Ytterligare en månad ...

Tiden går verkligen obarmhärtigt fort nu. Ytterligare en månad har gått, och det är nu ett år och fyra månader sedan Zorro gick bort.
Livet fortsätter ju, ofrånkomligen, men sorgen och smärtan och saknaden försvinner aldrig. Zorro är fortfarande oerhört levande för mig, även om de vardagliga sakerna i viss mån har försvunnit. Men han finns ändå kvar, jag kan fortfarande känna honom i mina armar och dagar som idag blir smärtan förstås ännu mera påtaglig ...
Jag har svårt att greppa att det har gått så lång tid; det är förstås vissa saker jag kan göra utan att behöva reflektera så mycket nu, jag behöver inte parera för honom om jag har långa dagar eller om jag tänker resa någonstans eller så, och det är något som jag i relativt hög grad har vant mig vid ... men ändå känns det så konstigt och så fel att han inte är här ....

Jag ska inte tjata och tjata om det här, men ändå sedan Zorro gick bort tror jag att det jag har upplevt som mest arbetsamt i sorgearbetet just är det definitiva. Det är SLUT, han är BORTA för all framtid, det spelar ingen roll vad som händer eller vad jag gör, jag kommer aldrig att få se honom igen, aldrig hålla honom, aldrig kela med honom eller prata med honom ... och vetskapen om det kan jag aldrig riktigt förlika mig med eller acceptera ...

Dagens bild:
Pappa lärde Zorro att dricka vatten ur kökskranen - och när han väl hade lärt sig det var det väldigt poppis! Han drack annars också, men det var liksom godast om han fick lapa direkt ur kranen! *skratt* Jag älskar min Lurve!!!
(fotot taget i juni 2008)