Jag har svårt att tackla sorgen efter Zorro när jag själv är nedgången och slutkörd, och därför blir dagen idag ganska arbetsam. Den 9 juni 2000 flyttade nämligen Zorro hem till mig, och det är klart att jag tänker extra mycket på honom då!
Det finns ett inlägg om "sambolivet" på Zorro-bloggen som handlar en del om detta, det kommer förhoppningsvis ytterligare ett inlägg där som fokuserar mer på just den här dagen.
Det har varit många tankar på Zorro den sista tiden, och - om det nu beror på att jag inte mår så bra i övrigt eller vad det nu är ... - det har faktiskt gått så långt att jag relativt sällan kan sova i min säng nu. Det var nog det mest konkreta sättet min sorg tog sig uttryck på precis efter att han hade dött - det fanns ingen chans att jag skulle kunna sova i sängen utan honom. Och så är det nu också ... oavsett hur totalt slut jag är när jag går och lägger mig, så blir jag klarvaken när jag väl hamnar i säng, och alla tankar och känslor kring Zorro blir formligen glasklara ... så det händer relativt ofta att det blir några timmars sömn i soffan med TV:n på - vilket ju inte precis gör mig mindre trött ....
Det känns fantastiskt att vi fick fira 10-års jubileum tillsammans, Zorro och jag, den 9 juni 2010, även om jag inte tror att vi faktiskt "firade" något - vilket förstås känns lite jobbigt nu i efterhand. Jag tyckte nog att jag försökte ta vara på tiden vi hade tillsammans, inte minst mot slutet när jag visste att han i princip levde på "lånad tid" - men nu i efterhand känns det förstås alltid som man kunde ha gjort, och borde ha gjort, mycket mycket mer ...
Dagens bild:
En bild på Zorro, nyinflyttad i Landskrona, våren 2005.
6 kommentarer:
Kram! förstår att det är en jobbig dag
Thanks! Ja, det verkar inte som sorgen och saknaden kommer att lana av i första taget, trots att det nu är en bra bit över 1½ år sen Zorro gick bort är smärtan näst intill lika knivskarp nu .. :( Och dagar och tillfällen när man påminns extra mycket om honom blir fortfarande jobbiga ...
Förstår det..man får nog låta det ta sin tid...tror riktig sorg aldrig riktigt försvinner, tyvärr..blir nog mer att man "vänjer" sig, eller lär sig leva med den..om du förstår vad jag menar...
*kram*
Man kan ju inte göra något åt hur det känns, utan bara acceptera det och försöka lära sig att leva med det ... men jag känner väl av att många säger att sorgen kommer att lana av något, eller att man "vänjer sig" på nåt sätt - mamma var otroligt ledsen när Zimba dog, men efter drygt ett halvår var hon på väg att skaffa sin nya katt för då kändes det rätt för henne ... jag älskar katter men jag skulle aldrig i livet kunna skaffa en ny katt ... Men det är väl olika från person till person också, vad man reagerar på, och hur ...
ja, tror sorg är något väldigt individuellt, så man ska nog inte jämföra för mycket med hur andra reagerar, utan låta det ta sin tid.... kram!
Du har rätt i att det är väldigt individuellt och att alla reagerar väldigt olika. Vad jag har svårt att tackla just nu är hur "nära" allting känns ... den 15 november då Zorro gick bort, återupplever jag gång på gång i realtid, framför allt tiden på kliniken, varje minut, varje liten detalj är totalt glasklar ...
Så även med annat, rena vardagsdetaljer, som känns som de hände i förmiddags, men som hände för nästan 2 år sen ... och då blir sorgen ganska så arbetsam att tackla.
Antar att man helt enkelt får ta till sig att det är så det kommer att vara även framöver ...
Skicka en kommentar