Ett mycket svårt beslut

Slutet på förra veckan innebar en del turbulens i mitt liv.
Efter bl.a. ett handledarsamtal på torsdag eftermiddag blev det tydligt att jag på allvar skulle behöva fundera över den närmaste framtiden vad gällde uppsats, forskaransökan och sånt. Jag har pratat och tänkt näst intill in absurdum och fattade på måndagen beslutet att inte stressa fram min uppsats så att jag skulle kunna få in en forskaransökan nu.

Lite bakgrundsinformation för er som inte är helt insatta i detta:
Ansökan till forskarutbildning skickas in under februari månad, d.v.s. före den siste februari, och den skall bland annat innehåll en projektbeskrivning där man beskriver sitt framtida avhandlingsarbete.
För min del handlade det nu om att skriva färdigt en bra masteruppsats, lägga fram den i forskarseminariet, lösa frågan om opponering (eftersom jag är den enda som skriver i GT), skicka in ansökan om masterexamen och få den diarieförd samt skriva min projektbeskrivning och ansökan ... innan den siste februari.

Jag har som sagt grubblat och tänkt och vägt argument för och emot fram och tillbaka och det mest uppenbara som kom fram var att ingenting kändes bra. Det känns inte bra att stressa fram ett arbete som kanske inte blir riktigt bra och som man inte helt kan stå för, men det känns inte bra att behöva skjuta upp hela ansökan och möjligheten att komma in på en forskarutbildning ett helt år heller.
Till slut kom jag i alla fall fram till beslutet att vänta med forskaransökan.

För mig personligen är det väldigt viktigt att om jag lämnar ifrån mig ett arbete ska jag vara nöjd med det. Man blir aldrig riktigt färdig och helt nöjd med sådana här saker, men jag ska kunna stå för det jag har gjort - och det kändes inte som det skulle bli möjligt nu. Min handledare menade att jag nog skulle kunna skriva en riktigt bra uppsats om jag i princip tog bort hälften av det jag hade tänkt att skriva om! Men då kommer den vetskapen alltid finnas där; att den uppsats jag skrev egentligen bara är hälften av det jag hade tänkt att göra.
Jag blev glad över att höra att jag fortfarande har min handledares fulla stöd, även när jag väntar, både i att producera en riktigt bra uppsats, men även inför ansökan till forskarutbildningen, även om den nu låter dröja ett år.

Jag kan inte, och vill inte, gå igenom all den argumentation jag själv hade inom mig och med andra - men beslutet blev så här i alla fall, och nu får jag försöka ta konsekvenserna utav det.
Självklart är planen att bli färdig med uppsatsen så fort som möjligt, jag måste försöka komma ut och jobba och få in lite pengar och det snart - och sen får jag, förutom jobb, ägna kommande år åt en bra projektbeskrivning ... kanske till och med kan se hur det skulle fungera att skriva någon artikel, att vara publicerad är en stor merit i forskaransökan ...

Det har varit en otroligt arbetsam vecka på flera olika sätt, jag hoppas att jag kommer att kunna uppdatera bloggen lite då och då, även om jag nu inte orkar göra det varje dag.

Social isolering

Den här helgen innebär total isolering för mig, helt avsiktligt och mycket nödvändigt.
Jag hade inte räknat med en sån här svacka alls den här hösten, men den har kommit och jag arbetar fortfarande med att ta mig ur den.
Av förståeliga skäl vill jag inte gå in på detaljer här, men tillvaron har hamnat i en kontinuerlig negativ spiral de senaste veckorna, där mer och mer saker har hänt, vissa saker har jag inte alls kunnat kontrollera och i andra fall har jag själv fattat fel beslut i vissa ganska så avgörande frågor - och då blir tillvaron tämligen kaotisk!

Jag gjorde följande bild för ett antal år sen, och jag tycker den känns ganska så passande nu. Det känns som allting i tillvaron bara snurrar fortare och fortare och jag styr inte över någonting och kan inte heller stoppa upp och sortera allting som händer.
Och det är där den här helgen kommer in - för avsiktligt har jag struntat i i princip allting nu. Jag måste landa i allt som har hänt för att tillvaron ska kunna fungera framöver och då får det bli social isolering med total avkoppling och gott om tankearbete och kontemplation.

Jag försöker verkligen att jobba med det här nu, faktum är att jag inte har haft så stora möjligheter att arbeta med svårigheter under de senaste veckorna, och när så saker staplas på hög mår i alla fall jag bara sämre och sämre och sämre. Nu är förhoppningen att kunna gå igenom saker och ting i lugn och ro och sedan kunna lämna dem bakom mig, för att istället se framåt och kunna arbeta med vad som komma skall. Den här svackan har ju ofrånkomligen fått både praktiska och emotionella konsekvenser och jag försöker nu skapa mig själv ett så bra utgångsläge som möjligt för att kunna bearbeta det, komma tillbaka och försöka att "rädda vad som räddas kan".