Öppet och personligt?

Jag vill försöka låta min blogg vara ganska så öppen och personlig, dels tycker jag själv att det är roligare (och faktiskt lite enklare!) att blogga när jag kan vara personlig, än om jag hela tiden skulle behöva tänka på vad jag kan skriva - och dels tycker jag själv om att läsa bloggar som är lite mera personliga.
Samtidigt så är jag en väldigt privat person och det finns vissa saker om mig och mitt liv som jag inte vill dela med mig till värst många - om än någon...
Lite så har det varit den här veckan ... Det finns vissa saker nu som har gjort att den här veckan har blivit ganska så arbetsam för mig, jag har haft svårare att tackla saker och ting och jag har varit tvungen att prioritera bort vissa saker som jag inte vanligtvis skulle prioritera bort. Jag inser ju att detta låter väldigt vagt, men just de saker som spelar in här vill jag inte gärna dela med mig utav, så då får det bli så här.

I tisdags hade vi ett ganska så stort metodhandledarmöte, och eftersom jag fortfarande känner mig väldigt ny, inte minst när vi träffas alla på hela HT-området, var det både mycket ångest men samtidigt väldigt spännande! En hel del givande diskussioner bl.a. om sånt som jag inte har hunnit sätta mig in i så mycket, som t.ex. gymnasie-SI och uppsats SI. Verkligen roligt att lyssna till och försöka lära sig mera om!
Det är också så att vår chef kommer att jobba med ett projektarbete på heltid de kommande 18 månaderna, och det känns lite nervöst för vi vet ännu inte vem som kommer att vikariera för honom. Jag tycker han är mycket bra att ha att göra med och det är ju alltid osäkert när man inte vet vem som kommer istället ... Egentligen ska vikariatet börja redan 1 juli, så vi får väl se hur det blir ...

Det andra stora som har hänt i veckan var förstås lilla A:s dop igår. Jag har inte varit på dop sen min yngsta syster döptes, och det är ju fem år sen lite drygt nu (jösses, vad fort tiden går egentligen!!) och det var fantastiskt roligt att få vara med! En mycket fin dopgudstjänst med en mycket fin A, tyvärr kunde jag inte följa med efteråt, då samtliga gäster var medbjudna till M och C, men jag hoppas förstås kunna träffa dem något ändå, förhoppningsvis innan sommaren.

Nu kommer jag att gå in i en fruktansvärt intensiv period, på ca 2-3 veckor ... och jag kan inte komma ifrån att det känns ganska så nervöst. Det är mycket som ska göras, mycket som ska sammanställas och bearbetas och fixas och planeras och förberedas och ... ja, det är mycket nu, helt enkelt. Ibland allt detta arbete finns också riktiga höjdpunkter, som att få träffa en massa trevliga GT-människor hemma hos B på fredag, och så O:s disputation som ska bli mycket spännande ...
Jag hoppas kunna fungera på ett hyfsat bra sätt framöver, trots att det är så mycket nu - och planen är sedan att få ungefär en vecka själv i sommarstugan innan midsommar, vilket jag tror är bra. Det blir ett miljöombyte och en chans att varva ner ordentligt och försöka samla ihop och bearbeta hela den här intensiva terminen. Mer planer än så är inte gjorda än, även om vi ligger i startgroparna för sommarplaner nu i alla fall.

Dagens bild:
En mycket härlig bild på M och I från förra sommaren då de var här nere och hälsade på! Gillar bilden skarpt! :-)

Passande läsning!

Återigen en dag präglad av värme, värme och åter värme. Jag inser att folk snart kommer att störa sig på att jag tjatar om det här, men jag far verkligen illa av värmen...
Jag tycker inte det är skönt att konstant vara genomsvettig och äcklig, eller att inte få luft och ha svårt att andas ... Jag blir totalt slut och andfådd och orkar praktiskt taget inte göra någonting, vilket jag avskyr!!
(jepp, även idag låg temperaturen på balkongen på dryga 37 mitt på eftermiddagen - suck!!)

Vad jag har orkat med att åtminstone börja på idag är att läsa O:s avhandling - det blir disputation om ca två veckor och den vill jag inte missa - och det blir ju extra roligt om man har lite koll på avhandlingen!
Jag kan ju inte heller komma ifrån att det känns som mycket passande läsning, då titeln på avhandlingen är Drought, Death and the Sun in Ugarit and Ancient Israel: A Philological and Comparative Study. *skratt*
Känns mycket passande att läsa om solgudar och torka och brännande hetta just nu! :-)

Imorgon måste jag uträtta en massa ärenden och jag formligen bävar för att behöva ge mig iväg ut om de här temperaturerna håller i sig ... under dagen idag har jag varit kokhet och jättesvettig bara av att sitta i soffan och läsa! *suck*
Och stadsbussarna här i stan är inte att leka med, framför allt inte temperaturmässigt ... På vintrarna har de nåt slags überelement på i bussen som sprutar glödhet luft (har själv suttit i draget av ett sånt element och kommit av bussen med röda brännutslag på händerna!!), och på sommaren finns inte minsta tillstymmelse till fläkt. De kan förvisso ha takluckan öppen (de flesta av bussarna i alla fall), men är det över 35 grader i solen förslår liksom inte det ... hört talas om AC, nån?!?!!?! Som det finns på alla andra bussar?? Nope, I guess not ...

Okay, ber om ursäkt för det allmänt klagande inlägget, sorry!
O:s avhandling är i alla fall jättespännande, så det är positivt! :-) Och så kollar jag på Alcatraz på måndagskvällarna, och gillar den serien väldigt mycket - så det är också positivt!! :-)

Det där med värmen ...

Ja, dagen idag har inte varit så vidare värst aktiv. Förklaringen: Värmen!
Den slog till ordentligt idag, och jag är inte värst förtjust alls. Jag har ingen möjlighet att mäta utetemperaturen i skuggan från min lägenhet - men utanför mitt köksfönster var det idag över 37 grader. Not Nice!
Jag vet att jag är lite smått rebellisk vad gäller det här med värmen, de allra flesta tycker det är alldeles fantastiskt - men jag far verkligen illa utav den. Idag har jag dragits med en envis huvudvärk, inte illa nog för att verkligen vara huvudvärk, men tillräcklig nog för att göra mig på grinigt och dåligt humör.

Egentligen är det fjantigt att bry sig om vädret, det är ju inget man kan göra åt utan man får helt enkelt försöka att gilla läget - ibland dock lättare sagt än gjort.

Än så länge verkar veckan bli utståbar, vilket känns skönt! Inte jättemycket rent praktiskt inbokat än så länge, och även om jag har en del att fixa med borde det i alla fall inte bli total kris. Det är en del SI-saker att ta hand om nu, för jag har faktiskt tagit helt SI-ledigt under långhelgen, men det bör gå att ordna utan allt för stora besvär i alla fall.
Och så är det klart att jag måste försöka sitta med uppsatsen däremellan också ... även om det tar emot en del! :)

Att handla...

Jag har nu officiellt bestämt mig för att åka ut och handla så lite det bara går!
(Näst intill så att jag även vill ha hemkörning på maten...)

Har varit ute på lite större handlingsturer igår och idag - visserligen inom stan men ändå till flera ställen i olika ändar av stan - och bägge gångerna har allt som man möjligtvis kan tänja sig i sin vildaste fantasi eventuellt möjligen skulle kunna gå fel faktiskt inträffat!
(Näst intill i alla fall.)

Nä nu får det dröja ett bra tag innan jag ger mig ut igen, förhoppningsvis har jag fått hem saker så jag klarar mig ett tag nu ...

Bilden är tagen precis utanför mitt hus, och det är kul att leka med Instagrams filter! :-)

~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Bara ett kort inlägg för att berätta att jag har skapat en ny blogg.
Jag har tidigare haft en tendens att skapa väldigt mycket bloggar och hemsidor som sedan mest blev liggande, men jag tror att den här kommer att bli uppdaterad och fungera. Trots att det nu har gått över 1½ år sedan Zorro gick bort är han fortfarande väldigt närvarande i mitt liv, och jag tänker på honom mycket och ofta, så jag ville skapa en blogg som handlar om honom, och om oss. Ett sätt att få dela med mig av och visa på vem han var och hur vi hade det tillsammans.

Ni hittar bloggen här:
~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Promenad i "skogen"

Det blev en ganska så lång promenad idag på förmiddag, vädret var för min del helt optimalt. Soligt och fint, men med lite april-kyla i vindarna! Fantastiskt!

Jag vet inte om det var någon slags undermedveten avsikt med valet av promenadstråk idag - jag har ju haft mycket tankar det sista och varit ganska så melankolisk och tankfull och istället för havspromenad blev det "skogs"promenad - och JA, citationstecknen är helt avsiktliga.
Jag trivs otroligt bra i Skåne och i Landskrona, men jag saknar verkligen Skogen! Jag är uppvuxen i Värmland och Dalsland, och skogen har varit ett naturligt inslag.
Har man då inte skogar runt husknuten får man liksom göra det bästa av det man har - och titta på de senare bilderna, kan man verkligen tro att det är Skåne??!

Först blev det en promenad runt ett litet naturområde som ligger här i närheten, där ekarna precis har börjat slå ut nu. (Annika, känner du igen hobbit-träden??! Nog kan man med lite fantasi tro att man är i Hobsala?! - Heter det så i svensk översättning förresten, jag tänker bara The Shire och Hobbiton ...?)



Därefter blev det en kort tur ner till havskanten och några foton där ...



... innan promenaden gick vidare. Det blev inget fotat förrän i "skogen", men jag gick igenom ytterligare ett riktigt fint naturområde/större park (eller vad man nu ska kalla det). Skulle ha haft kameran uppe där också, då hägg och jasmin stod i full blom, och syrenen precis var på väg att slå ut.
Det brukar finnas gott om harar på det här stället, trots att det är mitt inne i stan, och nu var verkligen rätt tid att gå där, då jag tror de hade fått ungar!! På vägen rakt igenom området såg jag 17 (!) harar, och sedan två stycken till på ett annat ställe!! En var pytteliten och såååå söt ... den kunde lätt ha suttit i min handflata! CUTE!

Sen blev det som sagt skogen ... jag gillar verkligen det här stället - och jag gillar faktiskt bilderna också!! :) (Vilket är varför det är så många, var svårt att välja ut några till bloggen!) Och som sagt, inte ser det ut som Skåne?



Vore spännande att höra vilka favoritbilder ni har, om ni har lust att skriva en rad om det ...

Intensiva tankar

Det har blivit mycket tankearbete de senaste dagarna, blandat med forskarskola och SI-arbete och uppsats och annat ... men jag tror att jag först och främst har fokuserat på och kommit fram till två olika saker.

Den ena är ganska så allmän och jag tror att man kan dra nytta av den i många olika situationer. Det handlar om att gå in i situationer och möta saker och ting som kommer så förutsättningslöst som möjligt. I och med att jag har en ångestsjukdom med mig har jag en tendens att grubbla och fundera och oroa mig i förväg och gärna vilja försöka fundera ut hur situationer kan komma att utvecklas ... och mer och mer tror jag att det är ett destruktivt sätt att gripa sig an tillvaron på.

Självklart kan man inte gå in i olika situationer utan någon som helst tanke på vad det kommer att innebära men jag tror att man oavsett läge kommer att tjäna mycket på att försöka vara ganska så förutsättningslös. Om det är en potentiellt arbetsam situation man står inför innebär förutsättningslösheten att man inte slösar en massa energi på att oroa sig i förväg. Istället har man kvar en hel del energi till att handskas med situationen när den väl uppkommer - vilket i ärlighetens namn torde vara bättre, eller hur?
Om det är en potentiellt positiv och bra situation man står inför kan det också vara bra att vara förutsättningslös. Dels riskerar man inte att bli besviken, om det visar sig att det inte blev fullt så bra som man hade hoppats, och dels blir det positiva lite mer utav en trevlig bonus, än något man redan har tagit för givet.

Det är inte lätt att gå in i någon given situation utan att reflektera och fundera över vad den kan innebära, men kan man jobba med det här tror jag att i alla fall jag själv skulle må bättre på många sätt.

Den andra tanken jag har arbetat och brottats en del med nu den senaste veckan eller så är större och viktigare för mig personligen och jag tror att jag har landat i den på ett rätt så bra sätt nu.
Liksom jag har varit inne på tidigare här i bloggen har den här terminen varit ganska så arbetsam för mig och jag tror att jag på något sätt verkligen har landat i att det är okej att det är jobbigt nu!
Så oerhört mycket har hänt mig de senaste fem åren eller så, jag själv har utvecklats enormt mycket nu och jag gör saker och ting som jag inte hade kunnat drömma om tidigare, vilket är helt fantastiskt!
Men bara för det, innebär det inte att mina tidigare problem är borta!! Bara för att jag gör saker och ting innebär det inte att det går lätt, att jag inte har ångest eller att jag inte reagerar starkt!

I och med att jag klarar av såpass mycket nu och mitt liv ser så bra ut jämfört med hur det gjorde tidigare har jag på något sätt trott eller känt att jag nu inte "kan/får ha ångest" längre, att i och med att den praktiska aspekten av mitt liv nu fungerar så är jag på något sätt "botad" - och det är en inställning som jag inte bara har försökt att upprätthålla inför andra utan, tror jag, även inför mig själv.
När jag någon gång berättar för andra i min närhet om min bakgrund, min långtidssjukskrivning för social fobi och hur dåligt jag mådde får jag nästan alltid följande reaktion: "Ja, det är ju verkligen inget problem längre!" Jag förstår reaktionen och jag uppskattar den och jag vet att den kommer utav omtanke ... men faktum är att det nog inte riktigt stämmer!!
Att försöka upprätthålla en image av att allting är jättebra och mina problem är inte alls påtagliga har varit otroligt tärande och jag tror det är en anledning till varför jag känner mig så totalt slutkörd nu.

Jag har faktiskt landat i att det är okej att jag inte mår bra utav vissa saker. Ända sedan jag var sjukskriven och arbetstränade har jag sagt att jag inte tror att man kan bli helt och fullt botad från en ångestsjukdom, utan att det handlar om att på olika sätt handskas med den och se till att ens liv fungerar och blir så bra som det kan bli. Jag står fast vid det helt och fullt!!
Jag har ångest fortfarande, jag har ångest i förhållandevis många situationer och då och då har jag riktigt, riktigt hög ångest - och det måste få vara okej!

Att vara där jag är nu är precis det jag vill göra med mitt liv. Jag är på CTR, där jag trivs otroligt bra, jag finns dels inom bibelvetenskapen där jag känner mig otroligt hemma och tycker mycket om de andra inom ämnet, och jag har fått en möjlighet att arbeta med visserligen en liten verksamhet men en som gör att jag får en inblick och insikt i vad som händer på institutionen som helhet - och jag är såååå glad och tacksam över detta!
Men jag mår ändå dåligt... jag har ändå ångest. Och så länge jag vet att det är det här jag vill göra och så länge jag faktiskt gör det också, då kan väl ångesten få finnas där??! Självklart är det arbetsamt och tärande bara att ha ångest, och självklart måste jag arbeta med att minska ångesten så mycket som möjligt (och det gör jag ju i princip på en daglig basis fortfarande), men samtidigt får jag nog inse att jag inte kan gå omkring och låtsas som att jag inte har någon ångest alls ... för det fungerar uppenbarligen inte!

Självklart kommer jag inte gå omkring med ett plakat runt halsen som säger att jag har ångest, men jag tror att det är viktigt att jag kan vara ärlig mot mig själv om hur jag mår och hur jag känner och att verkligen stå för det, både inför mig själv och kanske även inför andra i min närhet.

Phuuu, det blev ett ordentligt inlägg. Nu ska jag försöka ge mig ut i det vackra vädret med kameran och ta en långpromenad! :)

Dagens bild:Zorro i skafferiet! Alltid spännande att upptäcka vad matte har stoppat undan där!!

 

Forskarskolan

I måndags var det dags för Forskarskolan i Gamla testamentet, då det skulle bli ett uppsaliensiskt seminarium på förmiddagen och ett lundensiskt seminarium på eftermiddagen. När inbjudan gick ut stod det att från Lund var även studenter på avancerad nivå medbjudna, vilket kanske låter lite mer påtagligt än vad det är. De studenter på avancerad nivå som finns den här terminen är nämligen jag själv och E., som nu också är mentor på hebreiska kursen. :-)

Generellt sett tycker jag att sådant här är väldigt arbetsamt men samtidigt är det ju världens chans för mig att få komma in i situationer som jag förhoppningsvis kommer att möta när jag väl kommer in på forskarutbildningen, så jag hade meddelat professorn att jag skulle komma på båda seminarierna (E. hade sagt att hon skulle komma på eftermiddagen). Det ordnades också gemensam lunch mellan seminarierna, men jag kände att det var att ta mig vatten över huvudet, så jag hade tackat nej till den. Jag hade också en del SI-relaterat administrativt arbete som skulle behöva fixas under måndagen och tänkte ägna lunchen åt det.

Det var alltså ett seminarium på förmiddagen, en doktorand från Uppsala som lade fram sin kommenterade projektplan, och det funkade ungefär som ett utav våra forskarseminarier. Trots det var jag oerhört nervös och hade hög ångest. Jag visste ju inte i förväg hur det skulle gå till och osäkerhetsfaktorn ger mig alltid ångest, och sen är det klart att det kändes nervöst att träffa GT-exegeter från Uppsala som jag aldrig hade träffat tidigare.
Samtidigt var det otroligt spännande att vara med på ett seminarium som kom såpass tidigt under forskarutbildningen, eftersom det förmodligen är så jag själv kommer att börja så småningom också! *ler* Avhandlingen kommer att handla om etnicitet och identitet hos Israels folk i efterexilisk tid, och det är något jag verkligen har dålig koll på - vilket på ett sätt gjorde det mer spännande att vara med, samtidigt som det ibland var lite svårt att följa med i alla diskussioner. Min konstant höga ångest gjorde inte precis koncentrationsnivån högre heller, om man säger så.
Förutom en incident, som jag tror att i princip ingen annan reagerade på, men som jag for ganska så illa utav, gick det riktigt bra och jag kunde sitta och lyssna hela tiden. Vad som är problematiskt i detta är att även om det är så lugnt och inget egentligen krävs utav mig är ångesten lika hög hela tiden - vilket förstås är både fysiskt och psykiskt väldigt tärande.

Det bröts för lunch kl. 12, och nästan direkt kom B. fram, hon är lektor i GT och undervisar andra halvan av hebreiska-kursen - vi har haft en hel del med varandra att göra när jag var mentor på kursen (måste säga att jag har saknat kontakten med henne den här terminen). Hon tyckte det var jätteroligt att jag var med, och när jag menade att jag mest känner mig dum och bara sitter och lyssnar sade hon att hon hade känt precis likadant när hon var ny som doktorand. :-)
Jag antar att de flesta känner så i början, men jag tycker det är lite svårt att handskas både med den allmänna osäkerheten och med ångestproblematiken...

Jag fick i alla fall koll på en del SI-relaterade saker under lunchen och lyckades proppa i mig en banan och en kopp kaffe innan jag träffade E. och vi tillsammans gick upp till konferensrummet.
Eftermiddagens seminarium var av en annan karaktär än förmiddagens. O., snart disputerad i GT och som undervisar språkdelen av hebreiska-kursen presenterade en pedagogisk artikel om det hebreiska "tempus"-systemet, vilket var otroligt spännande! Det handlade i grund och botten om vilken nivå man bör lägga sig på, då detta system är mycket svåråtkomligt och det råder en intensiv forskningsdebatt kring detta - hur ska man presentera det för nybörjarstudenter utan att göra det för svårt och samtidigt inte förenkla för mycket?
Det tyckte ju jag var oerhört roligt att vara med på, jag har ju varit inblandad på den här kursen både som student och mentor i flera år nu (det blev väl fem år totalt *yikes!*) och det kändes som jag skulle hänga med i diskussionen i högre grad på detta seminariet.
Det gjorde jag nog också, i alla fall för det mesta. Ibland blev det väldigt tekniskt men på det stora hela hängde jag med rätt bra tyckte jag - även om ångesten fortfarande var rejält hög.

En bit in på seminariet fick vår professor, som var seminarieledare, ordet. Han menade att det ju inte bara satt folk runt bordet som hade erfarenhet av att undervisa studenter i hebreiska, utan att det också satt två studenter och mentorer med - så om vi hade några tankar och reflektioner fick vi gärna ta upp dem.
Eh ... vad ska jag säga? Först och främst är jag otroligt glad över att professorn bjöd in oss två i samtalet på det här sättet, för det hade han verkligen inte behövt. Visst känner man sig osäker och lite i "underläge" (i alla fall jag) när man sitter där som student, men det är faktiskt inte seminarieledarens uppgift att bjuda in folk i diskussionen - vill man säga något begär man ordet, punkt slut. (Det är ju inget mentorsmöte, där mentorn ska försöka få alla delaktiga i diskussionen! *skratt*)
Och samtidigt kom ju en fullskalig panikångestattack direkt!!
Det var flera andra som hade begärt ordet, så vi fick lite "betänketid" - och då for jag riktigt illa. Att försöka i alla fall någorlunda hänga med i diskussionen som fördes, och samtidigt försöka tänka ut något att säga, som i alla fall skulle ha någon slags relevans och inte bara bli okontrollerat babbel - och samtidigt kämpa mot en panikångestattack .... Det var tufft ... det var riktigt, riktigt arbetsamt.
Jag och E. gjorde varsin kommentar, och tyvärr är det så att när jag går in i den typen av situationer får jag TOTAL blackout! Jag tror nog att jag kan få något sagt, det är inte så att jag får tunghäfta och inte kan få fram något, men i efterhand har jag inget som helst minne av vad som har hänt, vad jag har sagt eller hur jag har framfört det. Det far jag väldigt illa av, för en del utav min bearbetningsprocess är just att gå tillbaka till den arbetsamma situationen och verkligen gå igenom den. Vad hände? Hur reagerade jag? Varför? Vad gjorde jag? Hur såg andra på mig? (och så vidare, och så vidare...)
Och det går inte! Sen vi började prata har jag kanske tre minnesbilder fram tills dess att någon annan fick ordet och började prata om något annat. Och det är verkligen minnesbilder, det är som snapshots från en film, det är inte en sekvens ... Det är ganska otäckt att saker och ting som nyss har hänt bara försvinner så ...

Det blev lite rörigt när seminariet slutade, jag hade haft ont i huvudet hela dagen, men efter att jag hade gjort mitt "inlägg" släppte väl lite, lite av spänningen och då satte migränen in med full styrka. När jag väl kom ut från CTR blev jag stående och pratade lite med E. och då undrade jag på allvar om jag skulle klara av att ta mig hem!
Jag gick ner till stationen, en promenad på i vanliga fall ca 7 minuter, som här tog ca en halvtimme (!), lyckades köpa tabletter och cola - och upptäckte att det var signalfel i Köpenhamn vilket innebar att alla tåg var sena. Jag tog mig hem till slut, och migränanfallet gav sig faktiskt under kvällen, vilket jag inte hade väntat mig, jag trodde det skulle hålla i hela natten ...

Lång utläggning om detta, jag ska försöka att göra en summering i alla fall.
Först och främst är jag förstås jätteglad över att jag var med under den här dagen - jag klarar hyfsat av att gå på forskarseminarier nu, även om de också är arbetsamma - men detta var ett osäkert kort eftersom jag inte visste hur det funkade med upplägg eller så, och så blev det förstås ännu "större" i och med att det var seminarium med både Lund och Uppsala! Så jag är riktigt glad över att jag gick dit och att jag var med på hela dagen (ja, utom lunchen då, men någon måtta får det väl vara! *ler lite*).
Sen kan jag inte komma ifrån att det var fruktansvärt arbetsam, jag hade en hög ångestnivå i princip från kl. tio till kl. tre, och det är lång tid att ligga på gränsen för vad man klarar av.
Jag är som jag skrev tidigare riktigt imponerad utav professorns sätt att få in mig och E. i diskussionen, det är fantastiskt att tänka på det och se till att även vi får "vara med" i det som gäller. Det är definitivt inte alla som skulle ha gjort på det sättet.
Sen blev ju tyvärr just det väldigt jobbigt för mig, så jag måste ju summera dagen med blandade känslor. Vissa saker kändes bra, vissa saker var fruktansvärt arbetsamma, vissa saker var bra men kändes jobbiga ... som sagt ... blandade känslor!

Dagens bild Lunds domkyrka, 1 maj 2012.

 

Zorro - 1½ år

Det känns helt galet och vansinnigt och ofattbart att det är 1½ år sedan Zorro gick bort! Ett och ett halvt år! Han är fortfarande så oerhört levande för mig och sorgen efter honom är fortfarande så otroligt påtaglig... Det är inte alls många dagar som passerar utan att han är i mina tankar, om ens någon ...

Jag visste redan innan han blev sjuk att jag skulle reagera starkt när han gick bort, men jag hade inte den blekaste aning om att sorgen skulle ta så hårt. Många av mina tankar medan Zorro fortfarande levde
gick till det faktum att han fick leva länge, han fick vara frisk och må bra länge, jag tyckte att jag tog vara på tiden och inte tog honom "för given", i alla fall inte under de senare åren ... men nu efteråt är det nästan som om det inte spelar någon roll. Sorgen efter honom, längtan efter honom och den intensiva önskan att få ha honom hos mig överbryggar allt annat.
Visst kan jag någonstans, långt inne, i en helt logisk och i princip känslofri del av min hjärna tycka att det var fantastiskt att han fick leva så länge, att han fick vara frisk och att vi fick så mycket kvalitetstid tillsammans - men känslomässigt kan jag inte på några villkor ta det till mig!! Det går i princip inte en dag utan att det känns som en kniv vrids om i hjärtat på mig och jag önskar att jag kunde få ha honom hos mig.

Jag hoppas det inte låter som om min sorg är värre än någon annans, för det är verkligen inte meningen ... men jag kan inte komma ifrån att jag är förvånad över hur otroligt mycket sorgen efter Zorro har påverkat mig, och jag är också förvånad över det faktum att sorgen inte verkar mattas av värst mycket. Självklart har jag kommit ifrån den totalt förlamande intensiva smärta som hans bortgång först orsakade ... men det känns som jag fortfarande efter 18 månader är kvar på nästa steg. Det handlar inte om någon slags, visserligen arbetsam men ändå utståbar, saknad som man alltid kommer att bära med sig, utan det är fortfarande den där oerhört smärtsamma sorgen som gör en tillfälligt förlamad och får en att släppa alla andra tankar. Jag undrar om den någonsin kommer att försvinna ...?

Dagens bild:
Zorro - Loved Alwyas. Missed Forever.
5 juli 1997 ~ 15 november 2010
I Will Always Love You.

Instagram

Jag har nyligen börjat använda Instagram när jag tar bilder med mobilen, och när jag nu kan blogga direkt från mobilen tänkte jag se om jag kunde lägga ut några av de bilder jag har tagit.

Enjoy!

(har förresten hört lite kritik kring Blogger i mobilen och bilder så vi får väl se hur det går...

Bloggen i mobilen?

Tror jag har lyckats fixa blogg i mobilen nu, vilket vore lite häftigt!
Då kanske det blir lite kortare inlägg men förhoppningsvis kommer de desto oftare - och det känns egentligen roligare med fler och kortare inlägg än ett jättelångt sim kommer en gång i veckan!

Får hoppas att det kommer att fungera på et bra sätt!

Många tankar

Efter en rejält tuff vecka har det blivit en hel del tankearbete nu, framför allt igår. Mycket välbehövligt!
Jag kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag mår värst bra nu, men samtidigt är det mycket som trots allt fungerar och som jag är glad över ... livet är förvirrat just nu!
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer, men faktum är att mycket i mitt liv känns ganska arbetsamt just nu, och jag får på något sätt lära mig att acceptera det! Det får vara okej att allting inte är toppen och att saker och ting inte flyter på helt perfekt - så länge det som måste göras blir gjort och förhoppningsvis på ett hyfsat bra sätt så får jag helt enkelt leva med att jag inte tycker att saker och ting är så enkla eller så roliga just nu.

På SI-fronten har den här veckan bland annat bjudit på avtackningsceremoni i måndags eftermiddag, vilket var tämligen roligt och intressant, i alla fall det mesta. Det bjöds på lite föredrag och samtal kring SI, dels på universitetet, men även på gymnasiet och ute i näringslivet, vilket var intressant att lyssna till. De mentorer som slutar fick diplom och så delades det ut två hedersdiplom för "extraordinära insatser inom SI", där CTR:s duktiga mentor M. fick ett utav dem!! Det blev lite buffémat efteråt också, mycket trevligt!
Jag har också intervjuat en blivande mentor, det var riktigt roligt och mycket inspirerande. Det är ju höstens mentorer som ska tillsättas nu och detta tror jag blir ett bra tillskott, vi hade ett riktigt roligt och givande samtal!
Jag har också diskuterat budget och SI-fördelning med min företrädare. Det är lite komplicerat nu, dels för att vi kommer att äska SI-medel på ett lite annat sätt nu än vad man har gjort tidigare och det gör det lite rörigt, och sen har ju inte jag den vanliga nedsättningen i tjänst som SI-ansvarig utan har timersättning istället vilket man också måste lösa på ett lite annat sätt. I eftermiddag ska jag sammanställa planen för SI-verksamheten inför HT 2012 samt VT och HT 2013 och så får vi hoppas att det fungerar på ett bra sätt.

Vad gäller uppsatsen hade jag ett ganska så intensivt samtal med min handledare i veckan. Uppsatsen har inneburit problem sedan dag ett, i alla fall känns det så, och den kommer inte att läggas fram denna termin. Det kändes som mötet med professorn blev lite utav ett avstamp, så jag hoppas att jag ska kunna komma vidare med uppsatsarbetet framöver och om jag kan avsätta en del tid till den under sommaren kanske den kan bli klar i början av hösten! *håller tummarna*

Utöver detta har det varit andra småsaker också förstås, och som sagt - en hel del tankearbete som jag inte riktigt orkar gå in på just nu. Kontentan är att jag inte känner mig i toppform, men att jag precis som jag skrev tidigare helt enkelt får acceptera att det är så det är.

Jag försöker samla kraft idag då även början av nästa vecka blir intensiv.
På måndag ska jag dels beställa lunch till en SI-handledning vi ska ha på tisdag, det måste bli direkt på morgonen, för resten av dagen är det "Forskarskola" inom GT för Lund och Uppsala, där jag ska försöka vara med på två seminarier. Det ska bli väldigt spännande, men samtidigt något jag är väldigt nervös för, det kan jag inte komma ifrån... Det var gemensam lunch för de som ville också, men den har jag avsiktligt inte anmält mig till, jag har en känsla av att det blir lite väl mycket när jag nu inte mår så bra ... Det lär räcka med att försöka vara med på seminarierna.

På tisdag har vi ett SI-handledning som nog kommer att bli ganska intensiv och lär kräva en del förberedelser från min sida, då det nu börjar bli dags att samla ihop den här terminen och det är en hel del administrativt och byråkråtiskt som ska fixas, med närvarolistor och utvärderingsenkäter och rapporter och annat.

Och så måste jag börja kolla upp preliminära antagningssiffror till de kurser vi har tänkt att ha SI på till hösten, och om det blir som vi tror och planerar är det egentligen två kurser som ännu inte har nån mentorskandidat ... så det blir att försöka leta upp studenter som har läst dessa kurser för att se om det kan finnas någon bra mentor där ...
*phew*

Kristi Himmelfärdshelgen hoppas jag blir lugn ur SI-synpunkt, tycker inte det borde komma upp saker och ting där - men då måste jag börja komma igång med uppsatsen!

Dagens bild:
Från Sofiero, den första gången vi hade vår sommaravslutningsfest där (då var det jag, S., J. och H). Kändes som en bra bild nu då jag har en känsla av att det ser ut just precis så här på Sofiero nu! :-)

Med hammare och spik ...

I fredags fick jag vara med på min allra första spikning, då O., doktorand i GT skulle spika upp sin färdiga avhandling! Mycket spännande!!
Det blev, enligt andra närvarande, en roligare spikning än genomsnittet, som bl.a. bjöd på skönsång och sedan förstås sedvanligt uppspikande av avhandling på väggen! :-) Jag är nyfiken på bakgrunden till denna tradition - så om någon har information om det får ni gärna hojta till! Det enda jag har lyckats få fram är att avhandlingen tre veckor innan disputationen ska finnas tillgänglig så att alla ska kunna läsa den, och komma med kommentarer på disputationen - men varifrån just detta att faktiskt spika upp en bok kommer ifrån *hrm* Borde ju finnas någon historisk bakgrund till detta.

Det var lite extra roligt att få vara med vid den här spikningen då jag har känt O. sedan 2009 då jag först jobbade som mentor på hebreiska-kursen, där han undervisade. Det var första gången han undervisade kursen och första gången jag jobbade som mentor, och sedan dess har han undervisat varje vårtermin och jag har varit mentor varje vårtermin, utom denna. Det är fantastiskt roligt att han är klar nu, det ska bli spännande att gå på disputationen och det känns ännu roligare att han kommer att stanna på teologen och undervisa mer till hösten.

Annars har det inte hänt grymt mycket att rapportera om, jag känner mig inte alls i form just nu och blir därför inte på något vidare gott humör. Jag känner av våren, om det nu är pollen eller astma eller vad det nu är, så fort jag är ute, och det gör mig fasansfullt trött, det känns som jag lätt skulle kunna sova 20 av dygnets 24 timmar! Den här tröttheten gör att jag också blir ganska ledsen, jag sover allmänt dåligt, drömmer konstigt och intensivt och tänker otroligt mycket på  Zorro.

Dagens bild:
Det får ju bli en bild på Zorro nu, svårt att låta bli eftersom så många av mina tankar landar hos honom. Ev av ganska många favoritbilder från Zorro, den här bilden är tagen i januari 2005, i Teckomatorp där vi bodde då.

Tröttsamt men intressant

Överlag har det varit en ganska så arbetsam dag idag. Jag vet inte om det är pollenallergi eller nån annan allergi eller nån variant av astma - tror dock inte att det är ren inbillning! - men i detta fantastiskt vackra och varma vårväder mår jag inte alls bra.
Jag får fruktansvärt svårt att andas bara jag är ute, jag behöver inte ens röra på mig utan det räcker att bara vara ute för att det ska täppa till ordentligt, och när jag idag gick till teologen, gick till UB (upp ett antal våningar i trappor, not fun!) och gick tillbaka till stationen mådde jag riktigt riktigt dåligt, och hade också verkligen ont i bröstet.
Jag vet att jag nog borde kolla upp det, men de av er som känner mig vet att min läkarskräck nog inte bara är en skräck utan en ren och skär fobi, vilket gör att jag i princip ska vara döende och/eller medvetslös innan jag självmant söker upp läkare ... Näst intill i alla fall ... Än så länge funkar det i alla fall bättre om jag håller mig inne, så det blir inget läkarbesök än i alla fall.

Jag besökte ett spännande grundkurs-mentorsmöte idag, jag måste säga att även om mitt hjärta ofrånkomligen brinner för GT och bibelvetenskap är det riktigt roligt att sitta med på möten i de kurser jag inte själv har läst (den grundkurs som ges nu fanns verkligen inte när jag började läsa ... vi har gått igenom ett antal varianter sen dess *skratt*)!

Utöver det har det väl inte hänt så jättemycket, en ganska stor del av kvällen har ägnats åt att sortera, döpa om och i viss mån spara om bilder från valborg/1 maj, där ni hittar ett urval foton i det förra inlägget. Det tar rätt lång tid att ordna till alla bilder, men jag har en totalt superorgansierad koll på alla mina foton från 2004 och framåt vilket känns ganska kul! :) Så det får vara värt lite tid och "besvär" med att fixa till dem faktiskt!

Bilder, bilder, bilder

Har en hel del foton att dela med mig av, så detta får helt enkelt bli ett "bild-inlägg". Mycket nöje!

Den första uppsättningen kommer från en kortare kvällspromenad vid havet på valborg, då jag faktiskt för första gången började fota med mobilen, vilket var lite kul! Gillar verkligen formatet också, då den fotar i 16:9, vilket ingen av mina andra kameror gör! Nice!





Nästa uppsättning kommer från gårdagen, den 1 maj, först en del naturbilder härifrån Landskrona, sen bilder från Lund och studentsångarnas framträdande där.

Vacker vårnatur!




Och så några vackra Lunda-bilder!