Förvirring och grubbel

Som ett avbrott bland alla fotoinlägg i bloggen kommer här något annat.
Jag tänkte nämligen försöka göra ett inlägg om vart jag befinner mig just nu ... vilket i och för sig är lättare sagt än gjort, men kanske värt ett försök i alla fall.
Allt som har med min uppsats att göra ... ja, det har ju inte framkommit här i bloggen, även om människor i min närhet vet en del av vad som har hänt där. Jag har faktiskt tänkt att försöka göra ett (eller kanske flera?) ordentliga inlägg om just detta som har med uppsatsen att göra, inte minst för att det har varit något väldigt stort och betydelsefullt för mig, men också för att det har påverkat mig väldigt mycket, och gör fortfarande.
Men det blir ett ganska stort projekt att skriva sådana inlägg, och det är inte ett sånt som kommer här ...

Utan att gå in på detaljer, som som sagt kommer att komma vid ett senare tillfälle, har detta med uppsatsen påverkat mig väldigt mycket, och det gör att jag i nuläget inte alltid mår jättebra. För det första blev hela uppsatsprocessen oerhört utdragen, vilket i sig är väldigt jobbigt. Det hör till att det är så, till viss del - jag vet att jag reagerade på det även när jag skrev min kandidatuppsats: det handlar inte om att lämna in uppsatsen som man lämnar in en tenta, och sen får man ett betyg och allt är klart. Jag har stressat och pressat mig själv sedan i början av december, men själva "slutprocessen" av uppsatsen, från det jag tyckte den var "färdig" tills dess att jag verkligen kunde lämna den bakom mig gick det trots allt fem hela veckor ... vilket är väldigt lång tid.
När väl allting med uppsatsen blev klart var det en helt fantastisk känsla, som jag inte riktigt kan uttrycka i ord, och detta att jag direkt skulle köra igång med en projektplan och en forskaransökan kom liksom utan att jag hann reflektera och tänka efter.

Men det slår till nu. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja, eller inte tror att jag klarar av det, utan det handlar om att orka. Jag är fullständigt körd i botten, både fysiskt och psykiskt och att nu ge sig in i ytterligare ett sjok med prestationsångest, allmän ångest, tidspress, panik, panikångest, deadlines och allmän press och stress är något jag inte riktigt vet hur jag ska orka med.
Jag vet att jag i det här fallet inte har något val alls, jag måste få in en ansökan NU, till vilket pris som helst, men det är en sak att säga och att känna och att veta om det, det är faktiskt en helt annan sak att verkligen klara av det.

Jag vet att jag egentligen borde vara överlycklig nu, och sväva på moln, jag har klarat av detta med uppsatsen som ur så många aspekter (igen: återkommer till det i senare inlägg) har varit så otroligt arbetsamt för mig - och nu kan jag ge mig i nästa fas, ta nästa steg ... jag borde vara överlycklig, men jag är nästan bara trött och uppgiven.
Jag hoppas förstås att detta i alla fall till viss del vänder, kanske när jag har lite mer stoff att arbeta med till ansökan än vad jag har nu och så ... men just ikväll är det väldigt tungt faktiskt.

Och det trots att jag faktiskt har "blivit med surfplatta"! :) Jag har haft span på en sen i höstas (har Sony Xperia Z mobiltelefon och vill då förstås ha Sony Xperia Tablet Z!) och har väl haft i bakhuvudet att när/om jag fixar masteruppsatsen får det kanske bli en sådan!! Och så hade jag satt undan lite julklapps- och födelsedagspengar och så ... så jag hämtade den idag! And I love it! :) :)

Så blogginlägget får i alla fall avslutas med något positivt, även om det mesta känns tungt annars nu.

GRATTIS BLOGGEN, 1 ÅR!

Grattis till bloggen, som nu har varit igång i ett års tid! :)

Vet inte om jag kan göra en vettig uppdatering just nu, för allt är en enda gigantisk jättestor röra i mitt liv, men jag hoppas att när jag väl är på väg till London ska en del av det släppa! Jag kommer fortfarande att vara väldigt nervös och ha ångest för både det ena och det andra, men faktum är att jag kan inte göra nåt åt kaoset i mitt liv  när jag ÄR i London, eller hur?!

Missa inte att kolla London bloggen, som uppdateras lite då och då - länk finns i tidigare inlägg. Nu gäller den mesta stressen resan till Karlstad för akademisk högtid. Jag åker riktigt tidigt imorgon bitti, det är akademisk högtid på kvällen, sen ska jag vara barnvakt medan pappa och hans sambo är på flott middag - första gången jag kör nattning med småsystrarna på egen hand! :) - och sen förhoppningsvis en kort tur till mamma på lördag förmiddag innan det blir hemresa igen - och panikuppladdning för London! :)

Har också lite panik över om jag faktiskt har hunnit med att fixa allt som ska ha fixats ... har i sista sekunden lyckats köpa in SI-fika, efter en massa strul med det ekonomiska, och jag TROR att det mesta vad gäller SI ska vara löst så jag kan vara borta ett tag nu ... men man vet ju aldrig vad man har glömt!

Ursäkta denna väldigt röriga anteckning - jag ville i alla fall skriva nånting innan Karlstad-resan, men det är svårt att göra vettiga och sammanhängande anteckningar nu, eftersom tillvaron känns såpass rörig.

Hursomhelst så känns det kul att bloggen har varit igång i ett helt år nu! :)

Många tankar

Efter en rejält tuff vecka har det blivit en hel del tankearbete nu, framför allt igår. Mycket välbehövligt!
Jag kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag mår värst bra nu, men samtidigt är det mycket som trots allt fungerar och som jag är glad över ... livet är förvirrat just nu!
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer, men faktum är att mycket i mitt liv känns ganska arbetsamt just nu, och jag får på något sätt lära mig att acceptera det! Det får vara okej att allting inte är toppen och att saker och ting inte flyter på helt perfekt - så länge det som måste göras blir gjort och förhoppningsvis på ett hyfsat bra sätt så får jag helt enkelt leva med att jag inte tycker att saker och ting är så enkla eller så roliga just nu.

På SI-fronten har den här veckan bland annat bjudit på avtackningsceremoni i måndags eftermiddag, vilket var tämligen roligt och intressant, i alla fall det mesta. Det bjöds på lite föredrag och samtal kring SI, dels på universitetet, men även på gymnasiet och ute i näringslivet, vilket var intressant att lyssna till. De mentorer som slutar fick diplom och så delades det ut två hedersdiplom för "extraordinära insatser inom SI", där CTR:s duktiga mentor M. fick ett utav dem!! Det blev lite buffémat efteråt också, mycket trevligt!
Jag har också intervjuat en blivande mentor, det var riktigt roligt och mycket inspirerande. Det är ju höstens mentorer som ska tillsättas nu och detta tror jag blir ett bra tillskott, vi hade ett riktigt roligt och givande samtal!
Jag har också diskuterat budget och SI-fördelning med min företrädare. Det är lite komplicerat nu, dels för att vi kommer att äska SI-medel på ett lite annat sätt nu än vad man har gjort tidigare och det gör det lite rörigt, och sen har ju inte jag den vanliga nedsättningen i tjänst som SI-ansvarig utan har timersättning istället vilket man också måste lösa på ett lite annat sätt. I eftermiddag ska jag sammanställa planen för SI-verksamheten inför HT 2012 samt VT och HT 2013 och så får vi hoppas att det fungerar på ett bra sätt.

Vad gäller uppsatsen hade jag ett ganska så intensivt samtal med min handledare i veckan. Uppsatsen har inneburit problem sedan dag ett, i alla fall känns det så, och den kommer inte att läggas fram denna termin. Det kändes som mötet med professorn blev lite utav ett avstamp, så jag hoppas att jag ska kunna komma vidare med uppsatsarbetet framöver och om jag kan avsätta en del tid till den under sommaren kanske den kan bli klar i början av hösten! *håller tummarna*

Utöver detta har det varit andra småsaker också förstås, och som sagt - en hel del tankearbete som jag inte riktigt orkar gå in på just nu. Kontentan är att jag inte känner mig i toppform, men att jag precis som jag skrev tidigare helt enkelt får acceptera att det är så det är.

Jag försöker samla kraft idag då även början av nästa vecka blir intensiv.
På måndag ska jag dels beställa lunch till en SI-handledning vi ska ha på tisdag, det måste bli direkt på morgonen, för resten av dagen är det "Forskarskola" inom GT för Lund och Uppsala, där jag ska försöka vara med på två seminarier. Det ska bli väldigt spännande, men samtidigt något jag är väldigt nervös för, det kan jag inte komma ifrån... Det var gemensam lunch för de som ville också, men den har jag avsiktligt inte anmält mig till, jag har en känsla av att det blir lite väl mycket när jag nu inte mår så bra ... Det lär räcka med att försöka vara med på seminarierna.

På tisdag har vi ett SI-handledning som nog kommer att bli ganska intensiv och lär kräva en del förberedelser från min sida, då det nu börjar bli dags att samla ihop den här terminen och det är en hel del administrativt och byråkråtiskt som ska fixas, med närvarolistor och utvärderingsenkäter och rapporter och annat.

Och så måste jag börja kolla upp preliminära antagningssiffror till de kurser vi har tänkt att ha SI på till hösten, och om det blir som vi tror och planerar är det egentligen två kurser som ännu inte har nån mentorskandidat ... så det blir att försöka leta upp studenter som har läst dessa kurser för att se om det kan finnas någon bra mentor där ...
*phew*

Kristi Himmelfärdshelgen hoppas jag blir lugn ur SI-synpunkt, tycker inte det borde komma upp saker och ting där - men då måste jag börja komma igång med uppsatsen!

Dagens bild:
Från Sofiero, den första gången vi hade vår sommaravslutningsfest där (då var det jag, S., J. och H). Kändes som en bra bild nu då jag har en känsla av att det ser ut just precis så här på Sofiero nu! :-)

Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...

Kort panik-uppdatering

Jag har under några dagar jobbat på att få en lite bättre allmän rutin i mitt liv, och förhoppningsvis kan jag fortsätta att jobba med det, och även inkludera bloggen i min rutin! :)

Nu blir det dock bara en kort panik-uppdatering då jag ska försöka sammanställa ett seminariematerial som ska skickas ut till forskarseminariet ikväll/imorgon bitti (jag ska skicka det till min handledare ikväll och han kommer att skicka det vidare när han får tillfälle).
Och precis som tidigare med den här uppsatsen känns det väldigt låst i mitt huvud nu!
Jag känner mig osäker på hur seminariematerialet i sig ska vara utformat, vad som skall vara med och hur jag ska presentera det jag väljer att inkludera i materialet.

Jag har fått otroligt fina kommentarer och haft många mycket uppmuntrande samtal med flera olika personer den senaste veckan eller så, och jag uppskattar det otroligt mycket. Rent logiskt kan jag se att detta faktiskt inte är "the end of the world", att jag ska ta det som något positivt (finns många skäl till varför man ska se ett sånt här seminarium som positivt!) och att det kommer att gå bra ... men på ett mentalt plan är det fortfarande oerhört svårt.

Och egentligen tror jag inte det är så konstigt. Jag vill inte använda min bakgrund och min historia som nån slags ursäkt eller "det-är-värst-för-mig"-attityd, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att jag har en ångestsjukdom och att just precis såna här tillfällen utgör det värsta av det värsta.
Ett av kännetecknen för social fobi är just en rädsla och skräck för att bli bedömd - det är vad som brukar stå när man läser om sjukdomen. Jag skulle vilja göra ett tillägg: det är en rädsla för att bli bedömd, och inte räcka till eller leva upp till det som förväntas av en.
Ultimat sett: ett seminarium (i alla fall inom den akademiska världen). Man presenterar något som man själv har gjort och andra skall bedöma och (konstruktivt) kritisera. Jag klagar inte på systemet som sådant, jag vet att det har många bra funktioner och tack och lov har jag hamnat på en institution och inom ett ämne där det generellt sett råder oerhört trevlig stämning på seminarierna - men just den situationen utgör ändå min största fasa ... fortfarande.

Å andra sidan ... går man tillbaka i tiden, så sent som 2006 kunde jag endast i enstaka fall sitta i en stor föreläsningssal och vara totalt anonym i en stor grupp. Det utgjorde en extrem ångestsituation för mig, jag kände mig uttittad och annorlunda och totalt alienerad, trots att jag oftast var helt osynlig för alla andra. Och det är en ganska lång väg från det till att presentera ett seminariematerial i forskarseminariet, eller hur?
Så egentligen tror jag inte att jag ska hetsa upp mig så mycket över att jag faktiskt har panik - det är nog inte så konstigt. Huvudsaken är att jag själv kan tackla paniken såpass mycket så jag faktiskt genomför seminariet - och det ska jag klara av!! Men att förvänta sig att jag ska klara av seminariet utan att ha panik, tror jag är för mycket begärt faktiskt.

Oj då, det skulle ju bara bli en kort panik-uppdatering - det här inlägget blev längre än jag trodde. Nu ska jag försöka häva i mig kaffe och huvudvärkstabletter och se om jag kan klara av att sammanställa något material till ikväll.
Wish me luck! :)

Mycket tankar!

Det har varit en period med många tankar nu, och det har präglat slutet av förra veckan och inledningen på denna. Jag tycker mig ha landat i "något" nu så förhoppningsvis kan jag gå vidare ifrån det nu, även om framtiden kommer att bli tuff på många sätt.

Vad som främst känns aktuellt nu är faktiskt ångest. Det är mycket jag vill och behöver arbeta med i mitt liv och förändra, men jag hade inte riktigt räknat med ångestens återtåg in i mitt liv på detta konkreta sätt. Jag vet att jag tidigare har skjutit undan och fallit till föga för flyktbeteende, men jag trodde nog inte att det skulle bli fullt så tufft att tackla ångesten på nytt.

En sak är i alla fall säker: Jag vet att mitt tidigare flyktbeteende var fel, utan tvekan, men jag kan samtidigt inte klandra mig själv för att jag har hamnat där. Jag vill inte låta överdrivet dramatisk eller bli nån slags "drama-queen-det-är-värre-för-mig-än-för-någon-annan", det är inte en inställning jag gillar, men denna ständiga ångest som börjar komma tillbaka nu är faktiskt fruktansvärt tärande. Jag vet att jag har levt med den tidigare och lyckats bemästra den, och det är klart att jag "bara måste" göra det igen - men det är verkligen inte lätt!
Vad jag far illa av i nuläget (och det är säkerligen det som tidigare har fått mig att fly eller ignorera ångesten) är att det aldrig tar slut. Det finns alltid något i min tillvaro som jag har ångest för, och det gör att det är lätt att fastna i en ond cirkel. Det blir så arbetsamt att ta sig igenom en ångestfylld situation och återhämtningen efter den tar såpass lång tid att jag inte hinner ladda och bearbeta nästa ångestfyllda situation ordentligt, vilket gör att den blir ännu jobbigare, och därmed får ännu längre återhämtningstid --> ond cirkel!
Ångesten tär också oerhört mycket, både fysiskt och psykiskt, och det gör att det blir arbetsamt att försöka jobba med annat än just ångest - och där jag befinner mig i livet nu måste jag jobba med många många andra saker, ovanpå de saker som faktiskt ger ångest ... och det gör att jag inte alltid mår så bra eller är på topp.
Jag är oerhört dålig på att prioritera - det är kanske inte nödvändigtvis så att jag alltid prioriterar fel, men jag litar inte på min egen förmåga att prioritera. Jag orkar inte och klarar inte av att genomföra allting i mitt liv på bästa sätt just nu, vilket innebär att någon form av prioritering sker konstant. Men att prioritera något innebär per automatik att prioritera bort någonting annat - och jag mår alltid dåligt över det jag prioriterar bort! Jag har oerhört svårt att se att det jag faktiskt har prioriterat är bra, jag ser alltid att det är dåligt att jag har prioriterat bort något.
Vilket förstås också leder till trötthet och dåligt humör.

Jag har försökt att skriva en hel del nu under slutet av förra veckan och idag, och jag tycker att jag har tydliggjort och konkretiserat en del av de saker jag har svårt för nu - inte minst ångesten som verkligen har blivit väldigt konkret och påtaglig den senaste tiden - så förhoppningen är förstås att jag ska kunna börja vända ekorrhjulet åt rätt håll nu, istället för att fortsätta snurra åt "fel håll", vilket jag har upplevt att jag har gjort ett tag nu. Men lätt lär det inte bli ...

Ett mycket svårt beslut

Slutet på förra veckan innebar en del turbulens i mitt liv.
Efter bl.a. ett handledarsamtal på torsdag eftermiddag blev det tydligt att jag på allvar skulle behöva fundera över den närmaste framtiden vad gällde uppsats, forskaransökan och sånt. Jag har pratat och tänkt näst intill in absurdum och fattade på måndagen beslutet att inte stressa fram min uppsats så att jag skulle kunna få in en forskaransökan nu.

Lite bakgrundsinformation för er som inte är helt insatta i detta:
Ansökan till forskarutbildning skickas in under februari månad, d.v.s. före den siste februari, och den skall bland annat innehåll en projektbeskrivning där man beskriver sitt framtida avhandlingsarbete.
För min del handlade det nu om att skriva färdigt en bra masteruppsats, lägga fram den i forskarseminariet, lösa frågan om opponering (eftersom jag är den enda som skriver i GT), skicka in ansökan om masterexamen och få den diarieförd samt skriva min projektbeskrivning och ansökan ... innan den siste februari.

Jag har som sagt grubblat och tänkt och vägt argument för och emot fram och tillbaka och det mest uppenbara som kom fram var att ingenting kändes bra. Det känns inte bra att stressa fram ett arbete som kanske inte blir riktigt bra och som man inte helt kan stå för, men det känns inte bra att behöva skjuta upp hela ansökan och möjligheten att komma in på en forskarutbildning ett helt år heller.
Till slut kom jag i alla fall fram till beslutet att vänta med forskaransökan.

För mig personligen är det väldigt viktigt att om jag lämnar ifrån mig ett arbete ska jag vara nöjd med det. Man blir aldrig riktigt färdig och helt nöjd med sådana här saker, men jag ska kunna stå för det jag har gjort - och det kändes inte som det skulle bli möjligt nu. Min handledare menade att jag nog skulle kunna skriva en riktigt bra uppsats om jag i princip tog bort hälften av det jag hade tänkt att skriva om! Men då kommer den vetskapen alltid finnas där; att den uppsats jag skrev egentligen bara är hälften av det jag hade tänkt att göra.
Jag blev glad över att höra att jag fortfarande har min handledares fulla stöd, även när jag väntar, både i att producera en riktigt bra uppsats, men även inför ansökan till forskarutbildningen, även om den nu låter dröja ett år.

Jag kan inte, och vill inte, gå igenom all den argumentation jag själv hade inom mig och med andra - men beslutet blev så här i alla fall, och nu får jag försöka ta konsekvenserna utav det.
Självklart är planen att bli färdig med uppsatsen så fort som möjligt, jag måste försöka komma ut och jobba och få in lite pengar och det snart - och sen får jag, förutom jobb, ägna kommande år åt en bra projektbeskrivning ... kanske till och med kan se hur det skulle fungera att skriva någon artikel, att vara publicerad är en stor merit i forskaransökan ...

Det har varit en otroligt arbetsam vecka på flera olika sätt, jag hoppas att jag kommer att kunna uppdatera bloggen lite då och då, även om jag nu inte orkar göra det varje dag.

Det blir inte som man har tänkt sig...

Slutet av den här veckan har verkligen präglats av "det blir inte som man har tänkt sig". Det har hänt saker som har gjort att jag har fått tänka om, planera om, ändra om och när man väl har gjort det, har det ändå inte blivit som man har tänkt sig.

Jag vet att såna perioder kommer lite då och då, men jag har en tendens att bli ganska så frustrerad när de dyker upp.
"På äldre dar" har jag börjat bli mer och mer av en grubblare. Tidigare lärde jag mig att inte grubbla över saker värst mycket, jag fattade ett beslut och så hade jag fattat det och så fick jag ta det för vad det var. Tyvärr icke så längre ... Nu börjar jag grubbla nästan in absurdum, först grubblar jag över vad och hur i evigheter och när jag sen väl har fattat ett beslut grubblar jag över om det var det bästa beslutet eller om jag borde ha gjort på nåt annat sätt. *suck*
När då saker och ting inte blir som jag har tänkt mig, så blir det ju ännu mera grubbel. Då har jag grubblat ut en planering och tänkt i vissa banor, och sen händer saker som gör att jag måste tänka om, och då blir det grubbel över det. Lätt att fastna i grubbelträsket!

Jag inser, inte minst efter den här anteckningen, att jag nog borde försöka jobba med att grubbla mindre. Om det här eskalerar lär jag inte kunna göra något annat i livet än att grubbla, och det vore ju väldigt tråkigt, eller hur? Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma ifrån det, men jag får göra ett ärligt försök i alla fall. I grund och botten handlar det ju trots allt om att fatta ett beslut (om vad det nu än är) och sedan stå för det - utan att bli så uppstressad över om det var rätt beslut eller bäst beslut eller om saker och ting hade blivit mycket bättre om jag hade gjort på nåt annat sätt ...

Helgen ska först och främst ägnas åt städning och uppsats i alla fall (fast först ska jag ta en långpromenad i det fantastiska höstvädret, strålande sol och 4 plusgrader) och början av nästa vecka kommer att bli tämligen speciell - men jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Trevlig helg!

Många tankar

Början av den här veckan har känts väldigt intensiv, trots att det nog egentligen inte har hänt så mycket! Men det har varit mycket och många tankar som har cirkulerat i huvudet, och då känns det mera intensivt än vad det kanske rent praktiskt har varit.

Måndagen var nog lite av en milstolpe i alla fall, då det var dags för det sista mentorsmötet för bibelvetenskapen. Det var föreläsning med repetition, sammanfattning och frågestund först och därefter ett förlängt mentorsmöte på två timmar. Jag har själv haft blandade känslor inför mentorsmötena på den här kursen, det har inneburit en större omställning än jag trodde att "byta kurs" och jag har inte alltid känt att jag har gjort ett så bra jobb som mentor (vissa svårigheter på det personliga planet har förstås också påverkat mig som mentor vid några tillfällen), men det sista tillfället tyckte jag fungerade riktigt bra. Det var förhållandevis bra uppslutning, det blev ett bra upplägg och en fungerande diskussion där alla var aktiva på slutet.
Det känns verkligen roligt att få avsluta på det sättet, inte minst eftersom jag ju inte kommer att vara mentor alls på samma sätt framöver, så det blev jag mycket glad över! :)

Gårdagen präglades till allra största delen utav huvudvärk ... lagom roligt ... :/ Det blev inte mycket gjort med någonting, men jag tog mig i alla fall in till Lund för ett SI-handledarmöte mellan tolv och ett, och det var riktigt bra. Jag känner mig än mer engagerad i de här mötena nu, i och med att jag kommer att ta över ansvaret så småningom, och självklart vill lära mig och snappa upp så mycket som möjligt redan nu! :)

Det har som sagt kommit många tankar de senaste dagarna, och det har varit svårt att bibehålla fokus på grund av det. Den här morgonen har blivit tämligen "konstig" och jag har fått ägna en stor del utav den åt att försöka sortera och strukturera bland alla tankar som finns nu - och förhoppningsvis kan det ge mig ett litet avstamp nu. Det känns som det ligger rätt i tiden nu också, det är i princip "halv-termin" nu, jag är helt klar med mitt mentorsarbete (jag ska försöka fixa en rapport på det och skicka in bara, men det borde inte bli värst komplicerat eller ta så mycket tid) och kommer inte att ta över som mentorsansvarig och metodhandledare förrän vid årsskiftet vilket innebär att allt fokus (och lite till) kan läggas på uppsatsen nu.

Jag känner själv att det är ganska många områden i mitt liv just nu som jag måste arbeta med och försöka förändra (av förståeliga skäl kommer jag inte att vara mer detaljerad än så!) och det är klart att en sådan förändringsprocess aldrig är enkel. Samtidigt vet jag att jag har klarat av att förändra saker, svåra saker, tidigare, även om det förstås innebär mycket hårt arbete.
Därför tänker jag att det kanske inte är så dumt att göra regelbundna återtåg för att se varifrån jag faktiskt har kommit, vad jag har uppnått och vad jag har arbetat med tidigare, och jag funderar på att göra  det här i bloggen. Att parallellt med att skriva om vad som händer till vardags också göra diverse återtåg eller tillbakablickar för att försöka konkretisera ner för mig själv den utveckling jag har gått igenom, och se om det kan hjälpa mig att fortsätta kämpa med de områden i tillvaron som i nuläget inte fungerar så bra. (Och så får vi ju hoppas att ni läsare inte blir totalt uttråkade om att läsa om min historia också!)

Nu blir det i alla fall en tur till Lund där det är masterträff i eftermiddag, vi kommer att få besök från en lektor i GT (som jag känner) som förra hösten var i USA och undervisade och forskade där, så vi kommer att få höra lite om det - mycket spännande!

Jag avslutar med två digi.scraps som jag plitade ihop häromdagen! :)