Den där masteruppsatsen ...

Ett inlägg som jag har tänkt att skriva ganska länge, men jag har dragit mig för det - då det känns långt och ganska rörigt. Samtidigt, som jag nämnde i mitt förra inlägg, är det hög tid att jag börjar samla ihop saker och ting, både för mig själv mer privat, men även här i bloggen ...

Det här inlägget kommer nog att bli lite mer personligt än många andra inlägg här på bloggen, men det är medvetet gjort. Detta med masteruppsatsen påverkade mig oerhört mycket under väldigt lång tid, och om jag nu ska skriva om det, måste det bli ganska personligt. Jag har försökt att så mycket som möjligt utgå enbart ifrån mig själv, jag vill verkligen inte utlämna andra i bloggen - men skulle någon känna att jag har skrivit för mycket, eller felvinklat saker och ting, är jag tacksam om ni hör av er till mig direkt.

Min masteruppsats har tagit lång tid. Mycket lång tid. Jag har nästan satt i system att faktiskt inte räkna efter när det var jag började fundera kring den här masteruppsatsen, eller när jag "egentligen" skulle ha varit färdig - utan jag nöjer mig med att säga att den har tagit mycket lång tid.
Det har förvisso haft sina förklaringar - ganska mycket stora saker har hänt mig under de senaste åren, så väl praktiska som känslomässiga saker, och när sådant har dykt upp har jag inte klarat av att bibehålla fullt fokus på att skriva uppsatsen.
Uppsatsen har också inneburit många mentala utmaningar. Redan innan CTR hade ett masterprogram (man hade nätt och knappt kurser på avancerad nivå) visste jag att jag ville in på en forskarutbildning - och när det sedan började närma sig masteruppsats kände jag en mycket stark prestationspress. Uppsatsen är oerhört viktig om man ska söka vidare till en forskarutbildning, och även om åsikterna har pendlat om vad som ska väga tyngst, uppsatsen eller projektplanen, går det inte att komma ifrån att uppsatsen spelar mycket stor roll. Likaså är uppsatsen ett avslutat projekt - när man väl har lämnat in sin uppsats kan man aldrig ändra minsta lilla komma i den - medan en projektplan går att skriva om och förbättra om man inte blir antagen.
Den här pressen på att masteruppsatsen var tvungen att bli något alldeles extra om jag skulle ha en chans att söka vidare på den var stundtals mycket arbetsam, och för första gången i mitt liv upplevde jag vad som väl skulle kunna beskrivas som "writer's block". Jag har alltid haft mycket lätt för att skriva, att formulera mig och att uttrycka vad det är jag vill få fram i skrift - men helt plötsligt blev det tvärstopp (vilket hände vid ett flertal tillfällen). Jag kunde sitta timme efter timme och stirra på en blank dataskärm utan att kunna få ner en enda mening - vilket var oerhört tärande!

Sisådär runt mitten av oktober 2013 började jag inse att det faktiskt var under höstterminen 2013 som jag skulle skriva min masteruppsats och få den färdig! Även om det inte blev en rivstart direkt under hösten så kom jag igång, arbetet började ta form och jag såg en väg framåt i skrivprocessen.

Jag måste här passa på att nämna det oerhörda stöd jag har fått från min uppsatshandledare, professorn i Gamla testamentet. Genomgående, under all den tid uppsatsen har varit på väg, har han hela tiden stöttat, peppat och entusiasmerat mig, vilket är något jag är oerhört tacksam för - jag tror inte jag hade kunnat klandra honom ifall han hade "tröttnat på mig" under arbetets gång. Än mer stöd och hjälp har jag fått från honom under höstterminen när uppsatsen började ta form och till slut blev färdig, något jag är väldigt glad och tacksam för. Här vill jag också nämna de andra personerna i GT-ämnet - vi är inte så många! - som hela tiden har visat ett intresse och varit ett otroligt stöd i uppsatsprocessen - och inte att förglömma min uppsatskollega Elisabet, som skrev sin egen uppsats under hösten också!

Ju längre terminen fortskred, desto mer ökade stressen. Dels den "vanliga" stressen, förstås, den som alla uppsatsförfattare känner - där det alltid känns som man inte gör tillräckligt, man hittar alltid mer att lägga till och mer att kolla upp och det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Men dels också en prestationsstress som blev oerhört stark för min del. Det knyter an till vad jag skrev tidigare - hur viktig masteruppsatsen är om man vill fortsätta på en forskarutbildning. Ju mer färdig uppsatsen blev, desto mer kände jag av att den måste vara riktigt riktigt bra. Även vad gällde betygssättningen kom en oerhörd stress - för att söka in till en forskarutbildning på ett uppsats som fått G är liksom ingen idé. Men den konkurrens som råder är ett VG på masteruppsatsen en förutsättning!
Det hör till saken att eftersom GT och NT är små ämnen på institutionen har vi inte jättegott om folk på ämnena (och GT är mindre än NT). Nu får ju inte handledare och examinator vara samma person, vilket gjorde att det var professorn i NT som var examinator, även för oss som skrev i GT.
Jag blev riktigt riktigt nervös över mitt betyg - om jag fick ett G på min masteruppsats skulle i princip hela min framtid vara körd!! Det låter melodramatiskt och överdrivet, men det var inte bara pressen som gjorde att jag förstorade upp saker och ting. Om jag hade fått ett G hade det varit fast och spikat, och jag hade inte kunnat söka in på forskarutbildningen på den uppsatsen. Och det visade sig, när jag hade kollat med studievägledning och andra, att jag inte skulle kunna skriva en masteruppsats till i GT (det finns bara en kurskod för masteruppsatser i respektive ämne, och man kan bara få resultat på en kurskod en gång) ...
Detta gjorde saker och ting minst sagt komplicerade, för jag kände en extrem prestationsångest ovanpå allting annat ...och i det läget ville jag helt klart hellre ha ett U än ett G. Ett G är inlagt i LADOK och kan aldrig ändras, men får man ett U kan man ju fortsätta jobba med uppsatsen!

Ungefär en vecka in i januari skulle seminarieversionen av uppsatsen lämnas in. Eftersom ämnena är små och vi är få studenter fanns det inga tydliga rutiner för detta, vilket jag upplevde som väldigt arbetsamt. Vi var tre stycken som skrev i GT (jag, E. och C.) och en student som skrev i NT (J.). Det var många diskussioner fram och tillbaka hur seminarierna skulle lösas, till slut fattade jag det som att J. skulle få hoppa in i GT-seminariet, och J. och jag skulle opponera på varandra (jag har läst grekiska, för länge sen, och hon har läst hebreiska) .... men när det väl närmade sig blev det istället så att J. lade fram i NT:s forskarseminarium där jag fick hoppa in som opponent, och jag lade fram i GT-seminariet, där J. hoppade in som opponent (och E. och C. opponerade på varandra i GT-seminariet). Eftersom seminarierna blev "blandade" gick olika information ut till oss som skrev, och jag upplevde det som väldigt arbetsamt eftersom jag var så nervös och stressad över uppsatsen i sig...

Jag opponerade alltså på en NT-uppsats, i NT-seminariet - och jag upplevde det som väldigt jobbigt. Att genomföra en opponering på avancerad nivå i forskarseminariet är inte vad man som social fobiker älskar över allt annat, och här blev det också i ett annat ämne än mitt eget. Må så vara att GT och NT ofta slås ihop till Bibelvetenskap, och de ligger relativt nära varandra, men kommer man upp på avancerad nivå inser man hur pass olika de här ämnena faktiskt är!!
Jag var fullständigt slut av att färdigställa min egen uppsats, och det blev också arbetsamt att förbereda  för en opponering då.

Min opponering blev nog inte värst bra. Det är alltid svårt (omöjligt?) att se på sig själv med nån slags objektivitet eller utifrån, men jag är inte alls nöjd med opponeringen. Jag gjorde i princip enbart en "uppsatsteknisk" opponering och lämnade innehållsliga diskussioner till seminariet, som jag kände behärskade ämnet bättre - men det blev en väldigt kort opponering och inte mycket till diskussion mellan mig och uppsatsförfattaren ...

Vad kan jag skriva om min egen framläggning då?
Ja, återigen är det klart att jag är partisk och har svårt att se logiskt på ett sådant tillfälle - men samtidigt kan jag ju inte göra annat än att utgå ifrån mina egna tankar och känslor heller.
Seminarieverksamhet är svårt för mig i sig, och i det här fallet ställdes ju ångest och social fobi på sin spets. Jag är fullt medveten om att jag själv har valt detta, att om jag kommer in på en forskarutbildning och kommer vidare blir det mycket mer av detta, och det är något jag fullt ut accepterar - men bara för att jag accepterar det innebär det inte att jag inte mår dåligt utav det!
Det var tämligen mycket folk på min framläggning tyckte jag, även några stycken som jag kanske inte krasst hade räknat med (som en lektor och en doktorand i NT, och ett gäng professorer emeriti), och ju fler som kommer desto mer nervös blir jag - även om jag samtidigt känner mig glad över att så många vill komma ... svårt och förvirrande! :)
Opponeringen var oerhört noggrant genomförd, ett fantastiskt arbete av opponenten, men jag hade svårt att försvara mig på ett bra sätt under opponeringen, vad det nu berodde på. Det gäller ju att hitta en bra balans mellan att försvara sitt eget arbete och att kunna ta konstruktiv kritik, och det kändes inte som det fungerade värst bra ...
Sedan framkom en riktig dundertabbe som jag hade gjort i uppsatsen. En expert på just mitt ämne, en professor emeritus (som har innehaft en fantastisk professur i Göttingen i Tyskland), framhöll att jag hade missat en hel stor forskningsriktning kring mitt ämne, vilket verkligen punkterade mig totalt - jag hade aldrig stött på den forskningsriktningen överhuvudtaget vilket gjorde att jag inte kunde gå in i en diskussion alls - och ändå tog samtalet om just detta upp större delen av seminariediskussionen, som därmed blev väldigt jobbig.
Likaså kom också en stor diskussion om hur man ska förhålla sig till metod på den här nivån, och den diskussionen hamnade så småningom nästan helt mellan handledaren och examinatorn och mynnade ut i UKÄ:s betygskriterier - och jag kände mig lite som tennisbollen i en mycket viktig tennismatch, som for fram och tillbaka mellan dessa båda professorer ...

Som sagt: jag är partisk, jag kan inte alls se mitt framläggningsseminarium från ett utifrån-perspektiv, eller direkt jämföra det med andra seminarier - men jag mådde oerhört dåligt efteråt, och gör i viss mån fortfarande ... det var en fruktansvärt tuff eftermiddag!!

Standardformatet för uppsatsskrivande, i alla fall hos oss, är att uppsatsförfattaren efter seminariet får en vecka på sig att göra smärre förändringar, innan arkivexemplaret lämnas in, laddas upp i LUP (Lund University Publications) och betygssätts. För min del strulade en hel del dock - jag ska inte gå in på detaljer, men eftersom jag hade missat en hel forskningsinriktning var jag tvungen att infoga den i uppsatsen till arkivexemplaret - utifrån en bok som hade kommit upp på seminariet. En bok som sedan visade sig bara vara en mycket kortfattad artikel som det inte gick att göra mycket med alls ... Jag fick hur som helst ett studierektorsbeslut på att jag istället för en vecka fick två veckor på mig att korrigera i min uppsats.

Jag hade krasst räknat med att vara av med uppsatsen när vårterminen började, och hade bl.a. bokat resa till Karlstad, ordnat så pappa skulle följa med hit, vi skulle gå på musikal i Malmö o.s.v. Nu satt jag istället med ett riktigt hästjobb för att försöka ändra allt som skulle ändras i uppsatsen (bl.a. också större delen av inledningskapitlet) för att förhoppningsvis få upp den till ett VG.
Det allra mesta blev totalt kaos och jag slet mig fullständigt i bott ända in i det sista (verkligen in i det sista; då jag när jag hade 20 minuter kvar till sista deadline inte för mitt liv kunde skicka uppsatsfilen till examinator!)!!

Det dröjde inte mer än ca 2½ dagar från det att jag hade skickat in arkivexemplaret tills jag fick mail från examinator att uppsatsen nu var VG (även om det sen krånglade med inrapporteringen).

Den 5 februari 2014 var min masteruppsats Väl Godkänd, och jag visste att jag åtminstone hade en chans att söka in till forskarutbildningen!
Men faktum är att jag var så körd i botten, fullständigt, att jag då knappt kunde glädja mig åt betyget, än mindre fatta att jag faktiskt var klar, att jag faktiskt hade klarat av att slutföra min masteruppsats, till slut, efter så lång tid. Det har nog tagit större delen av terminen för det att verkligen sjunka in! :)

Berg-och-dalbana

Den senaste veckan har varit lite utav en berg-och-dalbana - med vissa riktigt bra saker och andra inte alls så bra saker.
Visst, jo, jag vet att livet ser ut så för det mesta, men om jag ska vara ärlig har det varit en lite för extrem berg-och-dalbana hittills under 2013 ... I ärlighetens namn kan man väl inte protestera när saker och ting fungerar jättebra - men de här extrema kasten mellan alldeles fantastiskt och totalt bottennapp är ganska påfrestande i längden ...

Jag har aldrig varit förtjust i berg-och-dalbanor på något sätt - varken såna här som livet ger en, eller faktiska nöjesfält-berg-och-dalbanor, så jag hoppas förstås på lite mer stabilitet i tillvaron framöver.

Egentligen har jag inte mycket rent specifikt att skriva om nu, inte mycket händer här annat än ovan nämnda berg-och dalbanor ...
Jag sitter dock lite grand och väntar på ett telefonsamtal från El-giganten ... Vi lämnade in min TV till El-giganten i Löddeköpinge den 27 januari och de skulle skicka den till verkstad för reparation. Det sista jag hörde var från verkstaden den 4 februari, då de hade beställt reservdelar som skulle ta 6-8 dagar att komma.
Att jag just nu har TV:n i huvudet beror på att tack vare diverse telefonsamtal, frågor och funderingar (och vädjan och påtryckningar?? *ler*) har min pappa, från Karlstad, lyckats ordna det så jag kan få TV:n hemkörd från Lödde! Yay!!
Ända sen vi fick lämna in den har jag gått och små-oroat mig för det - inte extremt mycket, men det har ändå legat och gnagt i bakhuvudet lite grand, för det skulle inte bli alldeles enkelt för mig att få hem TV:n själv! För det första frakten från Lödde till Landskrona skulle ju i princip givet innebära en hyrbil, och en stor hyrbil, för att få plats med en 42'' TV!! Sen är kartongen så stor att jag inte klarar av att lyfta den själv, vilket innebär att jag skulle ha fått "muta" nån kompis att följa med och hjälpa till att bära! :)
Hur som helst känns det helt fantastiskt om El-giganten kan ordna transport från Lödde och hit (det ingår egentligen inte i deras service, men det nämndes när vi lämnade in TV:n att de hade anställda där som bor i Landskrona som kunde ta med TV:n, och göra det bara för att vara snälla!), för får jag väl upp TV:n i lägenheten är det inga problem - jag kan montera och koppla och så utan svårigheter alls! Så nu håller jag alla tummar jag kan för att den snart kommer till Lödde och att transporten hit går att ordna så smidigt som möjligt! :)

Dagens bild:
Collage med bilder från ljusfestivalen Drömljus i Helsingborg.
Cool ny app till mobilen! :)

Drömljus Helsingborg, 14 februari 2013

Jag tog en kort utflykt till Helsingborg den 14 februari för att titta på ljusfestivalen Drömljus som fanns där under veckan!
Kände mig riktigt duktig som hade kollat upp på internet vad som gällde och t o m skrivit ut en tjusig karta för att se vart jag skulle gå ... och kartan låg hemma på skrivbordet när jag åkte iväg till Helsingborg - typiskt!

Det gjorde nog att jag missade en hel del, för det är svårt att bara gå omkring på måfå - men jag fick en jätteskön promenad på ca 1½ timme, och jag såg riktigt fina och häftiga ljuskonstellationer! Blev en hel del bilder därifrån, jag måste säga att jag tyckte både mobilkameran och systemkameran skötte sig riktigt bra, med tanke på att det var mörkt ute och så väldigt specifika ljussättningar!




Och så några Instagram-bilder förstås! :)