måndag 1 december 2014

Julen

Bloggen har legat nere hela hösten, av flera anledningar. Tråkigt tycker jag, så jag hoppas kunna väcka liv i den igen, nu med ett aktuellt och för mig tämligen laddat ämne, nämligen Julen!

Jag har sedan lång tid tillbaka haft svårt för jularna, det har inte varit lätt att pussla ihop dem på ett bra sätt, något som förmodligen känns igen av alla som inte lever på det där idylliska kärnfamiljssättet med föräldrar och barn, och far- och morföräldrar och barnbarn som alla träffas på julen och har det så alldeles fantastiskt tillsammans (ursäkta ironin, som jag nämnde är detta ett laddat ämne för mig)!

Jag måste säga att de senaste åren har jularna utfallit förvånansvärt väl för mig, men tidigare år - många år -  har den här tiden präglats av så pass mycket ångest och stress och näst intill panik att jag inte bara kan släppa det. Jag har försökt att under jularna njuta av nuet, när det väl har fungerat på ett bra sätt - men jag kan inte heller komma ifrån att rädslan över att det ska bli som det var tidigare hela tiden finns hos mig. "Bränt barn skyr elden", heter det ju, och jag tycker att det passar in här. Har man blivit tillräckligt "bränd" vid ett upprepat antal tillfällen, då kan man inte helt sonika släppa rädslan för att bli det igen.

Detta har gjort att jag redan förhållandevis tidigt på höstarna har börjat bli nervös för julen, har försökt värja mig mot att den ofrånkomligen närmar sig - vilket har varit mer än svårt, då såväl människor runt omkring mig som "samhället i stort" (om man nu får vara så vag!) tämligen tidigt vill påannonsera att julen är i antågande. Jul- och adventspynt kommer upp relativt tidigt i november, julskyltning i affärerna börjar ibland innan Halloween är över - vilket är saker jag far väldigt illa av. För mig har det känts tufft nog att börja tackla detta med julen när första advent kommer, jag vill absolut inte behöva stressa över det tidigare än så.

Likaså finns fortfarande, vilket jag tycker är makalöst konstigt, en slags övergripande anda av att "Julen Är Fantastisk" - det är någon slags universell sanning som det verkar vara tabu att protestera emot. Det är så fint med ljusen som lyser upp och man får träffa familjen och det är mysigt och fint och god mat och fantastiskt på alla sätt ...
Men är det så numer? Hur många kan ärligt och uppriktigt med handen på hjärtat säga att allt som har med julen är rakt igenom positivt?
För er som gör det: Jag är sååå glad för er skull!
Men jag vill knappast skriva under på att det är den universella sanning som man verkar vilja få det till.
Ensamma människor som sitter själva i sitt eget lilla kyffe utan någon att prata med under julhelgen, och bara får höra om hur fantastiskt det är. All alkohol som missbrukas under helgerna, oftast är det då barnen som drabbas hårdast, som inte kan värja sig. Striden om vem som har fått flest och finast julklappar, vem som har gjort det hemmalagade finaste julbordet. Att slitas mellan skilda föräldrar, bonusbarn, styvföräldrar, far- och morföräldrar med nya sambos, alla upptänkliga former som en "familj" utgörs av, och som ska försöka kombineras på ett bra sätt ...

Jag har en väldig skepsis (hade först tänkt skriva aversion, men det är nog ett allt för starkt uttryck trots allt) emot julen numer. Alltför många jular har präglats av alltför mycket ångest, stress, oro, otillräcklighet och ledsamhet - och trots att, som sagt, de senaste åren har fungerat riktigt bra, kan jag inte släppa rädslan för att historien för eller senare kommer att börja upprepa sig igen.
Detta tillsammans med dessa enorma allmänna förväntningar som outtalat säger att man ska tycka att julen är helt fantastisk, har gjort att jag på många sätt har värjt mig mot julen och hela dess koncept.


Men frågan är om jag kanske, kanske, kanske har tänkt om lite grand i år.
Jag vet inte riktigt varför det hände just nu, men jag har legat sjuk nästan hela november, och har mer eller mindre varit isolerad i min lägenhet, vilket har gjort att jag har kommit ifrån alla förväntningar och krav, alla juldisplayer i affärerna och alla julbilder på sociala medier. Och det kanske har varit nyttigt för mig...
Som ett exempel har jag alltid tyckt det har varit så jobbigt att jul- och adventspynta. Jag har alltid sett det som ett av alla julens oräkneliga krav: "Det blir så fint med adventsljusstakar och julstjärnor och julkrubbor och tomtar ..." och allt vad det nu är. Jag har känt det som ett nödvändigt ont, jag har gjort det för att jag inte har orkat med diskussionen som skulle komma om jag berättade att jag inte hade gjort det!

I år kom en annan tanke, nämligen: "Gör som du vill!" Adventspynta som du vill, ta bara fram det du tycker är fint, och vill ha fram och tycker om! Jag har t.ex. köpt en helhemsk adventsstjärna, för många år sen, som inte är fin, som är omöjlig att hänga upp, omöjlig att koppla till ett eluttag och som man alltid skär sig på när man tar i den. Varför ska jag ha en julstjärna? Vem är det som har bestämt det?
Jag har inte haft någon julgran, sedan jag flyttade till Skåne. I början var det mest av praktiska skäl, eftersom Zorro knappast skulle ha kommit överens med en julgran och allt julgranspynt - sedan han dog har jag aldrig riktigt orkat ta tag i det, jag vill helst inte ha en plastgran och riktiga granar är hutlöst dyra, jag har egentligen ingen bra plats för den o.s.v. Istället har jag köpt små bordsgranar - som egentligen är jättefula!!! De är svåra att koppla in och inte det minsta fina: Så varför ska jag plocka fram dem överhuvudtaget?

I år har jag helt sonika delat upp min julkartong i två. En kartong (eller än så länge, en kasse), som ska ställas undan i källaren, med sånt som jag inte tycker om och därmed faktiskt inte ska använda - och så en jullåda med det jag faktiskt tycker om och vill ha framme. Nu är det lite skralt med pynt och sånt - men desto bättre, säger jag nu. Då kan det ju faktiskt bli roligt att leta efter julpynt och hitta sånt som jag verkligen vill ha och tycker är fint ...

Självklart resonemang för många kanske, men för mig har jularna varit präglade av att "det måste vara som det alltid har varit" - när jag var yngre kom nog det mesta av det från mig, då jag alltid har haft mycket svårt för förändring. Men sedan dess har jag tvingats acceptera många och stora förändringar i mitt liv, inte minst kring jularna, samtidigt som detta överhängande "det måste vara som det alltid har varit" har hängt kvar - vilket har gjort att jag har känt av många outtalade krav som jag inte själv har tyckt om.

Jag hoppas att jag mer och mer kan frigöra mig från dem, och kanske själv också kan tycka att detta med julen faktiskt är fint och mysigt, på mitt alldeles egna sätt.
Jag tror aldrig jag kommer att kunna slappna av helt under själva helgdagarna, alltför mycket har hänt tidigare för att jag ska kunna släppa den rädslan, men om jag kan ta till mig de här tankarna under tiden fram till jul, behöver kanske inte även november-december präglas av ångest, stress och oro.
Hoppas jag.

En dag för sent visserligen, men jag önskar alla lite så här i efterhand en Glad Första Advent och ett Gott Nytt Kyrkoår!

En bild på min nyligen införskaffade tomte - tycker mycket om honom!