Stop All The Clocks ...

Detta var min absoluta favoritdikt under större delen av gymnasiet och säkert en tid efter det också - och jag fattar inte riktigt att jag inte tänkte på den i samband med Zorros bortgång!
Jag tycker fortfarande den är oerhört fin och den uttrycker många av de känslor jag har upplevt sedan Zorro gick bort!

Stop All The Clocks - W. H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum,
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead,
Scribbling on the sky the message He is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk my song,
I thought that love would last forever - I was wrong.


The stars are not wanted now, put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good. 

Rainbow Bridge

Efter att Zorro hade gått bort fick jag den här texten från en kompis. Den berörde mig oerhört mycket och gör fortfarande!

Rainbow Bridge

When an animal dies that has been especially close to someone here, that pet goes to Rainbow Bridge.

There are meadows and hills for all of our special friends so they can run and play together.

There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.

All the animals who had been ill and old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by.

The animals are happy and content, except for one small thing; they each miss someone very special to them, who had to be left behind.

They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent; His eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster.

You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling together in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress the beloved head, and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.

Then you cross Rainbow Bridge together....

Texten berör mig som sagt mycket, men på ett ganska speciellt sätt. Jag uttryckte det ganska bra i min dagbok, när jag skrev ner texten för första gången, så jag tänker helt enkelt skriva ner den anteckningen här (från den 27 november 2010):
(och jag ber om ursäkt för den ibland bristfälliga svenskan, det är trots allt egna dagboksanteckningar, som tillkom under en tid i mitt liv då jag knappast brydde mig om satsbyggnad och grammatik!)

"Av någon anledning berör den [texten] mig något HELT otroligt, och egentligen förstår jag inte riktigt varför ... Jag ÄR realist och mitt förstånd säger mig att människor och djur är bara biologiska organismer i naturens kretslopp, mer än så är det inte - men efter att ha läst det här ... Hela min varelse, hela min kropp, hela mitt psyke formligen SKRIKER av längtan efter att det ska kunna vara sant!! Jag VILL så innerligt innerligt gärna att det ska vara sant!!!
   Jag kan se alltihop i huvudet och jag tycker att det stämmer så bra på mig och Zorro... Jag ser hela scenariot, hur han älskade att vara ute och springa och ha det bra - men jag tror faktiskt att det stämmer att Zorro skulle sakna mig, någonstans djupt inne i sitt katthjärta. Vi hade en väldigt väldigt djup relation och jag tror faktiskt att han skulle sakna mig, även om han hade det så bra. Bilden av honom som stannar upp mitt i leken och hur han kommer springande emot mig - jag ÖNSKAR att jag hade det att se fram emot!! *gråter hejdlöst*
   Det här har formligen ETSAT sig fast i mitt huvud, jag vill så innerligt gärna att det kan vara sant. [Det är så] jobbigt att det är så fullkomligt definitivt - allt är slut, Zorro är helt borta för all framtid. Att se ett sånt här scenario ... jag vill så hemskt gärna att det ska få vara sant!!"



Nästan ett år senare .... känner jag precis likadant!
Jag kan inte, realistiskt sett, tro på något sånt här (jag kanske t o m är cyniker, snarare än realist?), men jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag skulle kunna tro på det, och att det skulle kunna vara sant!

En livskamrat på livets resa

Min mamma förlorade sin dåvarande katt, Zimba, i mars 2004 (Zimba var Zorros helbror) och jag skrev den här dikten till henne i maj samma år. Jag har tänkt på den mycket nu när jag har förlorat Zorro.

En livskamrat bredvid mig går, och håller hårt min hand
Vi följas åt längs vägarna, genom livets land
Vi delar gråt, vi delar skratt
Vi delar dag, vi delar natt
På livets långa resa.

Den väg vi går tillsammans, slutar på en strand
Tittar ut mot horisonten, tar farväl vid havets rand
Delad glädje, delad sorg
Delad trygghet i hemmets borg
På livets långa resa.

Min livskamrat försvinner bort, in i evigheten
Vem finns kvar på stranden? Endast jag och ensamheten
Sorgens tårar väter min kind
Allt jag hör är ensamhetens vind
På livets långa resa.