laddning

Större delen av dagen idag har gått åt till mental uppladdning inför torsdagens utmaning - även om jag kommer att lägga in den stora stöten imorgon.

Det var SI-metodhandledarmöte idag också, vilket var mycket spännande! Jag var med på ett sådant möte i höstas också, tillsammans med dåvarande metodhandledaren, E., men det kändes faktiskt lite bättre den här gången - kanske för att de flesta av oss var nya metodhandledare och det blev en del diskussioner kring vad som ingår i arbetet och hur man kan lösa olika situationer och så. Sen kan jag inte komma ifrån att det känns som jag saknar en hel del rent akademisk erfarenhet, som de flesta (alla?) andra har - de är doktorander eller lärare eller forskare eller sekreterare ... medan jag fortfarande enbart har student-erfarenheten.
Det är en styrka att jag har varit mentor själv, för jag kommer in med det perspektivet i bagaget, men samtidigt saknar jag erfarenheter kring undervisning, handledning, den typen av studentkontakt och även vissa rent administrativa/byråkratiska bitar.

Det blev lite små-kikat på mitt seminariematerial på eftermiddagen och jag hann med några trevliga samtal på teologen under dagen. På eftermiddagen blev den en lite kortare handlingstur, men tyvärr hittade jag inte riktigt det jag hade tänkt - och hemresan blev lite mer komplicerad än planerat och tog ganska så lång tid. Vilket gör att jag återigen har varit rejält trött ikväll.

Planen framöver är att ägna morgondagen åt olika typer av förberedelser inför seminariet på torsdag. Jag kommer att behöva en hel del mental förberedelse och uppladdning, men jag vill också kolla och sammanställa vissa mera praktiska ämnesrelaterade saker.

Torsdagen vet jag i nuläget inte alls hur jag ska fixa, faktiskt. Jag vet att ett seminarium (även om det är på forskarseminariet) inte är världens största grej, men för mig känns det oerhört stort, och jag har mycket svårt att se mig själv i en sådan situation överhuvudtaget. På något sätt kommer det ju att gå - jag lär ju inte springa därifrån mitt under seminariet! :) - men jag vet inte alls i vilket skick jag kommer att vara efteråt!
Därför har jag avsatt tid åt en inplanerad nervkollaps under större delen av fredagen! :)

Helt slut

Jag känner verkligen SÅ trött nu och veckan har knappt ens börjat än. Undrar hur det ska gå?
Gårdagen var riktigt arbetsam på många olika sätt faktiskt. Som ni kanske har sett mig skriva tidigare har jag svåra problem med att få flyt i mitt uppsatsarbete, och så också med att sammanställa seminariematerialet, som alltså skulle skickas in igår kväll.
Jag är inte helt nöjd med vad det var jag skickade in, jag har en känsla av att det hade blivit bättre om jag hade gjort på ett lite annat sätt - men jag fick helt enkelt inte till det alls ... Dokumentet skickades i alla fall till professorn igår kväll, och han skickade ut det till alla på seminarielistan lite senare - så nu kan jag inte göra mer åt det i alla fall.
Samtidigt har jag på äldre dagar blivit mer och mer av en grubblare. Tidigare hade jag betydligt lättare att släppa saker och ting, när jag ändå visste att jag inte kunde göra någonting åt dem, men det har blivit svårare och svårare faktiskt. Jag fastnar lätt i grubblerier, nu t.ex. över seminariematerialet - hur ska det gå på seminariet nu när det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig? Det är ju ingen idé att grubbla över det egentligen, jag kan inte göra någonting åt det nu, utan får helt enkelt göra så gott jag kan på torsdag eftermiddag och hoppas att det inte blir total kris - men jag har ändå svårt att släppa det!

Jag hade en CTR-dag planerad idag, men jag sov otroligt dåligt, vaknade med en ordentlig huvudvärk som snart blev ett riktigt migränanfall! :( Det var inte mycket att göra åt det, jag fick ställa in min planerade mentorsobservation och skjuta upp den, och jag har i princip inte tagit mig upp ur sängen på hela dagen!
Nu är jag uppe, och har lyckats duscha, och jag hoppas att jag får sova hyfsat inatt. Det är terminens första metodhandledarmöte imorgon, och det ska jag ju verkligen inte missa ... jag skulle också behöva titta mer på uppsatsen inför seminariet, och helst av allt hinna med en handlingstur på eftermiddagen - men det förutsätter liksom att det inte blir ett migränanfall imorgon också.
*håller tummarna*

Kort panik-uppdatering

Jag har under några dagar jobbat på att få en lite bättre allmän rutin i mitt liv, och förhoppningsvis kan jag fortsätta att jobba med det, och även inkludera bloggen i min rutin! :)

Nu blir det dock bara en kort panik-uppdatering då jag ska försöka sammanställa ett seminariematerial som ska skickas ut till forskarseminariet ikväll/imorgon bitti (jag ska skicka det till min handledare ikväll och han kommer att skicka det vidare när han får tillfälle).
Och precis som tidigare med den här uppsatsen känns det väldigt låst i mitt huvud nu!
Jag känner mig osäker på hur seminariematerialet i sig ska vara utformat, vad som skall vara med och hur jag ska presentera det jag väljer att inkludera i materialet.

Jag har fått otroligt fina kommentarer och haft många mycket uppmuntrande samtal med flera olika personer den senaste veckan eller så, och jag uppskattar det otroligt mycket. Rent logiskt kan jag se att detta faktiskt inte är "the end of the world", att jag ska ta det som något positivt (finns många skäl till varför man ska se ett sånt här seminarium som positivt!) och att det kommer att gå bra ... men på ett mentalt plan är det fortfarande oerhört svårt.

Och egentligen tror jag inte det är så konstigt. Jag vill inte använda min bakgrund och min historia som nån slags ursäkt eller "det-är-värst-för-mig"-attityd, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att jag har en ångestsjukdom och att just precis såna här tillfällen utgör det värsta av det värsta.
Ett av kännetecknen för social fobi är just en rädsla och skräck för att bli bedömd - det är vad som brukar stå när man läser om sjukdomen. Jag skulle vilja göra ett tillägg: det är en rädsla för att bli bedömd, och inte räcka till eller leva upp till det som förväntas av en.
Ultimat sett: ett seminarium (i alla fall inom den akademiska världen). Man presenterar något som man själv har gjort och andra skall bedöma och (konstruktivt) kritisera. Jag klagar inte på systemet som sådant, jag vet att det har många bra funktioner och tack och lov har jag hamnat på en institution och inom ett ämne där det generellt sett råder oerhört trevlig stämning på seminarierna - men just den situationen utgör ändå min största fasa ... fortfarande.

Å andra sidan ... går man tillbaka i tiden, så sent som 2006 kunde jag endast i enstaka fall sitta i en stor föreläsningssal och vara totalt anonym i en stor grupp. Det utgjorde en extrem ångestsituation för mig, jag kände mig uttittad och annorlunda och totalt alienerad, trots att jag oftast var helt osynlig för alla andra. Och det är en ganska lång väg från det till att presentera ett seminariematerial i forskarseminariet, eller hur?
Så egentligen tror jag inte att jag ska hetsa upp mig så mycket över att jag faktiskt har panik - det är nog inte så konstigt. Huvudsaken är att jag själv kan tackla paniken såpass mycket så jag faktiskt genomför seminariet - och det ska jag klara av!! Men att förvänta sig att jag ska klara av seminariet utan att ha panik, tror jag är för mycket begärt faktiskt.

Oj då, det skulle ju bara bli en kort panik-uppdatering - det här inlägget blev längre än jag trodde. Nu ska jag försöka häva i mig kaffe och huvudvärkstabletter och se om jag kan klara av att sammanställa något material till ikväll.
Wish me luck! :)

En jobbig vecka

Det har varit en ganska så arbetsam vecka nu, så under helgen har jag varit mer eller mindre totalt slut och verkligen fått försöka sortera alla tankar och känslor och intryck.
Egentligen har inte intensiteten den här veckan varit extrem men det har varit en del ganska så "stora" saker som har hänt, och flera av dem har i ärlighetens namn inte gått bra alls (några har gått riktigt riktigt dåligt) - och i nuläget har jag en tendens att verkligen ta åt mig när saker och ting inte fungerar.

Jag har förhoppningsvis kunnat lägga större delen av förra veckan bakom mig nu, hoppas jag i alla fall - för saker och ting är påfrestande nog nu, utan att man behöver gå och grubbla över gamla saker också!
Jag är ledsen att jag är såpass vag, men det är medvetet - jag har fullt sjå med att handskas med de saker som händer själv nu, det fungerar inte riktigt att lägga upp dem till allmän beskådan.

Kommande vecka kan bli arbetsam på ett lite annat sätt tror jag.
I början av veckan blir det en del fokus på SI - jag ska ut och göra mina första "observationer" som metodhandledare och kommer under måndag och tisdag att hälsa på på tre mentorsmöten (uppsats, NT och GT) och på tisdagen har vi också gemensam handledning för alla mentorer.
Sen gäller uppsats-uppsats-uppsats-uppsats-uppsats (gärna så där en tio gånger till - men jag orkar inte skriva mer än så! *ler*)! Jag hade samtal med professorn i fredags och jag har en deadline till söndag kväll, då jag ska skicka mitt seminariematerial till honom, och så ska han sedan skicka det vidare till samtliga på maillistan för forskarseminariet i Gamla testamentets exegetik! *panik*
Dels handlar det förstås om att få så mycket som möjligt gjort, förstås - jag vill ju kunna få ut så mycket som möjligt utav seminariet - men det handlar också om att "skriva om" det uppsatsdokument jag använder nu så att det blir ett seminariematerial - som ju ser lite annorlunda ut. Och det blir också en utmaning! Jag har bara sett "avhandlingsdelar" inför forskarseminarierna och även det var väldigt länge sedan. Av nån anledning har jag inte varit på forskarseminarier på ett bra tag, tror det beror på att det mest har varit NT nu och då har det inte riktigt blivit av.

Jag försökte ta en fotopromenad igår, men i den här kylan blev den verkligen kortvarig. Jag ångrar mig verkligen då jag tog mitt vanliga objektiv, för jag har en känsla av att jag kunde ha fått riktigt riktigt fina bilder om jag hade tagit mitt 70-300mm objektiv ... men det är ju lite sent att gräma sig över det nu, eller hur? :)

Intensiv dag

Jag skulle egentligen ha skrivit här redan igår, men det var en otroligt lång och intensiv dag, och när jag väl kom hem var jag helt slut!!

Jag behövde visserligen inte åka in direkt på morgonen (d.v.s. gå hemifrån ca tio i sju), men jag var ändå uppe relativt tidigt. På förmiddagen hade jag ett möte med min "chef", han som är SI-ansvarig för hela Humaniora/Teologi området, då jag ville stämma av lite angående enkäter och kontrakt nu när den värsta terminsstartspaniken har lagt sig. Jag har träffat honom vid ett par tillfällen tidigare, men detta var första gången sedan jag har tagit över mentorsansvaret och sådana saker innebär en utmaning för mig, det går inte att komma ifrån. Det är inte det att jag inte klarar av det, men jag behöver ladda inför det, det går inte per automatik, och det hänger ihop med alla tankar på ångest jag har haft den senaste tiden.
Och så kommer en liten utvikning! :) Men jag står fast vid vad jag tydligt påpekade redan 2004, att jag tror att man aldrig helt blir "botad" från t.ex. social fobi. Jag kan självklart inte tala för alla, men jag har svårt att se att man skulle kunna gå från svår ångest bara av att gå utanför dörren, till att inte alls vara berörd inför situationer som tidigare framkallat ångest - i alla fall tror jag inte att jag någonsin kommer att hamna där. Poängen är just att man kan handskas med ångesten, man kan bearbeta den och i viss mån reducera den och man kan leva sitt liv utan att ångesten tar över! Vilket ju är precis vad jag jobbar med nu! :)

Tillbaka till gårdagen då ... Mötet funkade, det funkade nog bra till och med ... fast när jag är uppstressad och har ångest kan jag inte riktigt göra en bra bedömning heller, så egentligen ska jag låta det vara osagt.
Jag åt lite lunch, men mådde inte riktigt bra. Det har som sagt kommit många tankar, det har varit många utmaningar nu det sista, jag känner mig allmänt väldigt stressad men har svårt att orka med eftersom jag möter så många utmaningar nu, så humöret var inte så värst bra.
Jag fick en kort pratstund med M. vilket var roligt, och hade funderat under lunchen om jag skulle se ifall jag fick sitta med på en hebreiska-föreläsning, för att se om det kunde hjälpa humöret. Jag skulle också stanna på CTR då det var masterträff kl. halv fem och huvudet skulle inte fixa aktivt uppsatsskrivande - jag haffade O. (som undervisar hebreiska) innan föreläsningen och det var bara att kliva på! :)

Och jag har verkligen saknat hebreiskaföreläsningarna, de hör liksom till på vårterminerna! :) Jag vet att jag inte kan följa dem på det sätt jag har gjort tidigare, och det gör jag ju faktiskt inte heller - men jag trivs som fisken i vattnet på dem, det kan jag inte komma ifrån.
Igår gällde lite repetition av perfekt och imperfekt konsekutiv samt genomgång av stamformen nif'al, och det kändes som gruppen var helt med på noterna! Kul!

Det blev rätt segt på eftermiddagen, jag försökte tänka uppsats men det gick inte värst bra, jag var helt slut - och trots rolig hebreiska och ett snabbt samtal med O. var humöret inte precis på topp.

Halv fem var det masterträff, med god uppslutning, vi var nog närmare 20 stycken, och det blev god mat och lite vin och samtal, och en docent i islamologi som sitter i en av beredningsgrupperna som granskar forskaransökningar berättade just om dessa ansökningar - hur de bör vara utformade, vad man ska tänka på, vad de som bedömer tittar på o.s.v. och även om det känns jättetråkigt att jag inte kan söka in nu är det oerhört värdefulla råd som jag tar med mig till nästa år!
Det drog ut lite på tiden och tågen går ju inte så ofta på kvällarna så jag var inte hemma förrän närmare åtta igår kväll, och vid det laget var jag helt och totalt slut!

(fotot är från 2009!)