Julen

Bloggen har legat nere hela hösten, av flera anledningar. Tråkigt tycker jag, så jag hoppas kunna väcka liv i den igen, nu med ett aktuellt och för mig tämligen laddat ämne, nämligen Julen!

Jag har sedan lång tid tillbaka haft svårt för jularna, det har inte varit lätt att pussla ihop dem på ett bra sätt, något som förmodligen känns igen av alla som inte lever på det där idylliska kärnfamiljssättet med föräldrar och barn, och far- och morföräldrar och barnbarn som alla träffas på julen och har det så alldeles fantastiskt tillsammans (ursäkta ironin, som jag nämnde är detta ett laddat ämne för mig)!

Jag måste säga att de senaste åren har jularna utfallit förvånansvärt väl för mig, men tidigare år - många år -  har den här tiden präglats av så pass mycket ångest och stress och näst intill panik att jag inte bara kan släppa det. Jag har försökt att under jularna njuta av nuet, när det väl har fungerat på ett bra sätt - men jag kan inte heller komma ifrån att rädslan över att det ska bli som det var tidigare hela tiden finns hos mig. "Bränt barn skyr elden", heter det ju, och jag tycker att det passar in här. Har man blivit tillräckligt "bränd" vid ett upprepat antal tillfällen, då kan man inte helt sonika släppa rädslan för att bli det igen.

Detta har gjort att jag redan förhållandevis tidigt på höstarna har börjat bli nervös för julen, har försökt värja mig mot att den ofrånkomligen närmar sig - vilket har varit mer än svårt, då såväl människor runt omkring mig som "samhället i stort" (om man nu får vara så vag!) tämligen tidigt vill påannonsera att julen är i antågande. Jul- och adventspynt kommer upp relativt tidigt i november, julskyltning i affärerna börjar ibland innan Halloween är över - vilket är saker jag far väldigt illa av. För mig har det känts tufft nog att börja tackla detta med julen när första advent kommer, jag vill absolut inte behöva stressa över det tidigare än så.

Likaså finns fortfarande, vilket jag tycker är makalöst konstigt, en slags övergripande anda av att "Julen Är Fantastisk" - det är någon slags universell sanning som det verkar vara tabu att protestera emot. Det är så fint med ljusen som lyser upp och man får träffa familjen och det är mysigt och fint och god mat och fantastiskt på alla sätt ...
Men är det så numer? Hur många kan ärligt och uppriktigt med handen på hjärtat säga att allt som har med julen är rakt igenom positivt?
För er som gör det: Jag är sååå glad för er skull!
Men jag vill knappast skriva under på att det är den universella sanning som man verkar vilja få det till.
Ensamma människor som sitter själva i sitt eget lilla kyffe utan någon att prata med under julhelgen, och bara får höra om hur fantastiskt det är. All alkohol som missbrukas under helgerna, oftast är det då barnen som drabbas hårdast, som inte kan värja sig. Striden om vem som har fått flest och finast julklappar, vem som har gjort det hemmalagade finaste julbordet. Att slitas mellan skilda föräldrar, bonusbarn, styvföräldrar, far- och morföräldrar med nya sambos, alla upptänkliga former som en "familj" utgörs av, och som ska försöka kombineras på ett bra sätt ...

Jag har en väldig skepsis (hade först tänkt skriva aversion, men det är nog ett allt för starkt uttryck trots allt) emot julen numer. Alltför många jular har präglats av alltför mycket ångest, stress, oro, otillräcklighet och ledsamhet - och trots att, som sagt, de senaste åren har fungerat riktigt bra, kan jag inte släppa rädslan för att historien för eller senare kommer att börja upprepa sig igen.
Detta tillsammans med dessa enorma allmänna förväntningar som outtalat säger att man ska tycka att julen är helt fantastisk, har gjort att jag på många sätt har värjt mig mot julen och hela dess koncept.


Men frågan är om jag kanske, kanske, kanske har tänkt om lite grand i år.
Jag vet inte riktigt varför det hände just nu, men jag har legat sjuk nästan hela november, och har mer eller mindre varit isolerad i min lägenhet, vilket har gjort att jag har kommit ifrån alla förväntningar och krav, alla juldisplayer i affärerna och alla julbilder på sociala medier. Och det kanske har varit nyttigt för mig...
Som ett exempel har jag alltid tyckt det har varit så jobbigt att jul- och adventspynta. Jag har alltid sett det som ett av alla julens oräkneliga krav: "Det blir så fint med adventsljusstakar och julstjärnor och julkrubbor och tomtar ..." och allt vad det nu är. Jag har känt det som ett nödvändigt ont, jag har gjort det för att jag inte har orkat med diskussionen som skulle komma om jag berättade att jag inte hade gjort det!

I år kom en annan tanke, nämligen: "Gör som du vill!" Adventspynta som du vill, ta bara fram det du tycker är fint, och vill ha fram och tycker om! Jag har t.ex. köpt en helhemsk adventsstjärna, för många år sen, som inte är fin, som är omöjlig att hänga upp, omöjlig att koppla till ett eluttag och som man alltid skär sig på när man tar i den. Varför ska jag ha en julstjärna? Vem är det som har bestämt det?
Jag har inte haft någon julgran, sedan jag flyttade till Skåne. I början var det mest av praktiska skäl, eftersom Zorro knappast skulle ha kommit överens med en julgran och allt julgranspynt - sedan han dog har jag aldrig riktigt orkat ta tag i det, jag vill helst inte ha en plastgran och riktiga granar är hutlöst dyra, jag har egentligen ingen bra plats för den o.s.v. Istället har jag köpt små bordsgranar - som egentligen är jättefula!!! De är svåra att koppla in och inte det minsta fina: Så varför ska jag plocka fram dem överhuvudtaget?

I år har jag helt sonika delat upp min julkartong i två. En kartong (eller än så länge, en kasse), som ska ställas undan i källaren, med sånt som jag inte tycker om och därmed faktiskt inte ska använda - och så en jullåda med det jag faktiskt tycker om och vill ha framme. Nu är det lite skralt med pynt och sånt - men desto bättre, säger jag nu. Då kan det ju faktiskt bli roligt att leta efter julpynt och hitta sånt som jag verkligen vill ha och tycker är fint ...

Självklart resonemang för många kanske, men för mig har jularna varit präglade av att "det måste vara som det alltid har varit" - när jag var yngre kom nog det mesta av det från mig, då jag alltid har haft mycket svårt för förändring. Men sedan dess har jag tvingats acceptera många och stora förändringar i mitt liv, inte minst kring jularna, samtidigt som detta överhängande "det måste vara som det alltid har varit" har hängt kvar - vilket har gjort att jag har känt av många outtalade krav som jag inte själv har tyckt om.

Jag hoppas att jag mer och mer kan frigöra mig från dem, och kanske själv också kan tycka att detta med julen faktiskt är fint och mysigt, på mitt alldeles egna sätt.
Jag tror aldrig jag kommer att kunna slappna av helt under själva helgdagarna, alltför mycket har hänt tidigare för att jag ska kunna släppa den rädslan, men om jag kan ta till mig de här tankarna under tiden fram till jul, behöver kanske inte även november-december präglas av ångest, stress och oro.
Hoppas jag.

En dag för sent visserligen, men jag önskar alla lite så här i efterhand en Glad Första Advent och ett Gott Nytt Kyrkoår!

En bild på min nyligen införskaffade tomte - tycker mycket om honom!

Mentorsverksamheten

Jag har berört mentorsverksamheten i tidigare inlägg, men en så pass stor del av min tid på Teologen de senaste åren har handlat om mentorsverksamheten att jag tycker den förtjänar ett eget inlägg! :)

Det här inlägget kommer nog att förutsätta att man har läst åtminstone större delar av inlägget "Min resa på Teologen", eftersom jag kommer att referera till terminer och kurser utan att förklara värst mycket ... så har ni inte sett det inlägget kan det vara bra att i alla fall skumläsa det lite översiktligt först.

Jag hade mentor själv för första gången när jag läste grekiska, ht-08 - för övrigt första gången man provade mentor på en språkkurs. Maria var en fenomenal mentor, och jag blev intresserad av det då ... och det fanns en liten vag tanke på att så småningom kanske själv kunna bli mentor på hebreiskan. Men sen rullade terminen på, det blev jättemycket att göra och jag kände att jag inte alls orkade ta tag i något ytterligare utan hade fullt sjå med att fixa grekiskan.

I december 2008 fick jag ett mail ifrån dåvarande SI-ansvarig, som någonstans ifrån hade fått mitt namn som möjlig mentorskandidat i hebreiska (jag vet än idag inte vart hon hade fått det namnet ifrån, men jag är fortfarande nyfiken! *ler*). Jag blev verkligen överraskad och oerhört glad - och trots att jag både kände mig väldigt stressad och samtidigt var väldigt nervös kunde jag ju inte med att tacka nej! :)

Jag gjorde min första termin som mentor på hebreiska-kursen vt-09, med blandade resultat. Jag var själv ganska osäker och mycket nervös, och det speglade sig naturligtvis också i verksamheten - likaså var jag orutinerad på just mentorsarbete i sig och den första terminen man är mentor handlar det alltid om "trial-and-error" - man får prova sig fram och se vad som funkar.
Hur som helst var det fantastiskt roligt att vara mentor, och det gav mig också en chans att hålla liv i mina egna hebreiska-kunskaper! :) Ola Wikander undervisade den första halvan av terminen för första gången då, och vi fick till stånd ett riktigt fint samarbete den terminen - ett samarbete som sedan följdes upp utav Blazenka som tog över kursen under andra halvan av terminen.

Nästa gång jag var mentor var vt-10, då hebreiskan gick nästa gång. Den här gången fungerade det betydligt bättre, jag hade med mig en mängd erfarenheter från den första terminen som jag kunde använda mig av den här gången, och jag tyckte hela verksamheten kändes mer stabil och fungerade bättre. Samarbetet med lärarna fortsatte att fungera bra, och jag tycker att hebreiska i sig är otroligt kul, så jag passade på att gå på så många föreläsningar jag bara kunde! :)

Så var det dags för vt-11, min tredje termin som mentor för hebreiskan - här tillsammans med Elisabet. Tanken var att vi skulle dela på mentorsjobbet 50/50, men jag tror inte riktigt det blev så i slutändan. Ursprungsidén var nog att vi skulle ha något gemensamt möte i början av terminen och sedan fördela mötena mellan oss, men istället blev det så att vi hade de allra flesta möten tillsammans. Det var en mycket nyttig erfarenhet för mig, att dela på mentorskapet. Eftersom man inte hade haft mentor på den här kursen tidigare, hade jag på något sätt fått styra upp verksamheten själv och det var väldigt nyttigt att sedan samarbeta med någon som till viss del hade ett annat synsätt och andra idéer. Det var otroligt kul att jobba tillsammans med Elisabet, som är en mycket kreativ mentor och kommer på en massa roliga övningar och spel - som jag inte riktigt har fantasin till! :)

Under våren 2011 fick jag också ett "Hedersdiplom för extraordinära insatser inom SI-verksamheten vid Lunds universitet", vilket verkligen var fantastiskt roligt, och helt oväntat! Jag visste inte ens om att det fanns, men tydligen hade jag blivit nominerad av dåvarande SI-ansvarig och sedan också blivit tilldelad diplomet som jag fick ta emot vid den årliga SI-ceremonin i maj! Helt fantastiskt!

Hösten 2011 var jag mentor på fortsättningskursen i Bibelvetenskap och det var faktiskt en rejäl omställning. Den kursen kommer före hebreiskan i kursstrukturen (och kan väl ses som en slags B-kurs, till hebreiskan som C-kurs), och jag fick verkligen tänka om i mitt upplägg kring mentorsverksamheten. Det gick inte att arbeta på samma sätt som jag hade gjort tidigare, och ibland blev det lite "fel" på mentorsmötena. På det stora hela fungerade det dock mycket bra.

Under 2011 fick jag förfrågan från dåvarande SI-ansvarig om jag ville ta över ansvaret helt från och med årsskiftet 2012. Jag blev mycket glad och överraskad, och en del av terminen gick åt till att försöka så sakteliga sätta mig in i vad det skulle innebära.

Sedan 1 januari 2012 har jag alltså varit s.k. metodhandledare, eller ansvarig för hela mentorsverksamheten vid institutionen. Det har varit otroligt utmanande, fantastiskt roligt, mycket svårt och kolossalt häftigt. En hyfsad summering, tycker jag.
Stundtals har det varit svårt, mina ångestproblem ställer till det ibland när det krävs att man kliver fram och tar plats, men jag tror att jag har en administrativ ådra och en lösningsbenägenhet som gör att jag tycker det är roligt att försöka hitta strukturer och lösningar på eventuella svårigheter.
Det har varit mycket spännande att få mera av ett översiktsperspektiv, och jag har ju också fått lära mig betydligt mer om institutionen och om utbildningssystemet i och med detta, vilket jag också tycker är roligt. Samtidigt kan jag sakna den konkreta mentorsverksamheten som sådan, arbetet ute i grupperna, med studenterna. Att hitta övningar, att motivera studenterna, att hjälpa dem framåt och att få åtminstone några av dem att inse fascinationen med att lära sig, fascinationen över ämnena de läser ... för den delen får jag inte se så mycket utav nu.

Ur en personlig synvinkel har mentorsverksamheten gett mig kolossalt mycket, jag har växt enormt i och med den. Jag har lärt mig att leda en grupp på ett konstruktivt sätt, jag har lärt mig att läsa av gruppdynamik, veta när man ska uppmuntra och när man ska försöka dra in tyglarna, jag har lärt mig att styra diskussioner i en viss riktning - och jag har lärt mig vad ett mera övergripande ansvar innebär, att hålla koll på administration och ekonomi, att handleda - jag som alltid har varit en efterföljare, någon som är osäker och tillbakadragen, jag kan nu handleda och fortbilda mentorer!
Både att få vara mentor och att sedan få avancera till att vara mentorsansvarig har gett mig oerhört mycket - och även det har jag Teologen att tacka för! :)

Min resa på Teologen

Det här är till viss del inspirerat av en avskedsföreläsning från 2008, då den professor som jag hade då jag läste hebreiska skulle gå i pension. Hans föreläsning hette någonting i stil med "Min bildningsresa", där han på ett fantastiskt målande sätt beskrev sin egen bildningsresa, från gymnasieutbildning till professor med allt där emellan.

Jag har inte alls något liknande att komma med, men jag skulle ändå vilja ordentligt gå igenom den resa jag har gjort på Teologen i Lund. Det här inlägget kommer till ganska stor del vara praktiskt, med en del personliga utvikningar, men jag hoppas även kunna göra mera personliga inlägg om den inre resa jag har företagit sedan jag blev "inflyttad skåning" den 12 juni 2001 så småningom!

Jag satte min fot på Teologen i Lund första gången den 31 augusti 2001, jag hade tidigare läst 40 dåvarande poäng (60 nuvarande högskolepoäng) religionsvetenskap i Karlstad, och var alltså antagen till det Religionsvetenskapliga programmet vid Lunds universitet.

Höstterminen 2001 och vårterminen 2002

Tanken med flytten till Skåne och en utbildning i Lund var att det skulle bli lite av en nystart för mig. Jag hade haft några arbetsamma år i Karlstad, med nästan en hel termins sjukfrånvaro ... men jag insåg inte alls vad en sådan flytt verkligen innebar.
Vid den här tiden hade jag inte fått min sociala fobi diagnostiserad (jag visste inte ens att det fanns något som hette social fobi då!) och jag hade ingen tanke på att det var någon form av ångestsjukdom jag led av - jag mådde bara dåligt, och "var nervös" inför allt som var nytt.

Det funkade trots allt "okej" till en början, jag hade som sagt läst religionsvetenskap i Karlstad tidigare och då, tack vare en fantastisk lärarinsats av Sören Dalevi, fastnat för Nya testamentet. I Lund började jag läsa den dåvarande "baskursen", på 40 poäng (60 hp, d.v.s. två terminer) Den första terminen i Lund flöt på, trots att jag var oerhört ensam och i princip inte fick några sociala kontakter klarade jag av mina studier och tentor. Ända tills den beteendevetenskapliga delkursen. Religionspsykologin gick bra, jag tyckte den var svår, men det funkade och jag klarade tentan - och så kom religionssociologin. Med grupparbeten och intervjuer och observationer och jag vet inte allt! Där tog det fullständigt tvärstopp, och jag hade en missad deltenta där.
Och så tvärvände det. För sedan kom delkursen Gamla testamentet - där precis allting klickade! Nu i efterhand känns det ganska så fantastiskt att läraren på delkursen var professor Fredrik Lindström, som sedan har varit min handledare och lärare på fyra läskurser och tre uppsatser. Han, och kursen som sådan, fick mig att skifta huvudintresse från Nya till Gamla testamentet - ett intresse som ofrånkomligen har hållit i sig och bara växt sig starkare och starkare med tiden!
Trots en fantastiskt rolig delkurs mådde jag själv bara sämre och sämre, och under nästa delkurs, Nya testamentet, som inledde vårterminen 2002, klarade jag inte av att ta mig i väg på nästan några föreläsningar, än mindre på vad som då kallades "gruppövningar" (seminarier). Jag klarade tentan med minsta möjliga marginal ... men blev sjukskriven med diagnosen social fobi i februari 2002.

Sjukskrivningen drog ut på tiden - jag ska inte ge mig på detaljer kring det här, för det hör hemma i ett annat blogginlägg, men jag fick oerhört lite hjälp och blev ganska ofta mycket dåligt behandlad, vilket gjorde att jag var sjukskriven i nästan precis fyra år, och blev friskskriven igen i februari 2006.

Vårterminen 2005

Redan under vårterminen 2005 hittade jag så sakteliga tillbaka till Teologen i Lund. Jag var då sjukskriven och hade arbetsträning på barnverksamheten i en kyrkoförsamling - men tanken var att jag inför en friskskrivning också skulle börja "studieträna", d.v.s. följa kurser på universitetet utan att vara registrerad och behöva tentera, för att hitta tillbaka till den miljön. Jag fick via det som idag heter Pedagogiskt stöd (som då hette något så fruktansvärt som "Handikappverksamheten, believe it or not!!) en personlig mentor, som var det bästa stöd jag hade kunnat få ... ett stort och innerligt TACK till Rebecka!!

Trots en fantastisk mentorsinsats fungerade arbetsträningen inte alls under våren -05. Anledningen till att det inte fungerade är så oerhört uppenbar att det var konstigt att ingen kom på tanken att förkasta idén från början ... Jag ville behålla min tid på arbetsträningen, där saker och ting hade börjat fungera riktigt bra - men det gjorde ju att jag kanske kunde följa baskursen (den kurs jag påbörjat 2001 men inte avslutat, tanken var att studieträna från början av den kursen så jag sedan smidigt kunde "hoppa på den" igen när jag blev friskskriven) en, eller max två, dagar i veckan. Detta skapade ju bara mer osäkerhet och utanförskap än tidigare, vilket gjorde att studieträningen snarare fick mig att må sämre än bättre!

Höstterminen 2005

Under hösten iscensattes Projekt Studieträning på allvar. Jag hade då avslutat min arbetsträning och planen var att studieträna en termin på heltid för att sedan bli friskskriven och fortsätta läsa termin två av baskursen (jag hade klarat 20 poäng av baskursens 40p, men släpade 4p från termin 1 och hade istället tagit 4p på termin 2 - men jag räknade med att det skulle ordna sig).

Studieträningen fungerade med blandade resultat. Jag fick ett oerhört stöd från en av Teologens dåvarande studievägledare, Tina Robertsson, som ställde upp otroligt mycket och t.ex. ordnade personliga träffar med samtliga lärare på baskursen för att förklara vem jag var, vilka problem jag hade, och under hösten just att jag studietränade.
Tyvärr blev den första delkursen lite problematisk. Man hade gjort om strukturen på baskursen sedan 2001, och den delkurs jag inte hade resultat på kom nu allra först. Anders Lundberg, som hade den kursen, var jättebussig och erbjöd mig att om jag följde kursen fullt ut skulle jag få resultatet inrapporterat så fort jag blev friskskriven, och det var ju verkligen en fin gest av honom. Det innebar dock att jag tog på mig alldeles för mycket, var tvungen att fixa grupparbeten och annat, och i slutändan kollapsade det fullständigt - så jag fick inte gjort mycket alls på den delkursen, och följaktligen inte heller på nästa delkurs då jag var fullständigt utmattad!
Den tredje delkursen var Gamla testamentet, och då hade jag försökt samla styrka till att verkligen vara med, då jag visste att jag ville fördjupa mig inom det så småningom. Och det fungerade, dels var jag enormt motiverad och dels tack vare fantastiska lärare. Olof Bäckersten undervisade då, och han var bussig nog att låta mig skriva den ordinarie tentan, som han sedan rättade "vid sidan om" de andras tentor (och jag fick faktiskt VG på den!!), och Blazenka Scheuer hade gruppövningarna - jag klarade av att gå på en av tre gruppövningar, men det var den enda gruppövning jag klarade av på hela baskursen!! För övrigt kan tilläggas att Blazenka sedan kom att undervisa på kurser där jag har varit mentor, och vi har fått en oerhört fin kontakt sedan dess ... kul minnas tillbaka att det började på ett så positivt sett för så länge sen! :)

Vårterminen 2006

Från och med vårterminen 2006 blev det heltidsstudier "på riktigt". Det löste sig med de olika delkurserna och jag klarade av alla tentor utom en, som jag fick en omtenta på i augusti. Dock frestade det på mycket att orka, efter att ha varit sjukskriven så länge utan konkreta krav var det oerhört tungt att behöva vara igång och koncentrerad så mycket och samtidigt ha prestationskravet hängande över sig hela tiden! Även under våren fick jag ett mycket fint stöd från Anders och jag klarade till slut hans delkurs (som på sätt och vis hade hängt över mig ända sedan 2001 även om det inte var han som hade den då) med ett VG i betyget! :)

Höstterminen 2006

 Höstterminen 2006 var utmanande eftersom det var den första terminen efter baskursen!! Trots att jag mådde oerhört dåligt under min sjukskrivning hade jag när jag började komma ur den värsta svackan hela tiden närt ett hopp om att klara baskursens 40 poäng och ha den som hel, avslutad kurs. Nu helt plötsligt skulle jag gå vidare från baskursen, och det var ganska tufft.

Jag körde en beteendevetenskaplig termin under hösten, där tanken var att läsa en kärnkurs på 10p (15hp), en metodkurs på 5p (7,5hp) och sedan skriva en uppsats på 5p (7,5hp).

Denna termin blev i mångt och mycket ett avstamp på det sociala planet. Vi var inte så många på kursen, kanske runt 15 stycken (till skillnad från baskursens dryga 100!) och jag började verkligen knyta sociala kontakter - vilket var mer än fantastiskt! Under den här terminen lärde jag känna Sara, Johanna och Katrin, som jag - om än i begränsad form nu - har behållit kontakten med!!
Dock ingick i kursen både enskilt  och grupparbete, med muntlig redovisning - detta kom framför allt under andra halvan av kursen ... Anders hade även denna kurs och återigen ställde han och upp, och jag klarade två muntliga redovisningar - vilket för mig i det läget nog kan liknas vid att bestiga Mount Everest ... näst intill i alla fall! :)
Den kursen utgjorde på många sätt en milstolpe för mig!

Metodkursen flöt på utan större incidenter men uppsatsen rann fullständigt ut i sanden och jag fick 5p som låg och släpade.

Vårterminen 2007

Våren 2007 skulle jag läsa hebreiska!! Det kändes lite läskigt att ge sig in på ett språk som var så annorlunda men samtidigt brann intresset för Gamla testamentet, och en chans att få se hur det såg ut på originalspråk var ju helt fantastisk.

Tyvärr blev det en av de värsta terminer jag har haft (finns några till som har varit riktigt tuffa). Det var många faktorer som spelade in här, men i grund och botten handlade det om upplägget på kursen. Det är mer eller mindre samma upplägg fortfarande, både på hebreiska-kursen och kursen i grekiska, och det går ut på att studenterna förbereder översättningar och grammatiska analyser av kortare meningar eller bibelverser hemma. På föreläsningarna läser man sedan upp meningarna, med översättning och analys.
Jag var borta när detta upplägg presenterades och blev således fullständigt tagen på sängen utav det - och fullkomligt skräckslagen! Jag hade under hösten klarat av två korta, avgränsade muntliga redovisningar, men att varje dag, flera gånger per föreläsning, tvingas läsa högt på ett främmande språk inför kurskamrater och en mycket välaktad professor ... det var mer än jag klarade av.

Jag fastnade i den ultimata onda cirkeln, där jag var så oerhörd rädd inför föreläsningen att jag inte klarade av att gå dit - vilket innebar att jag missade föreläsningen och den information som gick ut, vilket innebar att jag blev ännu räddare för att gå på nästa föreläsning. Och så vidare, och så vidare. Jag vägrade släppa taget helt och hållet och klarade av att dyka upp på någon sporadisk föreläsning, ofta med en ursäkt för att jag inte hade "gjort läxan".

Jag mådde oerhört dåligt den här terminen, dels var ångesten enormt tärande men jag mådde också dåligt för det var inte den person som jag egentligen är och vill vara. Det kändes som jag hade blivit ersatt av min "evil twin", som bara dök upp på någon föreläsning då och då, som alltid kom med ursäkter ...
Vi hade en fantastisk lärare och det var ett fantastiskt ämne och en fantastisk kurs, och ångesten gjorde att det tog fullständigt tvärstopp för mig, vilket var otroligt arbetsamt!!
Jag klarade mina tentor, med nöd och näppe - förutom en, som blev en omtenta ... men trots det inrapporterade resultatet var jag fruktansvärt missnöjd med terminen ...

Höstterminen 2007

Under hösten skulle jag läsa två s.k. läskurser (kortare 5p-kurser som man i princip fick sätta samman själv med hjälp av läraren - man fick ett tema för kursen och en massa kurslitteratur, och ca 4 veckor - och sen skulle dessa tenteras muntligen!), en i religionssociologi och en i Gamla testamentet - och sista halvan av terminen skulle jag läsa en kärnkurs som hette Kristen Troslära.

Läskursen i religionssociologi blev gjord ... men drog ut på tiden. Det var svårt och ovant att vara disciplinerad utan föreläsningar och jag kände fortfarande att jag svajade lite efter den jobbiga vårterminen - och så var det en enorm utmaning att gå upp i en muntlig tentamen. Men det gick. Och jag fick VG! :) Däremot blev läskursen i GT uppskjuten.
Kristen Troslära ... tja, det var väl egentligen det som idag kallas systematisk teologi rakt av, inte mitt favoritämne, men en oerhört välstrukturerad föreläsare (numera pensionerad). Vad jag nästan mest minns från den här kursen är den enorma mängd föreläsningsanteckningar det blev ... det antecknades fortfarande för hand här, men jag skrev in alla mina föreläsningsanteckningar på datorn när jag tentapluggade - det blev 80 A4-sidor, i 10 pkt, enkelt radavstånd!!!
Vi fick en munta på en hel 15hp-kurs (ja, övergången skedde väl här nånstans...), vilket var minst sagt maffigt. Jag blev Godkänd, vilket med tanke på mina förutsättningar kändes helt ok, men faktum är att jag var en enda ynklig fråga ifrån VG, vilket faktiskt kan reta mig än idag. Läraren sa det uttryckligen, det var en fråga jag inte kom på svaret på - varpå han replikerar att, "kommer du på det inom några minuter får du VG, annars kan jag bara ge dig G" ... vilket kändes ganska surt ...

Vårterminen 2008

Hösten -06 utgjorde en milstolpe under min tid på Teologen, men en ännu större sådan kom våren -08. Jag skulle då läsa 15hp Bibelvetenskap och 15hp Bibeltolkning. Vilket väl inte var sådär alldeles komplicerat. Men jag kände att det var inom GT jag ville fördjupa mig, och min hebreiska-termin lämnade minst sagt övrigt att önska. Nu hade jag fått ytterligare ett år på mig att utvecklas, jag hade klarat av två muntliga tentor, och jag kände till upplägget på GT-kursen ...
Jag pratade med läraren på kursen (som hade den året innan också), numera professor emeritus Sten Hidal - och berättade hur det hade varit året innan och hörde om jag skulle kunna få sitta med på de föreläsningar jag kunde (som inte kolliderade med mina ordinarie kurser) för att försöka att faktiskt införskaffa de kunskaper i GT och  i hebreiska som jag kände att jag inte hade fått med mig året innan. För mig rent personligen handlade det faktiskt också lite om någon slags "personal redemption", att jag skulle kunna visa, både inför mig själv, men även inför Sten, att den person som sporadiskt dök upp på föreläsningar under våren -07 faktiskt inte var den person jag egentligen är.
Sten var oerhört tillmötesgående och såg inga problem alls med detta!

Terminen blev oerhört intensiv och helt FANTASTISK!! Det visade sig att föreläsningarna inte krockade värst ofta, och när hebreiskan väl kom igång fick jag blodad tand till max. Jag satt med på nästan alla föreläsningar, jag började förbereda meningar och översättningar och Sten märkte att jag hängde med i kursen, vilket gjorde att även jag fick läsa och översätta och analysera och svara på frågor i gruppen ... och det bara klickade, det bara funkade! Jo, visst hade jag ångest och var nervös - men det går inte att jämföra på samma dag med de känslor jag hade året innan.
Kursen var så fantastiskt fantastiskt rolig när man väl hängde med, och Sten var en fenomenal lärare - jag lärde känna flera av mina kursare, inte minst Lena, som jag brukade jobba tillsammans med! Jag fick också möjlighet att skriva tentorna "utanför systemet", och fick VG på samtliga! :)

Parallellt med detta fixade jag både Bibelvetenskap och Bibeltolkning med VG i betyg, och under den här terminen väcktes också ett bestående intresse för den religionsvetenskapliga utbildningen och för institutionen - vilket faktiskt tog ett konkret uttryck. Vid den här tiden fick vi förutom våra "vanliga" betyg (U, G, VG) och betyg enligt ECTS-systemet - och där upptäckte jag en intressant skillnad i och med att jag förutom mina vanliga kurser också följde hebreiskan. Nu är jag inte helt hundra på exakta siffror, men jag tror det var så att man på hebreiskans tenta var tvungen att ha ca 70-75% rätt för att få betyget A, medan man på Bibelvetenskapen var tvungen att ha hela 85%! Jag tyckte det var konstigt, och nämnde det för vår studievägledare vid något tillfälle. Han rådde mig att skriva mail till dåvarande studierektor och detta blev något som uppmärksammades sedan (en av lärarna på Bibelvetenskapen kom sedan till mig för att ta upp just detta!) ... även om jag inte nu kommer ihåg om någon konkret åtgärd vidtogs.

Förutom dessa kurser, som ju i praktiken blev studiefart 200%, gjorde jag också färdigt den uppskjutna läskursen från hösten - dock "bara"med ett G i betyg (med med ECTS-betyg "C", som ju är det högsta G-betyget man kan få) ...

En helt fantastisk termin där allting klickade, och där jag för första gången kände att jag verkligen var en person, en individ på teologen. En egen person, inte en namnlös någon i en stor studentmassa, utan jag var JAG, och det var helt okej! En obeskrivlig känsla!!

Höstterminen 2008

Under hösten 2008 var det grekiska som gällde för min del. Jag var nervös och orolig men kände ändå en trygghet i vetskapen om upplägget på språkkurserna och det faktum att hebreiskan under våren hade fungerat så oerhört bra!
Grekiskan avlöpte med mycket blandade känslor, måste jag i ärlighetens namn säga ... nu i efterhand! :) Det tog mig ett tag att "komma in" i kursen, man kan väl säga att jag inte riktigt förstod mig på Magnus, som undervisade kursen, till en början!  Det löste sig så småningom, jag har en hel del kontakt med honom nu när jag är mentorsansvarig och vet man lite hur han är fungerar det hur bra som helst! (ja, är det nån här som läser detta som vet vem han är så vet ni precis vad jag menar!! *skrattar*)

Grekiskan hade två salstentor (och en hemtenta), och på dessa två upplevde jag min första och enda tentamensångest. Jag har aldrig haft direkt ångest för en tenta tidigare (visst, nervositet över hur det ska gå, men inte ren tentaångest), men här slog den till med full kraft. Ironiskt nog lyckades jag fullständigt spika båda tentorna - vilket inte har hänt varken förr eller senare! :)

Jag hade faktiskt betydligt lättare för grekiskan än för hebreiskan, grekiskans grammatik och upplägg föll på plats för mig på ett lättare sätt än i hebreiskan, men samtidigt tyckte jag GT och hebreiska var så mycket roligare! :)

Vårterminen 2009

Under våren -09 var jag mentor för första gången, på just hebreiska-kursen! Sten hade gått i pension så där stötte jag på Ola Wikander, som undervisade kursen första gången, och Blazenka, och jag tycker att vi där lade grunden till ett mycket fint samarbete, och mentorsverksamhet på GT har alltid fungerat mycket bra! :) Jag fann det svårt att vara mentor till en början, att hitta min roll och att leda en grupp på ett bra och konstruktivt sätt var minst sagt en utmaning, men samtidigt var det oerhört roligt och jag visste att jag verkligen ville fortsätta med detta.

Min plan för våren var att läsa läskurs 2 och 3 i GT (man fick maximalt läsa fyra läskurser i samma ämne) samt att skriva min kandidatuppsats. Jag ville också plocka upp den gamla 7,5hp-uppsats från höstterminen 2006 som hade släpat, men skriva den i GT istället.
Vi hade relativt nyligen bytt utbildningssystem, men jag fick lite "dispens" (lång historia, som jag inte orkar redogöra för här!) och fick skriva min uppsats i det gamla systemet.

Fredrik Lindström höll nu i både läskurser och uppsatser, och det var roligt att få en kontakt med honom igen, efter baskursen 2001.
Resultatmässigt fungerade terminen bra, jag fick skjuta upp min 7,5hp-uppsats men hade VG rakt igenom på resten, till och med de tämligen läskiga läskurserna. Muntliga tentor är läskiga, och jag hade ju inte haft Fredrik på någon kurs sedan 2001 så jag visste inte alls hur det skulle funka - och förutom att här läsa in sig på litteratur och tentera av den skulle man även tentera språklig text - d.v.s. läsa en text på hebreiska och översätta och analysera, utan tillgång till lexikon eller grammatik ... Men det gick bra - jag fick t.o.m. komplimanger för mitt hebreiska uttal - vilket jag helt ger credit till Ola för, jag satt med på en hel del av hans hebreiskaföreläsningar och lärde mig en hel del om  hebreiskt uttal! :) 
Fast jag måste ju få återge den allra första muntliga tentamensfrågan jag fick av Fredrik ... Jag hade en läskurs som fokuserade på Predikarens bok, så jag hade läst in mig på lite litteratur kring den och hade också ett urval av texter ur Predikaren som jag hade läst och översatt. Och hans första fråga lyder: "Nu har du ju läst en hel del om Predikaren ... om du skulle gå in och undervisa det här momentet på baskursen, vad skulle du säga då? Ta tid på dig och tänk igenom hur du skulle lägga upp det."
Yikes ... :) :)

Kandidatuppsatsen var förstås en utmaning, inte minst seminariet där jag skulle opponera på en uppsats i NT (om Paulus, jag har aldrig begripit Paulus!)! Ångestmässigt var det fruktansvärt jobbigt, men jag tog mig igenom det. Det kanske "roligaste" minnet jag har därifrån kommer från Samuel, professor i NT - som vid ett flertal tillfällen under seminariet kom med inlägget, "Jag köper inte ditt resonemang." Just då kändes det fullständigt förödande och som en enorm kritik mot mitt arbete - men tack och lov lär man sig ju saker med tiden, och nu inser jag att kommentaren knappast handlade om att han tyckte att hela min uppsats var fullständigt värdelös, utan snarare att han inte direkt höll med om mina argument! :) :)  Nu i efterhand tycker jag mest att det är en kul sak att minnas, att den kommentaren dök upp gång på gång (vem vet, om jag läser igenom min uppsats nu kanske jag inte själv köper mitt eget resonemang! *skrattar*)

Höstterminen 2009

Hösten inleddes med läskurs 4 i GT, utan större krusiduller ... om Amos tror jag faktiskt! :)
Utöver den skulle jag skriva min 7,5hp uppsats och börja fixa på min masteruppsats.
Det var oerhört svårt att ha två uppsatsprojekt parallellt, och det gjorde tyvärr att det inte blev jättemycket gjort på något av projekten istället. Den lilla uppsatsen var i princip klar i januari, men efter samtal med handledare höll den inte riktigt den kvalitet som både han och jag ville ha - så den blev återigen uppskjuten ... och masteruppsatsen låg ännu väldigt mycket i startgroparna.

Vårterminen 2010

Våren -10 skulle jag läsa en ny masterkurs, Religion, tradition och kommunikation (RTK), få färdigt den lilla uppsatsen, ta en läskurs i NT med grekiska och fundera över masteruppsatsen.
Och vara mentor på hebreiska-kursen.

Mentorsjobbet den här terminen var oerhört roligt! Det började falla på plats ordentligt, det var en rolig grupp och jag kunde helt enkelt inte hålla mig ifrån föreläsningarna! :)
Den här terminen följde jag också grekiska-kursen (som jag läste HT-08) för att fräscha upp kunskaperna inför läskursen som jag skulle ta i slutet av terminen. Men både grekiskan och hebreiskan vara bara roliga och inte det minsta jobbiga! :)

RTK-kursen strulade bara. Den var tänkt som en introduktion till masterprogrammet - men jag hade inte läst masterprogrammet överhuvudtaget (eftersom det inte fanns när jag började läsa kurser på avancerad nivå) och jag hade nästan bara min masteruppsats kvar. Jag var absolut noll motiverad av kursen (vars upplägg också var mycket omdiskuterat och i mitt tycke inte alls värst bra). En liten bit in på terminen kom det fram att kursen var obligatorisk endast för de som läste till präster - så jag skulle alltså inte behöva ta den, utan kunde göra nåt annat istället.
Jag blev jätteglad och hoppade av kursen ... sedan började det strula, för sen kunde jag inte från någon få ett definitivt besked på OM kursen verkligen var obligatorisk eller ej. Det tog ända till i september (!!!) för någon att konstatera att "jo, kursen är obligatorisk, du måste läsa den!" Tack för den, liksom ...


7,5hp-uppsatsen blev klar och framlagd - ett ganska jobbigt seminarium tyckte jag, och ca halva uppsatsen blev panikskriven bokstavligen i sista sekunden utan att handledaren ens hann titta på den innan seminariet, men sen verkade jag ha fått ihop en rätt bra uppsats ändå i slutändan! :)
Likaså gick NT-läskursen bra, fast vi delade upp den, så jag tentade språkdelen först, muntligt, och litteraturen senare, skriftligt.

Höstterminen 2010 och framåt

 Från och med hösten 2010 låg studiefokus på masteruppsatsen men av olika anledningar blev den som bekant inte färdig förrän hösten 2013.
Här orkar jag inte gå in på detaljer, inte minst eftersom det inte direkt har med Teologen att göra - men saker som Zorros död, ett mycket komplicerat stambyte, omtenta ("typ") på RTK och ett övertagande av ansvaret för mentorsverksamheten gjorde att jag inte lade den tid, kraft och energi på masteruppsatsen som krävdes.

Mentorsverksamheten (SI-verksamheten)

Avslutningsvis måste jag skriva om mentorsverksamheten också. Jag var mentor på hebreiska-kursen vt-09, vt-10 och, tillsammans med Elisabet, vt-11 samt på Bibelvetenskap ht-11. Det var fantastiskt roligt, jag lärde mig mycket och efter en lite svajig start 2009 tyckte jag att jag var en ganska bra mentor faktiskt.
På våren 2011 fick jag ett "Hedersdiplom för extraordinära insatser inom SI-verksamheten vid Lunds universitet", vilket gjorde mig oerhört, oerhört glad!!

Från och med årsskiftet 2012 tog jag över ansvaret för hela mentorsverksamheten på Teologen, och det har väl fungerat med blandade resultat. Det finns en del jag inte är så nöjd med, men det finns en del jag är nöjd med, och jag ser att jag själv har utvecklats och lärt mig oerhört mycket under de här 2½ åren!
Jag måste säga att jag saknar att "vara mentor", att vara ute i studentgrupperna och jobba med det konkreta kursmaterialet på ett bra och spännande sätt - men samtidigt är det fantastiskt roligt att ha det övergripande ansvaret och få insikter i så många olika kurser på institutionen!



Man kan väl lugnt säga att resan har varit lång.
Från att med nöd och näppe ha klarat av att sitta på en föreläsning, fullständigt anonym och mer eller mindre osynlig i ett hörn av en stor föreläsningssal, till att stå inför ca 90 studenter på en kursintroduktion och informera, både inför studentgruppen på plats och via headset och videokamera en studentgrupp på nätet, om mentorsverksamheten.
Eller från att se övningen att läsa en mening på hebreiska inför en grupp på 20 studenter som fullständigt omöjlig, till att lägga fram och försvara en masteruppsats i forskarseminariet inför studenter, doktorander, forskare, professorer och professor emeriti.

Jag har slitit mycket. Det har varit tungt och arbetsamt, roligt och spännande, nedslående och upplyftande - men otroligt mycket av det positiva som  har hänt mig de senaste 10 åren har hänt på Teologen, och jag kommer alltid, alltid, alltid att vara  tacksam mot ALLA de som bidragit till att jag har kommit så långt som jag har kommit.
Jag vet att jag har nämnt vissa personer vid namn här, men det finns oändligt många fler som på ett eller annat sätt varit kopplade till Teologen som verkligen har hjälpt mig - medvetet eller omedvetet. Vet att ingen är glömd! 

Tunga veckor

Det har varit några tunga veckor nu, efter beslutet om tillsättande av doktorandtjänster från forskarutbildningsnämnden.
Jag hamnade som tredje reserv, vilket egentligen inte är något att direkt vara missnöjd med. CTR utlyser fyra tjänster varje år, och i år var det sammanlagt 46 sökande - så att totalt sett efter alla genomgångar och beredningsgrupper och nämndbeslut hamna på 7:e plats är som sagt inte något att vara missnöjd över.

Däremot är jag självklart oerhört ledsen över att inte komma in. Jag har hela tiden sagt, i många år faktiskt, att jag inte kan räkna med att komma in den första gången jag söker - då det är få platser som erbjuds, många sökande och hög konkurrens ... och jag står självfallet fast vid det även nu. Men ledsamheten försvinner inte ändå!

Detta är något jag vill, mer än någonting annat. Jag har inga alternativ. Jag har inget annat som jag vill "göra istället". Detta är det jag vill göra med mitt liv, det jag vill satsa på, det jag vill bygga upp mitt liv kring - och då är det tungt att få ett nej. Det har tagit tid för mig att landa i detta och att försöka inse vad som gäller nu. Nästa ansökningsperiod är i februari 2015, och det är mycket som måste klaffa och ordnas och fixas och fungera innan dess. Dels måste jag hitta ett sätt att leva, vilket innebär att jag nu börjar söka jobb som en tok-idiot. Svårigheten är att man ute i samhället idag inte har värst stor efterfrågan på någon som har en masterexamen i Gamla testamentets exegetik och i princip inte har något arbetslivserfarenhet...

Förutom detta med jobbsök har jag kvar mitt arbete som mentorsansvarig, och eftersom jag inte alls mådde bra, framför allt inte i början av terminen, kunde jag inte heller ägna all den tid och energi åt mentorsverksamheten som jag egentligen hade behövt - vilket har fått konsekvenser och har gjort att jag den senaste tiden har haft fullt sjå med att lösa saker och ting som har med SI (mentorsverksamheten) att göra.

Likaså vill jag ju passa på att utnyttja de här 7-8 månaderna för att försöka förbättra mina chanser att bli antagen på en forskarutbildning 2015, vilket innebär dels inläsning och förberedande arbete på min framtida avhandling och min projektplan, men också andra meriterande saker som att försöka att bli publicerad (hur man nu lyckas med det??).

Nu stundar sommaren och då är jag inte hela tiden i Skåne och har inte heller hela tiden tillgång till internet - jag har mycket begränsad täckning på min mobiltelefon i sommarstugan, men det är allt internet jag kommer åt när jag är där ... Jag skulle vilja försöka samla ihop en hel del tankar i bloggen innan jag åker (på tisdag), men jag har mycket annat att göra också.
Samtidigt står jag inför många förändringar nu, och jag känner själv att jag vill och behöver göra vissa tillbakablickar - så jag hoppas att jag får möjlighet att lägga dem här på bloggen också.

"Min" institution, "teologen" eller CTR - Centrum för teologi och religionsvetenskap - kommer att lämna sina nuvarande lokaler den 19 juni och flytta, tillsammans med ett flertal andra institutioner till ett nybyggt komplex som heter LUX inför hösten. Även detta är något jag behöver bearbeta och skulle vilja skriva en del om i bloggen - då jag verkligen har genomgått en lång och händelserik resa vid min institution de senaste ca 10 åren!

Jag hoppas som sagt att jag får möjlighet att uppdatera bloggen en del nu innan sommaren, och det skulle också vara roligt att ta tag i mina andra bloggar - både Zorro-bloggen och min musikalblogg, som aldrig riktigt kom ur startblocket.
Det blir också en Londonresa i slutet av sommaren, så jag kanske ska väcka min London-blogg från 2012 till liv också? :)

Vilken vecka!!!

Veckan som gått har verkligen inneburit en rivstart på höstterminen - på gott och ont!
Jag har haft ett till två möten varje dag den här veckan, och jag har varit den ledande/drivande parten i samtliga möten utom ett ... *phew*

Det är helt fantastiskt att vara där jag är i mitt liv nu, något som jag definitivt aldrig hade kunnat ana mig till i min vildaste fantasi för tio år sedan - men det går inte att komma ifrån att jag fortfarande har en ångestsjukdom och att otroligt mycket utav det som är mitt liv nu faktiskt är väldigt arbetsamt!!
Det är oerhört roligt att få göra det jag gör, men trots det är detta något väldigt påfrestande för mig och något som tär på mig ganska mycket.

Jag har haft massiv huvudvärk alla dagar (utom delar av en dag) den här veckan och det har varit oerhört många tankar och känslor att handskas med och brottas med, parallellt med allt praktiskt som ska göras.
Jag kan inte påstå att jag är helnöjd med veckan, för jag känner att jag trots allt skulle ha gjort betydligt mer än vad som faktiskt blev gjort!
Mentorsverksamheten flyter på tycker jag, än så länge - jag tror att jag är mer i fas med den nu än vad jag har varit inför någon annan terminsstart tidigare, i alla fall i nuläget. Jag har ordnat alla möten, jag är up-to-date med mina mail o.s.v. och det känns bra.
Däremot ska jag utöver SI nu också jobba dels med uppsatsen och dels med en hel del mera personliga förändringar - och dessa har fått stryka på foten en hel del under veckan ... vilket jag har dåligt samvete för.

Inte mycket att göra åt veckan som har gått nu, utan hålla tummarna och kämpa för att nästa vecka ska bli bättre ... men även där kommer jag att ställa inför både större och mindre utmaningar.
Vi har full mentorsbemanning nu, på samtliga kurser jag hade hoppats vi skulle få mentorer på (Grundkurs i Religionsvetenskap/Teologi, Grundkurs i Religionshistoria, Grundkurs i Islamologi, Fortsättningskurs i Bibelvetenskap, på Kandidatkurser samt på första terminen av masterprogrammet Religious Roots of Europe), vilket känns jättebra - och jag har, förhoppningsvis, nåt ut med all information till mentorerna inför kursstarten nu till veckan. Saknar ett kontrakt, som jag hoppas kan skrivas nu under veckan, annars tror jag det är All Systems Go för SI nu ...:)

Mina utmaningar till veckan då; ja, den största är kanske introduktionen för vår största grundkurs (Religionsvetenskap/Teologi och Religionshistoria) imorgon förmiddag, där jag och mentorerna ska in och informera om mentorsverksamheten. I vanliga fall är det bara mentorerna som går ut och presenterar sig och verksamheten, eftersom det är dem studenterna sedan kommer att stöta på - men på grundkursen, den kurs de allra flesta av våra studenter börjar med, har vi kommit överens om att det är bra om jag som ansvarig också går in. Då kan jag ge en allmän övergripande information om vad verksamheten är för något, och sedan kan mentorerna ge lite mer detaljerade information om vad som gäller för just den här kursen.
Vi gjorde så i våras, det var en grym utmaning, men jag tyckte ändå att det fungerade! Jag kan inte säga att det gick "bra", men det fungerade i alla fall och det är ju något att ta med sig inför morgondagen! Likaså gick kursen som nätkurs också i våras, vilket innebar att man också var tvungen att ta hänsyn till all teknologi .... och det i sin tur var lite småkomplicerat.
Nu går inte grundkursen som nätkurs på hösten, så vi slipper i alla fall den biten - det räcker att stå inför en stor grupp och försöka hålla en vettig information som inte blir okontrollerat babbel! :)

En annan utmaning den här veckan blir att jag kommer att för första gången vara personlig mentor till en student på institutionen. Jag har inte varit det tidigare, och har tyvärr inte fått tag på den person som är ansvarig för detta ... så det känns bara så där allmänt osäkert. Jag hoppas få fatt på folk under veckan så det klarnar så mycket som möjligt ...

En sak som både är väldigt rolig, men på ett sätt också innebär lite av en utmaning, är faktiskt att jag kommer att vara borta under helgen!
Jag ska åka till Annika och hälsa på, och på lördagskvällen ska vi se en konsertversion av "Kristina från Duvemåla" i  Jönköping, med min favorit Christer Nerfont! :) :) :) Det ska bli fantastiskt roligt att hälsa på Annika, jag har inte varit hos henne sen 2008 (!!) och musikal kan ju aldrig gå fel - men i och med att tillvaron är såpass intensiv som den är nu blir det en ganska stor utmaning att inte få helgen hemma till att varva ner och reflektera och bearbeta vad som har hänt.
Samtidigt kan man inte slänga bort såna här möjligheter bara för att det är mycket som händer och det är mycket att tackla ... jag får helt enkelt fixa det på ett så bra sätt som möjligt! :)

Men nu är det nog hög tid att jag förbereder min lilla mentorspresentation ...

Intensiva tankar

Det har blivit mycket tankearbete de senaste dagarna, blandat med forskarskola och SI-arbete och uppsats och annat ... men jag tror att jag först och främst har fokuserat på och kommit fram till två olika saker.

Den ena är ganska så allmän och jag tror att man kan dra nytta av den i många olika situationer. Det handlar om att gå in i situationer och möta saker och ting som kommer så förutsättningslöst som möjligt. I och med att jag har en ångestsjukdom med mig har jag en tendens att grubbla och fundera och oroa mig i förväg och gärna vilja försöka fundera ut hur situationer kan komma att utvecklas ... och mer och mer tror jag att det är ett destruktivt sätt att gripa sig an tillvaron på.

Självklart kan man inte gå in i olika situationer utan någon som helst tanke på vad det kommer att innebära men jag tror att man oavsett läge kommer att tjäna mycket på att försöka vara ganska så förutsättningslös. Om det är en potentiellt arbetsam situation man står inför innebär förutsättningslösheten att man inte slösar en massa energi på att oroa sig i förväg. Istället har man kvar en hel del energi till att handskas med situationen när den väl uppkommer - vilket i ärlighetens namn torde vara bättre, eller hur?
Om det är en potentiellt positiv och bra situation man står inför kan det också vara bra att vara förutsättningslös. Dels riskerar man inte att bli besviken, om det visar sig att det inte blev fullt så bra som man hade hoppats, och dels blir det positiva lite mer utav en trevlig bonus, än något man redan har tagit för givet.

Det är inte lätt att gå in i någon given situation utan att reflektera och fundera över vad den kan innebära, men kan man jobba med det här tror jag att i alla fall jag själv skulle må bättre på många sätt.

Den andra tanken jag har arbetat och brottats en del med nu den senaste veckan eller så är större och viktigare för mig personligen och jag tror att jag har landat i den på ett rätt så bra sätt nu.
Liksom jag har varit inne på tidigare här i bloggen har den här terminen varit ganska så arbetsam för mig och jag tror att jag på något sätt verkligen har landat i att det är okej att det är jobbigt nu!
Så oerhört mycket har hänt mig de senaste fem åren eller så, jag själv har utvecklats enormt mycket nu och jag gör saker och ting som jag inte hade kunnat drömma om tidigare, vilket är helt fantastiskt!
Men bara för det, innebär det inte att mina tidigare problem är borta!! Bara för att jag gör saker och ting innebär det inte att det går lätt, att jag inte har ångest eller att jag inte reagerar starkt!

I och med att jag klarar av såpass mycket nu och mitt liv ser så bra ut jämfört med hur det gjorde tidigare har jag på något sätt trott eller känt att jag nu inte "kan/får ha ångest" längre, att i och med att den praktiska aspekten av mitt liv nu fungerar så är jag på något sätt "botad" - och det är en inställning som jag inte bara har försökt att upprätthålla inför andra utan, tror jag, även inför mig själv.
När jag någon gång berättar för andra i min närhet om min bakgrund, min långtidssjukskrivning för social fobi och hur dåligt jag mådde får jag nästan alltid följande reaktion: "Ja, det är ju verkligen inget problem längre!" Jag förstår reaktionen och jag uppskattar den och jag vet att den kommer utav omtanke ... men faktum är att det nog inte riktigt stämmer!!
Att försöka upprätthålla en image av att allting är jättebra och mina problem är inte alls påtagliga har varit otroligt tärande och jag tror det är en anledning till varför jag känner mig så totalt slutkörd nu.

Jag har faktiskt landat i att det är okej att jag inte mår bra utav vissa saker. Ända sedan jag var sjukskriven och arbetstränade har jag sagt att jag inte tror att man kan bli helt och fullt botad från en ångestsjukdom, utan att det handlar om att på olika sätt handskas med den och se till att ens liv fungerar och blir så bra som det kan bli. Jag står fast vid det helt och fullt!!
Jag har ångest fortfarande, jag har ångest i förhållandevis många situationer och då och då har jag riktigt, riktigt hög ångest - och det måste få vara okej!

Att vara där jag är nu är precis det jag vill göra med mitt liv. Jag är på CTR, där jag trivs otroligt bra, jag finns dels inom bibelvetenskapen där jag känner mig otroligt hemma och tycker mycket om de andra inom ämnet, och jag har fått en möjlighet att arbeta med visserligen en liten verksamhet men en som gör att jag får en inblick och insikt i vad som händer på institutionen som helhet - och jag är såååå glad och tacksam över detta!
Men jag mår ändå dåligt... jag har ändå ångest. Och så länge jag vet att det är det här jag vill göra och så länge jag faktiskt gör det också, då kan väl ångesten få finnas där??! Självklart är det arbetsamt och tärande bara att ha ångest, och självklart måste jag arbeta med att minska ångesten så mycket som möjligt (och det gör jag ju i princip på en daglig basis fortfarande), men samtidigt får jag nog inse att jag inte kan gå omkring och låtsas som att jag inte har någon ångest alls ... för det fungerar uppenbarligen inte!

Självklart kommer jag inte gå omkring med ett plakat runt halsen som säger att jag har ångest, men jag tror att det är viktigt att jag kan vara ärlig mot mig själv om hur jag mår och hur jag känner och att verkligen stå för det, både inför mig själv och kanske även inför andra i min närhet.

Phuuu, det blev ett ordentligt inlägg. Nu ska jag försöka ge mig ut i det vackra vädret med kameran och ta en långpromenad! :)

Dagens bild:Zorro i skafferiet! Alltid spännande att upptäcka vad matte har stoppat undan där!!

 

Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...

Kort panik-uppdatering

Jag har under några dagar jobbat på att få en lite bättre allmän rutin i mitt liv, och förhoppningsvis kan jag fortsätta att jobba med det, och även inkludera bloggen i min rutin! :)

Nu blir det dock bara en kort panik-uppdatering då jag ska försöka sammanställa ett seminariematerial som ska skickas ut till forskarseminariet ikväll/imorgon bitti (jag ska skicka det till min handledare ikväll och han kommer att skicka det vidare när han får tillfälle).
Och precis som tidigare med den här uppsatsen känns det väldigt låst i mitt huvud nu!
Jag känner mig osäker på hur seminariematerialet i sig ska vara utformat, vad som skall vara med och hur jag ska presentera det jag väljer att inkludera i materialet.

Jag har fått otroligt fina kommentarer och haft många mycket uppmuntrande samtal med flera olika personer den senaste veckan eller så, och jag uppskattar det otroligt mycket. Rent logiskt kan jag se att detta faktiskt inte är "the end of the world", att jag ska ta det som något positivt (finns många skäl till varför man ska se ett sånt här seminarium som positivt!) och att det kommer att gå bra ... men på ett mentalt plan är det fortfarande oerhört svårt.

Och egentligen tror jag inte det är så konstigt. Jag vill inte använda min bakgrund och min historia som nån slags ursäkt eller "det-är-värst-för-mig"-attityd, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att jag har en ångestsjukdom och att just precis såna här tillfällen utgör det värsta av det värsta.
Ett av kännetecknen för social fobi är just en rädsla och skräck för att bli bedömd - det är vad som brukar stå när man läser om sjukdomen. Jag skulle vilja göra ett tillägg: det är en rädsla för att bli bedömd, och inte räcka till eller leva upp till det som förväntas av en.
Ultimat sett: ett seminarium (i alla fall inom den akademiska världen). Man presenterar något som man själv har gjort och andra skall bedöma och (konstruktivt) kritisera. Jag klagar inte på systemet som sådant, jag vet att det har många bra funktioner och tack och lov har jag hamnat på en institution och inom ett ämne där det generellt sett råder oerhört trevlig stämning på seminarierna - men just den situationen utgör ändå min största fasa ... fortfarande.

Å andra sidan ... går man tillbaka i tiden, så sent som 2006 kunde jag endast i enstaka fall sitta i en stor föreläsningssal och vara totalt anonym i en stor grupp. Det utgjorde en extrem ångestsituation för mig, jag kände mig uttittad och annorlunda och totalt alienerad, trots att jag oftast var helt osynlig för alla andra. Och det är en ganska lång väg från det till att presentera ett seminariematerial i forskarseminariet, eller hur?
Så egentligen tror jag inte att jag ska hetsa upp mig så mycket över att jag faktiskt har panik - det är nog inte så konstigt. Huvudsaken är att jag själv kan tackla paniken såpass mycket så jag faktiskt genomför seminariet - och det ska jag klara av!! Men att förvänta sig att jag ska klara av seminariet utan att ha panik, tror jag är för mycket begärt faktiskt.

Oj då, det skulle ju bara bli en kort panik-uppdatering - det här inlägget blev längre än jag trodde. Nu ska jag försöka häva i mig kaffe och huvudvärkstabletter och se om jag kan klara av att sammanställa något material till ikväll.
Wish me luck! :)

I brist på annat ...

Det ska bli bättring med uppdateringar här på bloggen framöver, det är i alla fall min plan och förhoppning. Målet är förstås att komma upp i ett inlägg om dagen - men det kanske dröjer ett tag innan vi är där ...
Det är otroligt intensiva dagar för mig nu, jag ska försöka skriva lite mer om det imorgon har jag tänkt. Tills dess får ni hålla godo med en "utmaning" jag fick tag i ... som sagt ... i brist på annat! :)

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN? 
Oj oj oj, mådde inte värst bra alls!!Januari 2002 var verkligen inte en bra månad. Jag hade läst ca en termin på dåvarande baskursen i religionsvetenskap i Lund, mått fasansfullt dåligt och var nu inte på den sista delkursen, Nya testamentets exegetik. Jag kom undan kursen med blotta förskräckelsen och ett i G i bagaget, men blev i februari sjukskriven för social fobi.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Jösses, mådde inte värst bra då heller! (Antar att jag verkligen inte ska klaga över hur jag har det just nu!!!!) Hade precis "flyttat ut" ur lägenheten tillfälligt, för stambytet. Allt var upp och ner, jag hade stressat in en tenta, hade uppsatstankar i huvudet, bodde i en lånad lägenhet i Lund, försökte dra igång mentorsverksamhet på hebreiskakursen tillsammans med E. och kände mig inte i nån vidare form alls faktiskt.

3) FEM SNACKS DU GILLAR?

Chips
Vindruvor
Nötter av alla slag
Russin
Pumpakärnor

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?

Les Misérables - typ hela musikalen ...:)
I Was There - Philip Quast
Memory - (ur Cats)
Du måste finnas - Helen Sjöholm (ur Kristina från Duvemåla)
Balladen om den kaxiga myran - Stefan Demert - *skratt* Älskar texten!!

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR? 

Betala hela min skuld till CSN
Resa
Köpa bil
Köpa bostadsrätt
Bjuda mina familjer på deras drömresor

6) FEM DÅLIGA VANOR? 

Gör allting i sista minuten
Har totalkaotiska och väldigt förvirrade morgonrutiner (--> dålig start på dagen)
Motionerar för lite
Tenderar att fastna i vissa (inte alltid så konstruktiva!) tankemönster
Skulle kunna städa lite oftare och lite mer ordentligt

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA? 

Fotopromenader
Koppla av framför TV:n med dagboken
Resa
Läsa
Nördsvaret sist: översätta hebreiska GT-texter - men det är SÅ häftigt när man verkligen "får till" en översättning, eller hittar formen på ett riktigt knivigt verb! :)

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA? 

Eh ... är tämligen noggrann med vad jag känner att jag vill ha på mig, så det är svårt att specificera just fem saker ...

9) FEM FAVORITLEKSAKER? 

Datorn
TV/DVD
Mobilen
Har fått en ny DVD/VHS/inspelnings-/kopierings-maskin (??) som ännu inte är inkopplad, men som lär bli en rolig leksak framöver!
Systrarnas lego! :) Alltid gillat att försöka bygga ihop saker! :)

10) FEM PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN: 

Vem som helst som vill får förstås göra den - vore roligt att läsa! :)

Officiell start

Det kändes lite som det blev den officiella starten för mig som mentorsansvarig och metodhandledare idag, även om jag har pysslat och plockat och tittat och testat och så även tidigare. Men det kändes mera officiellt idag ... Jag hade ett jättebra samtal med E., den förra metodhandledaren och sen drog jag igång "på riktigt" bl.a. med att fastställa tid för handledning och kontraktsskrivning och maila angående det men även andra saker som börjar bli väldigt påtagliga nu.

Utmaningen för mig under januari blir att i princip dela in hela mig själv, hjärnan först och främst, i två fack: SI och uppsats. Och helst ska de där facken aldrig kollidera eller svärma över i varandra. Jag är inte värst bra på att skilja på saker så, utan fastnar lätt i grubbel och tankar på en sak när jag egentligen ska göra något annat. Det kommer verkligen inte att funka nu, så jag får jobba med att fokusera på det jag gör JUST NU och släppa tankar på allt annat - hur mycket grubbel jag än har i huvudet.

Nu är det inte direkt mer jag kan göra åt mentorsverksamheten förrän på måndag - jag ska titta på lite statistiksiffror, göra i ordning de flesta kontrakten och försöka planera vad som ska göras när under nästa vecka, men det är inte något som är extremt tids- eller energikrävande.
Däremot kommer det att bli både tids- och energikrävande saker nästa vecka, vilket gör att jag måste satsa 150% på uppsatsen nu under trettonhelgen, och försöka att verkligen gräva ner mig och få så mycket jag någonsin kan gjort på den.

Nästa vecka handlar SI mycket om praktiska saker - och det är utmanande för mig. Människor runt omkring mig får ett klart skeptiskt uttryck i ansiktet när jag berättar för dem att jag har varit långtidssjukskriven för social fobi, men faktum är att jag har det, och jag vidhåller vad jag sa redan 2004 någon gång: En social fobiker blir aldrig botad fullt ut - men han/hon kan lära sig att handskas med sina problem, leva ett bra liv och inte låta ångesten och fobin ta över. Och det är väl precis där jag befinner mig nu. Jag klarar av saker som 2004 var totalt helt och fullt och absolut OMÖJLIGA - men jag har fortfarande ångest och blir nervös och väldigt stressad av vissa saker ...
Och det är just precis såna saker som nästa vecka är full utav! *litet leende*
Det handlar om att maila/prata med en himla massa personer om en himla massa saker, och varje sådan sak är en utmaning för mig. Jag tror och hoppas att jag kommer att klara av det på ett hyfsat bra sätt - men det kommer att vara väldigt ansträngande och tröttande ... och så ska jag ju fixa till uppsatsen också.

Jag försöker att tänka så positivt som möjligt men jag kan samtidigt inte låta bli att vara realistisk. Jag kan inte intala mig själv att allting kommer gå som en dans på rosor och vara hur lätt som helst - för det vet jag att det inte kommer att vara. Och så mycket har erfarenheten av en ångestsjukdom lärt mig, att man måste erkänna och acceptera att man har ångest, om man ska ha en chans att arbeta med och tackla den!

Hur som helst så är planen för de kommande dagarna i alla fall: Lite SI och Mycket Uppsats. Och så får vi se vad jag har lyckats åstadkomma på söndag kväll! :)
(Men jag kommer nog tillbaka och uppdaterar bloggen innan dess!)

Tillbakablick III - Studier i Lund

Här kommer fortsättningen av den förra tillbakablicken, som fokuserar på mina studier i Lund.

 Jag började läsa på det religionsvetenskapliga programmet i Lund hösten 2001 - och upplevde en fasansfullt arbetsam termin, om man nu ska generalisera. Trots att jag hade börjat må bättre och bättre i Karlstad tappade jag allting när jag flyttade till Skåne. Jag hade otroligt svårt för att knyta kontakter, vi var en mycket stor grupp under den första baskursen (som den kallades då) och jag kände ingen. Jag blev mer och mer socialt isolerad och hade stora svårigheter att klara av föreläsningar och grupparbeten och  kände mig inte alls motiverad utav kursinnehållet.

Under mitten av hösten kuggade jag en hel delkurs i religionssociologi då kursen innehöll många "udda" moment, som observationer, intervjuer och grupparbeten. Därefter kom terminens höjdpunkt, då den bibelvetenskapliga delen drog igång med Gamla testamentet. Kursen hölls av professorn i ämnet och jag fastnade direkt. Trots att jag i Karlstad hade varit mera intresserad av Nya testamentet blev jag under den här delkursen totalt fascinerad av GT och visste redan då att det var det jag ville fördjupa mig i! :)
Vårterminen drog igång med den nytestamentliga delkursen och jag lyckades med nöd och näppe klara mig igenom den kursen, men jag mådde bara sämre och sämre och sämre.

I februari 2002 sökte jag läkarhjälp och fick där diagnosen Social fobi - det kommer att komma flera inlägg som fokuserar både på sjukdomen och på min sjukskrivning, så jag tänker inte gå in på det nu.

Sjukskrivningen blev fortlöpande och längre än jag tror någon i min närhet att föreställt mig, men efter några år av svår kamp höll jag i alla fall på att arbeta mig så sakteliga tillbaka. Med hjälp av terapeut och en fantastiskt stöttande handläggare på Försäkringskassan (ja, faktiskt!! Hon var en riktig klippa!!) lyckades vi ordna någon form av "studieträning", som skulle ta sin början vt-05. Tanken var att jag, medan jag fortfarande var sjukskriven, skulle följa den första terminen på baskursen - jag hade redan tagit poäng på kurserna, så jag behövde inte känna krav på prestation, utan skulle helt enkelt "träna" mig på att vara tillbaka i universitetssituationen och jobba med mina sociala svårigheter och min ångest. I samband med detta fick jag en personlig mentor, R., som blev ett enormt stöd under många år - vi har fortfarande kontakt och är goda vänner även om vi inte träffas så ofta!

Den första studieträningsterminen fungerade inte så bra. Jag arbetstränade samtidigt och det var svårt att kombinera dessa två - eftersom jag trivdes bra på arbetsträningen och visste att jag skulle sluta där till sommaren 2005 ville jag hela tiden prioritera "jobbet", samtidigt som det medförde problem med studieträningen eftersom jag fick samma problem som under 2001: jag var borta mycket och hade svårigheter att knyta sociala kontakter.
Sjukskrivningen och studieträningen förlängdes under ht-05, då det blev studieträning "på riktigt". Vissa delar av hösten fungerade bra, jag träffade på vissa fantastiska människor (några har jag fortfarande viss kontakt med) som verkligen försökte hjälpa mig och ställa upp maximalt - och jag stötte också på problem och träffade vissa människor som försvårade för mig.
Jag studietränade i alla fall till i mitten av februari 2006 och blev då "friskskriven" efter nästan exakt fyra års sjukskrivning.

Under våren 2006 läste jag färdigt baskursen (det blev en omtenta, men jag fick ett betyg på hela den stora kursen i augusti 2006) - det var en stor milstolpe för mig och kändes helt fantastiskt.

Höstterminen 2006 blev det beteendevetenskap för hela slanten, den första kärnkursen klarade jag på ett för mig förvånande bra sätt, med grupparbeten och muntliga redovisningar och fick betyget VG! Helt fantastiskt!! (Här måste jag också flika in, även om det inte hör hemma under "studier", att jag under den här kursen träffade S. och J., som är riktigt riktigt goda vänner och som jag umgås med fortfarande!!)
Den sista delen av kursen skulle bli en 5p uppsats (motsvarade 7,5hp), men den klarade jag inte av att slutföra, utan den blev släpande efter.

Våren 2007 ägnades åt "Gamla testamentet med hebreiska", vilket blev en fasansfullt arbetsamt termin, trots att det var det jag visste att jag ville ägna mig åt. Jag var helt oförberedd på det upplägg som är på dessa språkkurser, som i princip går ut på att alla studenter läser högt och översätter och analyserar efter bästa förmåga. För en social fobiker var detta "worst case scenario" och jag hoppade över föreläsningar till höger och vänster - och mådde oerhört dåligt. Jag trivdes med ämnet och tyckte mycket om den undervisande läraren S., men jag klarade helt enkelt inte av upplägget på några villkor. På något mycket underligt sätt lyckades jag, med hjälp av några omtentor, klara av att få betyg på hela kursen - jag brukar säga att det är "by the grace of God and S." (d.v.s. läraren) som jag fick ett betyg överhuvudtaget!

Under hösten kom några strökurser, även där halkade jag efter med en 5p läskurs som blev liggande. I januari kom en stor utmaning då jag skulle ha en muntlig tenta på en 15hp-kurs ... yikes!! Till på köpet för en tämligen krävande lärare.
Jag är än i dag mycket stolt över att jag faktiskt klarade av att genomföra det - jag är lite besviken på lärarens genomförande av tentan (men orkar inte gå in på det nu), men bara att jag gjorde det var verkligen ett stort framsteg för mig.

På våren 2008 skulle jag läsa Bibelvetenskap och Bibeltolkning, men visste att jag ville fortsätta inom Gamla testamentet, och kände att jag verkligen inte hade mycket med mig från min språktermin. Jag pratade med läraren och fick "sitta med" på den kursen, trots att jag inte skulle tenta den.
Och då lossnade det. På riktigt. Inte fullt ut och inte hela tiden, men jag tog ett rejält hopp framåt i min personliga utveckling under vt-08. Jag följde hebreiska-kursen fullt ut under nästan hela terminen, jag läste och översatte och förberedde precis som de andra studenterna och även om jag fortfarande hade ångest var det en otrolig skillnad mot året innan - vilket också gjorde att jag kunde tillgodogöra mig kursinnehållet på ett helt fantastiskt sätt!
Samtidigt som jag läste två andra kurser, på heltid - vilket innebar en studietakt på 200%. I slutet av terminen lyckades jag slänga in den läskurs (i GT) som släpade efter sedan hösten, så utslaget läste jag 225% den terminen!

Höstterminen blev det grekiska - det gick lite si och så i början, det var samma upplägg som i hebreiskan med "läs och översätt" och det var inte alldeles lätt att fixa det, trots att jag hade fått en "träningstermin" innan - men även där lossnade det på slutet, jag tyckte kursen var mycket rolig och givande och jag fick en bra kontakt med läraren på kursen.

VT-09 blev fokus på "eget arbete", då jag läste två läskurser i GT (den här gången för en annan lärare då "min" hebreiska lärare hade gått i pension - men nu blev det för samma lärare som jag hade haft 2001, och som fortfarande är min handledare) samt skrev min kandidatuppsats (i GT). Studierna gick inte alldeles felfritt, men jag kom igenom terminen med 30 hp VG-kurser i bagaget, och det kan man ju inte klaga på! :)

Efter den terminen har jag inte producerat värst mycket, studiemässigt ... det har sina förklaringar och anledningar och orsaker - men jag vill inte gå in på dem här. Jag har i alla fall läst ytterligare en läskurs i GT, en läskurs i NT, skrivit en 7,5hp uppsats (GT), läst - under protest! - kursen "Religion, tradition och kommunikation" (loooong story, som jag inte orkar skriva om just nu) och skrivit min masteruppsats- som ju är nästan klar.
Och arbetat som mentor förstås - men det faller ju inte heller under "studier" utan får komma i en egen tillbakablick ....

Det blev en ordentlig genomgång - men så har alltså min väg mot en Teologie Master i Teologi/Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet sett ut. :)

Tillbakablick II - Studier i Karlstad

Jag har inte glömt bort tanken på att göra vissa "tillbakablickar" här i bloggen, även om det inte har blivit så många skrivna än så länge.
Nu kändes det passande att skriva lite om mina egna studier och min akademiska väg från studentexamen till (snart) masterexamen - med diverse hinder längs vägen. Eftersom jag nu snart skall lämna den här typen av studier bakom mig känns det lämpligt att summera och sammanfatta lite grand.
Jag kommer att dela upp den här tillbakablicken i två delar, då inlägget blir väl långt annars, så först ut blir Studier i Karlstad - sedan kommer Studier i Lund. :)

Jag tog studenten 1997 - det är inte utan att man börjar känna sig gammal! - från det naturvetenskapliga programmet, och efter studenten gjorde jag kommunalpraktik under ett år i Grava församling utanför Karlstad. Jag hade haft funderingar  kring att läsa religionsvetenskap i Uppsala och kanske bli präst och då jag sedan konfirmationen hade vissa kontakter inom Grava församling kändes det naturligt och mycket positivt att arbeta där efter gymnasiet.
Hur det nu blev, så hamnade jag inom barn- och ungdomsarbete i princip under hela det året jag praktiserade och jag trivdes oerhört bra där! Fantastiska människor att arbeta med och jag märkte att jag tyckte otroligt mycket om barn, och faktiskt hade bra hand om dem också! :-)

När praktikåret var slut sökte jag istället in till förskollärarutbildningen i Karlstad, där jag gick en dryg termin. Jag hade visserligen trivts bra under min praktik men stötte på problem under utbildningen, inte minst under de praktikveckor som låg under november och februari. Varken jag eller någon annan i min närhet visste egentligen vad problemet var, annat än att jag inte klarade av vad som förväntades av mig och bara mådde dåligt.
Jag gick i väggen helt i februari-mars 1999 och blev sjukskriven under resten av vårterminen - och insåg efter stor vånda att förskollärare nog inte var det rätta för mig.

Jag visste inte riktigt vad jag ville göra, men hade inte glömt bort religionstankarna, så under hösten -99 och våren -00 läste jag 40p (motsvarande 60hp) Religionsvetenskap i Karlstad, och fastnade direkt för delkurs 2, Bibelvetenskap! Det var Nya testamentet som fascinerade mest, men hela kursen var otroligt spännande och intressant. Men jag visste fortfarande inte riktigt vad jag ville göra, jag hade svårigheter och problem med vissa saker i mitt liv och jag gick i regelbunden terapi.

Nästa läsår, ht-00 och vt-01 blev det återigen en fristående kurs, den här gången Historia och under det läsåret bestämde jag mig för att flytta från Karlstad. Då jag upplevde att jag hade svårigheter med att få mitt liv och min tillvaro att riktigt fungera valde jag att inte flytta till Uppsala, där vi har släkt, utan ville istället starta något helt eget och satsade därför på Lund.
Vårterminen fungerade inte helt prefekt då slutet av våren fokuserades nästan helt på flytten - och jag blev "skåning" den 12 juni 2001. :)

... fortsättning följer. :)

Tillbakablick I - Flytten

Det känns passande att göra min första tillbakablick här på bloggen om kanske den hittills största milstolpen i mitt liv, flytten från Karlstad till Skåne 2001.

Jag hade mått dåligt under några år i Karlstad men började må bättre och bättre och hade efter ett år studier i Religionsvetenskap vid Karlstads universitet bestämt mig för att läsa vidare inom detta. Valen stod då mellan Uppsala och Lund, och eftersom jag kände ett stort behov av en slags personlig frigörelse föll valet på Lund. Det var långt bort och jag hade inga egna kopplingar till Lund (men hade vissa sådana till Uppsala), så jag skulle få börja om från början, helt på egen hand och skapa mig mitt alldeles egna liv.

Möbellasset kördes ner till Teckomatorp, där jag hade lyckats få en liten lägenhet, under Kristi Himmelfärdshelgen 2001 och själva flyttdagen blev den 12 juni, då pappa körde mig och Zorro till vårt nya hem.

Saker och ting blev verkligen inte som jag hade trott eller tänkt mig, det visade sig att flytten innebar en betydligt större förändring än vad jag kunnat gissa och ställde också väldigt stora krav på mig, krav som jag inte riktigt kunde leva upp till.
Jag började på Religionsvetenskapliga programmet vid Lunds universitet hösten 2001 men mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade oerhört svårt för att klara av den sociala kontakten som utbildningen innebar, och jag blev mer och mer introvert ju längre tiden gick. Trots allt klarade jag hyfsat av mina studier, och missade endast en delkurs (4p, 6 nuvarande hp) under höstterminen. Jag klarade även av den första delkursen på vårterminen, men det var med nöd och näppe och när den kursen var klar gick jag in i väggen totalt, fick diagnosen social fobi och blev sjukskriven.

Det är lätt när man tänker tillbaka på flytten och när man redogör för den så här, att den känns negativ. Mitt första år som inflyttad skåning (och följande år också för den delen) var fruktansvärt arbetsamma och jag mådde väldigt dåligt. Trots det fanns det hela tiden någonting inom mig som sade att jag inte skulle flytta tillbaka till Karlstad. Det fanns hela tiden en slags väldigt djupt liggande, nästan undermedveten, visshet om att detta var "rätt", att jag skulle fortsätta kämpa, att det fanns en möjlighet för mig att skapa mig ett liv i Skåne, ett eget liv trots alla svårigheter och hinder som kom i min väg.

Tio år senare är jag både fantastiskt glad och tämligen stolt över att säga att den där undermedvetna känslan faktiskt var rätt. Allting är inte perfekt, jag har upplevt att jag på vissa områden har gått tillbaka i utvecklingen, men faktum är att jag har ett riktigt, riktigt bra eget liv här nere, på ett sätt som jag aldrig någonsin trodde var möjligt.
Oerhört mycket har hänt här, både praktiskt och emotionellt, men jag har funnit ... tja, min plats i livet kanske man kan säga. Jag trivs i Skåne, jag har börjat skapa mig ett socialt nätverk med vänner och bekanta, jag känner mig hemma på teologen och vill stanna där, jag får en enorm bekräftelse på ett sätt som jag inte har upplevt tidigare och jag har hittat vad det är jag vill ägna mitt liv åt.

Jag kan inte påstå att de där arbetsamma åren runt, säg 2001-2006/7 har "varit värt det", trots allt positivt som har kommit ur det tror jag inte någonting i världen kan vara värt det jag upplevde då och hur dåligt jag mådde, men jag är trots det glad, väldigt glad, över att jag höll fast vid den där känslan att det var rätt att stanna i Skåne, det var rätt att kämpa sig tillbaka till studierna, det var rätt att stanna på CTR. Annars hade jag definitivt inte befunnit mig där jag är idag!

Den stora flytten från Värmland till Skåne var definitivt en stor milstolpe i mitt liv, den fick mig att rasa samman totalt, men den fick mig också att kämpa mig ur svårigheterna och faktiskt helt själv och av egen kraft skapa mig ett liv som jag trivs med och som jag är mycket nöjd med!

Framtiden

Som ni kanske har förstått på tidigare inlägg har slutet av den här veckan till stor del handlat om intensivt tankearbete (och lite tysk förbundsteologi!). Det har fungerat riktigt bra den här gången, jag känner att jag har kunnat tänka och skriva på ett konstruktivt sätt och att jag verkligen kan ta till mig det jag faktiskt kommer fram till.
Jag behöver som sagt förändra en hel del saker just nu och även om jag inte kommer att specificera vad och hur, kommer nog det här arbetet att synas till viss del även på bloggen.

En del utav arbetet kommer jag t o m försöka att göra här på bloggen. Det kommer främst att handla om att (som jag också har nämnt tidigare, ledsen att jag upprepar mig så!) göra vissa återtåg för att på det sättet kunna arbeta med livet där jag är nu. Dessa tillbakablickar kommer förhoppningsvis att tjäna flera syften.
Dels hoppas jag att jag genom att gå tillbaka och se vart jag har varit någonstans, faktiskt kan se och erkänna hur pass långt jag har kommit. Det ger mig en chans att faktiskt inse att vissa saker som jag nu inte längre reflekterar över, tidigare var oerhört stora och komplicerade. När jag började må bättre vet jag att jag var livrädd för att jag skulle börja ta mina framgångar för givna, att börja förutsätta att saker och ting skulle fungera - och nu i efterhand är jag rädd för att det är precis det som har hänt.
Dels är det faktiskt så att jag under en period har börjat gå tillbaka i min personliga utveckling en del. Det kanske inte märks utåt sett och det handlar inte om en omvälvande tillbakagång, men jag märker att den finns där - det finns saker som är problematiska idag som inte var problematiska på samma sätt för 1½ år sen ... och jag hoppas att jag genom olika tillbakablickar kan för mig själv identifiera hur jag arbetade med mina problem då och anamma och ta till mig de metoderna även nu.

En tredje aspekt av detta är faktiskt ni, mina bloggläsare. Förutsatt att ni inte blir uttråkade till döds av dessa återtåg och tillbakablickar kanske det kan vara ett sätt för mig att berätta i alla fall delar min historia för mina nyare bekantskaper och vänner. Jag bloggade ju på engelska under fem år, men jag vet inte hur många som läste den bloggen regelbundet, och de här tillbakablickarna kommer alldeles säkert att gå ännu längre tillbaka!

Nu tänker jag inte bara skriva min historia här på bloggen förstås. Det kommer nog att komma något sådant inlägg lite då och då, men jag kommer också att skriva om vad som händer här och nu och kanske flika in andra typer av inlägg också emellanåt.

Avslutningsvis vill jag påpeka en sak: Min blogg kommer alltid att handla ytterst sätt om MIG (jepp, lagom egocentriskt sådär!), mina tankar och min historia - men självklart kommer jag ju även att nämna människor runt omkring mig; människor jag umgås med, människor som har påverkat mig på olika sätt o.s.v. Jag kommer att göra mitt yttersta för att aldrig utlämna någon annan och att visa andra repsekt, och ett led i detta är att jag i utgångsläget alltid kommer att benämna människor med initialer. Tycker ni att det är okej för mig att skriva ut ert namn blir jag glad om ni låter mig veta det (kommentera här på bloggen, säg till mig om vi träffas, skriv nåt på Facebook om ni finns där, skicka ett mail ...), jag kan tycka att det blir lite trevligare och mera lättläst med utskrivna namn - men utgångsläget är som sagt alltid en initial.
Och skulle ni känna er utsatta eller utlämnade på något sätt, tveka inte alls att ta kontakt med mig i så fall!

Hoppas ni har en riktigt fin helg!

Uppsats och nostalgi-tripp

Jag sov bättre inatt, jag fick nog hela fyra timmar i natt (kanske inte toppen, men i princip en fördubbling mot tidigare, eller hur?), men var trots det rejält trött i morse, så det blev en liten sovmorgon och jag var uppe på CTR vid halv tio.

Där blev det uppsatstänk och uppsatsläs och uppsatsskriv ... med varierad framgång! :-) Men jag är tillbaka i arbetet igen nu och det känns jätteskönt!!
Det blev också en del prat kring vårterminens mentorsverksamhet, då jag kommer att ha ansvaret för verksamheten på institutionen (*gulp*) - otroligt roligt, men lite nervöst och en del att sätta sig in i ... nu gäller främst att bestämma vilka kurser som behöver ha mentorer (och med ett nytt utbildningssystem - igen! - är flera kurser helt nya).
Det blev också lite prat och umgänge med andra teologer, och det är ju aldrig fel! :-)

På eftermiddagen hade jag några ärenden att uträtta och sen blev det en liten nostalgi-utflykt "på hemvägen". Tiderna stämde så jag tog ett tåg från Lund till Teckomatorp - där jag bodde mellan 2001 och 2005. Jag hade inte möjlighet att stanna till i byn, men det var lite småroligt att återuppleva gamla minnen. Från "Torp" blev det en buss som gick via Svalöv och Kågeröd upp till Bjuv och vidare till Helsingborg ... en ordentlig utflykt, men ganska roligt. Svalöv var min kommun under åren i Torp, så där var man en del - och i Kågeröd arbetstränade jag under min sjukskrivning, under åren 2003-2005. Oerhört mycket hände under den tiden och jag träffade fantastiska människor där som hjälpte mig mycket. Jag har inte varit där på flera år nu, så det var mysigt att ta den turen, även om det bara blev en genomresa.

Kvällen har inneburit ... "diverse" ... lite plugg, lite städ, lite dator ... lita av varje med andra ord.
Imorgon blir det en hemmadag, men på fredag blir det återigen en tur till CTR och förhoppningsvis bland annat en NT-föreläsning.