Min resa på Teologen

Det här är till viss del inspirerat av en avskedsföreläsning från 2008, då den professor som jag hade då jag läste hebreiska skulle gå i pension. Hans föreläsning hette någonting i stil med "Min bildningsresa", där han på ett fantastiskt målande sätt beskrev sin egen bildningsresa, från gymnasieutbildning till professor med allt där emellan.

Jag har inte alls något liknande att komma med, men jag skulle ändå vilja ordentligt gå igenom den resa jag har gjort på Teologen i Lund. Det här inlägget kommer till ganska stor del vara praktiskt, med en del personliga utvikningar, men jag hoppas även kunna göra mera personliga inlägg om den inre resa jag har företagit sedan jag blev "inflyttad skåning" den 12 juni 2001 så småningom!

Jag satte min fot på Teologen i Lund första gången den 31 augusti 2001, jag hade tidigare läst 40 dåvarande poäng (60 nuvarande högskolepoäng) religionsvetenskap i Karlstad, och var alltså antagen till det Religionsvetenskapliga programmet vid Lunds universitet.

Höstterminen 2001 och vårterminen 2002

Tanken med flytten till Skåne och en utbildning i Lund var att det skulle bli lite av en nystart för mig. Jag hade haft några arbetsamma år i Karlstad, med nästan en hel termins sjukfrånvaro ... men jag insåg inte alls vad en sådan flytt verkligen innebar.
Vid den här tiden hade jag inte fått min sociala fobi diagnostiserad (jag visste inte ens att det fanns något som hette social fobi då!) och jag hade ingen tanke på att det var någon form av ångestsjukdom jag led av - jag mådde bara dåligt, och "var nervös" inför allt som var nytt.

Det funkade trots allt "okej" till en början, jag hade som sagt läst religionsvetenskap i Karlstad tidigare och då, tack vare en fantastisk lärarinsats av Sören Dalevi, fastnat för Nya testamentet. I Lund började jag läsa den dåvarande "baskursen", på 40 poäng (60 hp, d.v.s. två terminer) Den första terminen i Lund flöt på, trots att jag var oerhört ensam och i princip inte fick några sociala kontakter klarade jag av mina studier och tentor. Ända tills den beteendevetenskapliga delkursen. Religionspsykologin gick bra, jag tyckte den var svår, men det funkade och jag klarade tentan - och så kom religionssociologin. Med grupparbeten och intervjuer och observationer och jag vet inte allt! Där tog det fullständigt tvärstopp, och jag hade en missad deltenta där.
Och så tvärvände det. För sedan kom delkursen Gamla testamentet - där precis allting klickade! Nu i efterhand känns det ganska så fantastiskt att läraren på delkursen var professor Fredrik Lindström, som sedan har varit min handledare och lärare på fyra läskurser och tre uppsatser. Han, och kursen som sådan, fick mig att skifta huvudintresse från Nya till Gamla testamentet - ett intresse som ofrånkomligen har hållit i sig och bara växt sig starkare och starkare med tiden!
Trots en fantastiskt rolig delkurs mådde jag själv bara sämre och sämre, och under nästa delkurs, Nya testamentet, som inledde vårterminen 2002, klarade jag inte av att ta mig i väg på nästan några föreläsningar, än mindre på vad som då kallades "gruppövningar" (seminarier). Jag klarade tentan med minsta möjliga marginal ... men blev sjukskriven med diagnosen social fobi i februari 2002.

Sjukskrivningen drog ut på tiden - jag ska inte ge mig på detaljer kring det här, för det hör hemma i ett annat blogginlägg, men jag fick oerhört lite hjälp och blev ganska ofta mycket dåligt behandlad, vilket gjorde att jag var sjukskriven i nästan precis fyra år, och blev friskskriven igen i februari 2006.

Vårterminen 2005

Redan under vårterminen 2005 hittade jag så sakteliga tillbaka till Teologen i Lund. Jag var då sjukskriven och hade arbetsträning på barnverksamheten i en kyrkoförsamling - men tanken var att jag inför en friskskrivning också skulle börja "studieträna", d.v.s. följa kurser på universitetet utan att vara registrerad och behöva tentera, för att hitta tillbaka till den miljön. Jag fick via det som idag heter Pedagogiskt stöd (som då hette något så fruktansvärt som "Handikappverksamheten, believe it or not!!) en personlig mentor, som var det bästa stöd jag hade kunnat få ... ett stort och innerligt TACK till Rebecka!!

Trots en fantastisk mentorsinsats fungerade arbetsträningen inte alls under våren -05. Anledningen till att det inte fungerade är så oerhört uppenbar att det var konstigt att ingen kom på tanken att förkasta idén från början ... Jag ville behålla min tid på arbetsträningen, där saker och ting hade börjat fungera riktigt bra - men det gjorde ju att jag kanske kunde följa baskursen (den kurs jag påbörjat 2001 men inte avslutat, tanken var att studieträna från början av den kursen så jag sedan smidigt kunde "hoppa på den" igen när jag blev friskskriven) en, eller max två, dagar i veckan. Detta skapade ju bara mer osäkerhet och utanförskap än tidigare, vilket gjorde att studieträningen snarare fick mig att må sämre än bättre!

Höstterminen 2005

Under hösten iscensattes Projekt Studieträning på allvar. Jag hade då avslutat min arbetsträning och planen var att studieträna en termin på heltid för att sedan bli friskskriven och fortsätta läsa termin två av baskursen (jag hade klarat 20 poäng av baskursens 40p, men släpade 4p från termin 1 och hade istället tagit 4p på termin 2 - men jag räknade med att det skulle ordna sig).

Studieträningen fungerade med blandade resultat. Jag fick ett oerhört stöd från en av Teologens dåvarande studievägledare, Tina Robertsson, som ställde upp otroligt mycket och t.ex. ordnade personliga träffar med samtliga lärare på baskursen för att förklara vem jag var, vilka problem jag hade, och under hösten just att jag studietränade.
Tyvärr blev den första delkursen lite problematisk. Man hade gjort om strukturen på baskursen sedan 2001, och den delkurs jag inte hade resultat på kom nu allra först. Anders Lundberg, som hade den kursen, var jättebussig och erbjöd mig att om jag följde kursen fullt ut skulle jag få resultatet inrapporterat så fort jag blev friskskriven, och det var ju verkligen en fin gest av honom. Det innebar dock att jag tog på mig alldeles för mycket, var tvungen att fixa grupparbeten och annat, och i slutändan kollapsade det fullständigt - så jag fick inte gjort mycket alls på den delkursen, och följaktligen inte heller på nästa delkurs då jag var fullständigt utmattad!
Den tredje delkursen var Gamla testamentet, och då hade jag försökt samla styrka till att verkligen vara med, då jag visste att jag ville fördjupa mig inom det så småningom. Och det fungerade, dels var jag enormt motiverad och dels tack vare fantastiska lärare. Olof Bäckersten undervisade då, och han var bussig nog att låta mig skriva den ordinarie tentan, som han sedan rättade "vid sidan om" de andras tentor (och jag fick faktiskt VG på den!!), och Blazenka Scheuer hade gruppövningarna - jag klarade av att gå på en av tre gruppövningar, men det var den enda gruppövning jag klarade av på hela baskursen!! För övrigt kan tilläggas att Blazenka sedan kom att undervisa på kurser där jag har varit mentor, och vi har fått en oerhört fin kontakt sedan dess ... kul minnas tillbaka att det började på ett så positivt sett för så länge sen! :)

Vårterminen 2006

Från och med vårterminen 2006 blev det heltidsstudier "på riktigt". Det löste sig med de olika delkurserna och jag klarade av alla tentor utom en, som jag fick en omtenta på i augusti. Dock frestade det på mycket att orka, efter att ha varit sjukskriven så länge utan konkreta krav var det oerhört tungt att behöva vara igång och koncentrerad så mycket och samtidigt ha prestationskravet hängande över sig hela tiden! Även under våren fick jag ett mycket fint stöd från Anders och jag klarade till slut hans delkurs (som på sätt och vis hade hängt över mig ända sedan 2001 även om det inte var han som hade den då) med ett VG i betyget! :)

Höstterminen 2006

 Höstterminen 2006 var utmanande eftersom det var den första terminen efter baskursen!! Trots att jag mådde oerhört dåligt under min sjukskrivning hade jag när jag började komma ur den värsta svackan hela tiden närt ett hopp om att klara baskursens 40 poäng och ha den som hel, avslutad kurs. Nu helt plötsligt skulle jag gå vidare från baskursen, och det var ganska tufft.

Jag körde en beteendevetenskaplig termin under hösten, där tanken var att läsa en kärnkurs på 10p (15hp), en metodkurs på 5p (7,5hp) och sedan skriva en uppsats på 5p (7,5hp).

Denna termin blev i mångt och mycket ett avstamp på det sociala planet. Vi var inte så många på kursen, kanske runt 15 stycken (till skillnad från baskursens dryga 100!) och jag började verkligen knyta sociala kontakter - vilket var mer än fantastiskt! Under den här terminen lärde jag känna Sara, Johanna och Katrin, som jag - om än i begränsad form nu - har behållit kontakten med!!
Dock ingick i kursen både enskilt  och grupparbete, med muntlig redovisning - detta kom framför allt under andra halvan av kursen ... Anders hade även denna kurs och återigen ställde han och upp, och jag klarade två muntliga redovisningar - vilket för mig i det läget nog kan liknas vid att bestiga Mount Everest ... näst intill i alla fall! :)
Den kursen utgjorde på många sätt en milstolpe för mig!

Metodkursen flöt på utan större incidenter men uppsatsen rann fullständigt ut i sanden och jag fick 5p som låg och släpade.

Vårterminen 2007

Våren 2007 skulle jag läsa hebreiska!! Det kändes lite läskigt att ge sig in på ett språk som var så annorlunda men samtidigt brann intresset för Gamla testamentet, och en chans att få se hur det såg ut på originalspråk var ju helt fantastisk.

Tyvärr blev det en av de värsta terminer jag har haft (finns några till som har varit riktigt tuffa). Det var många faktorer som spelade in här, men i grund och botten handlade det om upplägget på kursen. Det är mer eller mindre samma upplägg fortfarande, både på hebreiska-kursen och kursen i grekiska, och det går ut på att studenterna förbereder översättningar och grammatiska analyser av kortare meningar eller bibelverser hemma. På föreläsningarna läser man sedan upp meningarna, med översättning och analys.
Jag var borta när detta upplägg presenterades och blev således fullständigt tagen på sängen utav det - och fullkomligt skräckslagen! Jag hade under hösten klarat av två korta, avgränsade muntliga redovisningar, men att varje dag, flera gånger per föreläsning, tvingas läsa högt på ett främmande språk inför kurskamrater och en mycket välaktad professor ... det var mer än jag klarade av.

Jag fastnade i den ultimata onda cirkeln, där jag var så oerhörd rädd inför föreläsningen att jag inte klarade av att gå dit - vilket innebar att jag missade föreläsningen och den information som gick ut, vilket innebar att jag blev ännu räddare för att gå på nästa föreläsning. Och så vidare, och så vidare. Jag vägrade släppa taget helt och hållet och klarade av att dyka upp på någon sporadisk föreläsning, ofta med en ursäkt för att jag inte hade "gjort läxan".

Jag mådde oerhört dåligt den här terminen, dels var ångesten enormt tärande men jag mådde också dåligt för det var inte den person som jag egentligen är och vill vara. Det kändes som jag hade blivit ersatt av min "evil twin", som bara dök upp på någon föreläsning då och då, som alltid kom med ursäkter ...
Vi hade en fantastisk lärare och det var ett fantastiskt ämne och en fantastisk kurs, och ångesten gjorde att det tog fullständigt tvärstopp för mig, vilket var otroligt arbetsamt!!
Jag klarade mina tentor, med nöd och näppe - förutom en, som blev en omtenta ... men trots det inrapporterade resultatet var jag fruktansvärt missnöjd med terminen ...

Höstterminen 2007

Under hösten skulle jag läsa två s.k. läskurser (kortare 5p-kurser som man i princip fick sätta samman själv med hjälp av läraren - man fick ett tema för kursen och en massa kurslitteratur, och ca 4 veckor - och sen skulle dessa tenteras muntligen!), en i religionssociologi och en i Gamla testamentet - och sista halvan av terminen skulle jag läsa en kärnkurs som hette Kristen Troslära.

Läskursen i religionssociologi blev gjord ... men drog ut på tiden. Det var svårt och ovant att vara disciplinerad utan föreläsningar och jag kände fortfarande att jag svajade lite efter den jobbiga vårterminen - och så var det en enorm utmaning att gå upp i en muntlig tentamen. Men det gick. Och jag fick VG! :) Däremot blev läskursen i GT uppskjuten.
Kristen Troslära ... tja, det var väl egentligen det som idag kallas systematisk teologi rakt av, inte mitt favoritämne, men en oerhört välstrukturerad föreläsare (numera pensionerad). Vad jag nästan mest minns från den här kursen är den enorma mängd föreläsningsanteckningar det blev ... det antecknades fortfarande för hand här, men jag skrev in alla mina föreläsningsanteckningar på datorn när jag tentapluggade - det blev 80 A4-sidor, i 10 pkt, enkelt radavstånd!!!
Vi fick en munta på en hel 15hp-kurs (ja, övergången skedde väl här nånstans...), vilket var minst sagt maffigt. Jag blev Godkänd, vilket med tanke på mina förutsättningar kändes helt ok, men faktum är att jag var en enda ynklig fråga ifrån VG, vilket faktiskt kan reta mig än idag. Läraren sa det uttryckligen, det var en fråga jag inte kom på svaret på - varpå han replikerar att, "kommer du på det inom några minuter får du VG, annars kan jag bara ge dig G" ... vilket kändes ganska surt ...

Vårterminen 2008

Hösten -06 utgjorde en milstolpe under min tid på Teologen, men en ännu större sådan kom våren -08. Jag skulle då läsa 15hp Bibelvetenskap och 15hp Bibeltolkning. Vilket väl inte var sådär alldeles komplicerat. Men jag kände att det var inom GT jag ville fördjupa mig, och min hebreiska-termin lämnade minst sagt övrigt att önska. Nu hade jag fått ytterligare ett år på mig att utvecklas, jag hade klarat av två muntliga tentor, och jag kände till upplägget på GT-kursen ...
Jag pratade med läraren på kursen (som hade den året innan också), numera professor emeritus Sten Hidal - och berättade hur det hade varit året innan och hörde om jag skulle kunna få sitta med på de föreläsningar jag kunde (som inte kolliderade med mina ordinarie kurser) för att försöka att faktiskt införskaffa de kunskaper i GT och  i hebreiska som jag kände att jag inte hade fått med mig året innan. För mig rent personligen handlade det faktiskt också lite om någon slags "personal redemption", att jag skulle kunna visa, både inför mig själv, men även inför Sten, att den person som sporadiskt dök upp på föreläsningar under våren -07 faktiskt inte var den person jag egentligen är.
Sten var oerhört tillmötesgående och såg inga problem alls med detta!

Terminen blev oerhört intensiv och helt FANTASTISK!! Det visade sig att föreläsningarna inte krockade värst ofta, och när hebreiskan väl kom igång fick jag blodad tand till max. Jag satt med på nästan alla föreläsningar, jag började förbereda meningar och översättningar och Sten märkte att jag hängde med i kursen, vilket gjorde att även jag fick läsa och översätta och analysera och svara på frågor i gruppen ... och det bara klickade, det bara funkade! Jo, visst hade jag ångest och var nervös - men det går inte att jämföra på samma dag med de känslor jag hade året innan.
Kursen var så fantastiskt fantastiskt rolig när man väl hängde med, och Sten var en fenomenal lärare - jag lärde känna flera av mina kursare, inte minst Lena, som jag brukade jobba tillsammans med! Jag fick också möjlighet att skriva tentorna "utanför systemet", och fick VG på samtliga! :)

Parallellt med detta fixade jag både Bibelvetenskap och Bibeltolkning med VG i betyg, och under den här terminen väcktes också ett bestående intresse för den religionsvetenskapliga utbildningen och för institutionen - vilket faktiskt tog ett konkret uttryck. Vid den här tiden fick vi förutom våra "vanliga" betyg (U, G, VG) och betyg enligt ECTS-systemet - och där upptäckte jag en intressant skillnad i och med att jag förutom mina vanliga kurser också följde hebreiskan. Nu är jag inte helt hundra på exakta siffror, men jag tror det var så att man på hebreiskans tenta var tvungen att ha ca 70-75% rätt för att få betyget A, medan man på Bibelvetenskapen var tvungen att ha hela 85%! Jag tyckte det var konstigt, och nämnde det för vår studievägledare vid något tillfälle. Han rådde mig att skriva mail till dåvarande studierektor och detta blev något som uppmärksammades sedan (en av lärarna på Bibelvetenskapen kom sedan till mig för att ta upp just detta!) ... även om jag inte nu kommer ihåg om någon konkret åtgärd vidtogs.

Förutom dessa kurser, som ju i praktiken blev studiefart 200%, gjorde jag också färdigt den uppskjutna läskursen från hösten - dock "bara"med ett G i betyg (med med ECTS-betyg "C", som ju är det högsta G-betyget man kan få) ...

En helt fantastisk termin där allting klickade, och där jag för första gången kände att jag verkligen var en person, en individ på teologen. En egen person, inte en namnlös någon i en stor studentmassa, utan jag var JAG, och det var helt okej! En obeskrivlig känsla!!

Höstterminen 2008

Under hösten 2008 var det grekiska som gällde för min del. Jag var nervös och orolig men kände ändå en trygghet i vetskapen om upplägget på språkkurserna och det faktum att hebreiskan under våren hade fungerat så oerhört bra!
Grekiskan avlöpte med mycket blandade känslor, måste jag i ärlighetens namn säga ... nu i efterhand! :) Det tog mig ett tag att "komma in" i kursen, man kan väl säga att jag inte riktigt förstod mig på Magnus, som undervisade kursen, till en början!  Det löste sig så småningom, jag har en hel del kontakt med honom nu när jag är mentorsansvarig och vet man lite hur han är fungerar det hur bra som helst! (ja, är det nån här som läser detta som vet vem han är så vet ni precis vad jag menar!! *skrattar*)

Grekiskan hade två salstentor (och en hemtenta), och på dessa två upplevde jag min första och enda tentamensångest. Jag har aldrig haft direkt ångest för en tenta tidigare (visst, nervositet över hur det ska gå, men inte ren tentaångest), men här slog den till med full kraft. Ironiskt nog lyckades jag fullständigt spika båda tentorna - vilket inte har hänt varken förr eller senare! :)

Jag hade faktiskt betydligt lättare för grekiskan än för hebreiskan, grekiskans grammatik och upplägg föll på plats för mig på ett lättare sätt än i hebreiskan, men samtidigt tyckte jag GT och hebreiska var så mycket roligare! :)

Vårterminen 2009

Under våren -09 var jag mentor för första gången, på just hebreiska-kursen! Sten hade gått i pension så där stötte jag på Ola Wikander, som undervisade kursen första gången, och Blazenka, och jag tycker att vi där lade grunden till ett mycket fint samarbete, och mentorsverksamhet på GT har alltid fungerat mycket bra! :) Jag fann det svårt att vara mentor till en början, att hitta min roll och att leda en grupp på ett bra och konstruktivt sätt var minst sagt en utmaning, men samtidigt var det oerhört roligt och jag visste att jag verkligen ville fortsätta med detta.

Min plan för våren var att läsa läskurs 2 och 3 i GT (man fick maximalt läsa fyra läskurser i samma ämne) samt att skriva min kandidatuppsats. Jag ville också plocka upp den gamla 7,5hp-uppsats från höstterminen 2006 som hade släpat, men skriva den i GT istället.
Vi hade relativt nyligen bytt utbildningssystem, men jag fick lite "dispens" (lång historia, som jag inte orkar redogöra för här!) och fick skriva min uppsats i det gamla systemet.

Fredrik Lindström höll nu i både läskurser och uppsatser, och det var roligt att få en kontakt med honom igen, efter baskursen 2001.
Resultatmässigt fungerade terminen bra, jag fick skjuta upp min 7,5hp-uppsats men hade VG rakt igenom på resten, till och med de tämligen läskiga läskurserna. Muntliga tentor är läskiga, och jag hade ju inte haft Fredrik på någon kurs sedan 2001 så jag visste inte alls hur det skulle funka - och förutom att här läsa in sig på litteratur och tentera av den skulle man även tentera språklig text - d.v.s. läsa en text på hebreiska och översätta och analysera, utan tillgång till lexikon eller grammatik ... Men det gick bra - jag fick t.o.m. komplimanger för mitt hebreiska uttal - vilket jag helt ger credit till Ola för, jag satt med på en hel del av hans hebreiskaföreläsningar och lärde mig en hel del om  hebreiskt uttal! :) 
Fast jag måste ju få återge den allra första muntliga tentamensfrågan jag fick av Fredrik ... Jag hade en läskurs som fokuserade på Predikarens bok, så jag hade läst in mig på lite litteratur kring den och hade också ett urval av texter ur Predikaren som jag hade läst och översatt. Och hans första fråga lyder: "Nu har du ju läst en hel del om Predikaren ... om du skulle gå in och undervisa det här momentet på baskursen, vad skulle du säga då? Ta tid på dig och tänk igenom hur du skulle lägga upp det."
Yikes ... :) :)

Kandidatuppsatsen var förstås en utmaning, inte minst seminariet där jag skulle opponera på en uppsats i NT (om Paulus, jag har aldrig begripit Paulus!)! Ångestmässigt var det fruktansvärt jobbigt, men jag tog mig igenom det. Det kanske "roligaste" minnet jag har därifrån kommer från Samuel, professor i NT - som vid ett flertal tillfällen under seminariet kom med inlägget, "Jag köper inte ditt resonemang." Just då kändes det fullständigt förödande och som en enorm kritik mot mitt arbete - men tack och lov lär man sig ju saker med tiden, och nu inser jag att kommentaren knappast handlade om att han tyckte att hela min uppsats var fullständigt värdelös, utan snarare att han inte direkt höll med om mina argument! :) :)  Nu i efterhand tycker jag mest att det är en kul sak att minnas, att den kommentaren dök upp gång på gång (vem vet, om jag läser igenom min uppsats nu kanske jag inte själv köper mitt eget resonemang! *skrattar*)

Höstterminen 2009

Hösten inleddes med läskurs 4 i GT, utan större krusiduller ... om Amos tror jag faktiskt! :)
Utöver den skulle jag skriva min 7,5hp uppsats och börja fixa på min masteruppsats.
Det var oerhört svårt att ha två uppsatsprojekt parallellt, och det gjorde tyvärr att det inte blev jättemycket gjort på något av projekten istället. Den lilla uppsatsen var i princip klar i januari, men efter samtal med handledare höll den inte riktigt den kvalitet som både han och jag ville ha - så den blev återigen uppskjuten ... och masteruppsatsen låg ännu väldigt mycket i startgroparna.

Vårterminen 2010

Våren -10 skulle jag läsa en ny masterkurs, Religion, tradition och kommunikation (RTK), få färdigt den lilla uppsatsen, ta en läskurs i NT med grekiska och fundera över masteruppsatsen.
Och vara mentor på hebreiska-kursen.

Mentorsjobbet den här terminen var oerhört roligt! Det började falla på plats ordentligt, det var en rolig grupp och jag kunde helt enkelt inte hålla mig ifrån föreläsningarna! :)
Den här terminen följde jag också grekiska-kursen (som jag läste HT-08) för att fräscha upp kunskaperna inför läskursen som jag skulle ta i slutet av terminen. Men både grekiskan och hebreiskan vara bara roliga och inte det minsta jobbiga! :)

RTK-kursen strulade bara. Den var tänkt som en introduktion till masterprogrammet - men jag hade inte läst masterprogrammet överhuvudtaget (eftersom det inte fanns när jag började läsa kurser på avancerad nivå) och jag hade nästan bara min masteruppsats kvar. Jag var absolut noll motiverad av kursen (vars upplägg också var mycket omdiskuterat och i mitt tycke inte alls värst bra). En liten bit in på terminen kom det fram att kursen var obligatorisk endast för de som läste till präster - så jag skulle alltså inte behöva ta den, utan kunde göra nåt annat istället.
Jag blev jätteglad och hoppade av kursen ... sedan började det strula, för sen kunde jag inte från någon få ett definitivt besked på OM kursen verkligen var obligatorisk eller ej. Det tog ända till i september (!!!) för någon att konstatera att "jo, kursen är obligatorisk, du måste läsa den!" Tack för den, liksom ...


7,5hp-uppsatsen blev klar och framlagd - ett ganska jobbigt seminarium tyckte jag, och ca halva uppsatsen blev panikskriven bokstavligen i sista sekunden utan att handledaren ens hann titta på den innan seminariet, men sen verkade jag ha fått ihop en rätt bra uppsats ändå i slutändan! :)
Likaså gick NT-läskursen bra, fast vi delade upp den, så jag tentade språkdelen först, muntligt, och litteraturen senare, skriftligt.

Höstterminen 2010 och framåt

 Från och med hösten 2010 låg studiefokus på masteruppsatsen men av olika anledningar blev den som bekant inte färdig förrän hösten 2013.
Här orkar jag inte gå in på detaljer, inte minst eftersom det inte direkt har med Teologen att göra - men saker som Zorros död, ett mycket komplicerat stambyte, omtenta ("typ") på RTK och ett övertagande av ansvaret för mentorsverksamheten gjorde att jag inte lade den tid, kraft och energi på masteruppsatsen som krävdes.

Mentorsverksamheten (SI-verksamheten)

Avslutningsvis måste jag skriva om mentorsverksamheten också. Jag var mentor på hebreiska-kursen vt-09, vt-10 och, tillsammans med Elisabet, vt-11 samt på Bibelvetenskap ht-11. Det var fantastiskt roligt, jag lärde mig mycket och efter en lite svajig start 2009 tyckte jag att jag var en ganska bra mentor faktiskt.
På våren 2011 fick jag ett "Hedersdiplom för extraordinära insatser inom SI-verksamheten vid Lunds universitet", vilket gjorde mig oerhört, oerhört glad!!

Från och med årsskiftet 2012 tog jag över ansvaret för hela mentorsverksamheten på Teologen, och det har väl fungerat med blandade resultat. Det finns en del jag inte är så nöjd med, men det finns en del jag är nöjd med, och jag ser att jag själv har utvecklats och lärt mig oerhört mycket under de här 2½ åren!
Jag måste säga att jag saknar att "vara mentor", att vara ute i studentgrupperna och jobba med det konkreta kursmaterialet på ett bra och spännande sätt - men samtidigt är det fantastiskt roligt att ha det övergripande ansvaret och få insikter i så många olika kurser på institutionen!



Man kan väl lugnt säga att resan har varit lång.
Från att med nöd och näppe ha klarat av att sitta på en föreläsning, fullständigt anonym och mer eller mindre osynlig i ett hörn av en stor föreläsningssal, till att stå inför ca 90 studenter på en kursintroduktion och informera, både inför studentgruppen på plats och via headset och videokamera en studentgrupp på nätet, om mentorsverksamheten.
Eller från att se övningen att läsa en mening på hebreiska inför en grupp på 20 studenter som fullständigt omöjlig, till att lägga fram och försvara en masteruppsats i forskarseminariet inför studenter, doktorander, forskare, professorer och professor emeriti.

Jag har slitit mycket. Det har varit tungt och arbetsamt, roligt och spännande, nedslående och upplyftande - men otroligt mycket av det positiva som  har hänt mig de senaste 10 åren har hänt på Teologen, och jag kommer alltid, alltid, alltid att vara  tacksam mot ALLA de som bidragit till att jag har kommit så långt som jag har kommit.
Jag vet att jag har nämnt vissa personer vid namn här, men det finns oändligt många fler som på ett eller annat sätt varit kopplade till Teologen som verkligen har hjälpt mig - medvetet eller omedvetet. Vet att ingen är glömd! 

Forskarskolan

I måndags var det dags för Forskarskolan i Gamla testamentet, då det skulle bli ett uppsaliensiskt seminarium på förmiddagen och ett lundensiskt seminarium på eftermiddagen. När inbjudan gick ut stod det att från Lund var även studenter på avancerad nivå medbjudna, vilket kanske låter lite mer påtagligt än vad det är. De studenter på avancerad nivå som finns den här terminen är nämligen jag själv och E., som nu också är mentor på hebreiska kursen. :-)

Generellt sett tycker jag att sådant här är väldigt arbetsamt men samtidigt är det ju världens chans för mig att få komma in i situationer som jag förhoppningsvis kommer att möta när jag väl kommer in på forskarutbildningen, så jag hade meddelat professorn att jag skulle komma på båda seminarierna (E. hade sagt att hon skulle komma på eftermiddagen). Det ordnades också gemensam lunch mellan seminarierna, men jag kände att det var att ta mig vatten över huvudet, så jag hade tackat nej till den. Jag hade också en del SI-relaterat administrativt arbete som skulle behöva fixas under måndagen och tänkte ägna lunchen åt det.

Det var alltså ett seminarium på förmiddagen, en doktorand från Uppsala som lade fram sin kommenterade projektplan, och det funkade ungefär som ett utav våra forskarseminarier. Trots det var jag oerhört nervös och hade hög ångest. Jag visste ju inte i förväg hur det skulle gå till och osäkerhetsfaktorn ger mig alltid ångest, och sen är det klart att det kändes nervöst att träffa GT-exegeter från Uppsala som jag aldrig hade träffat tidigare.
Samtidigt var det otroligt spännande att vara med på ett seminarium som kom såpass tidigt under forskarutbildningen, eftersom det förmodligen är så jag själv kommer att börja så småningom också! *ler* Avhandlingen kommer att handla om etnicitet och identitet hos Israels folk i efterexilisk tid, och det är något jag verkligen har dålig koll på - vilket på ett sätt gjorde det mer spännande att vara med, samtidigt som det ibland var lite svårt att följa med i alla diskussioner. Min konstant höga ångest gjorde inte precis koncentrationsnivån högre heller, om man säger så.
Förutom en incident, som jag tror att i princip ingen annan reagerade på, men som jag for ganska så illa utav, gick det riktigt bra och jag kunde sitta och lyssna hela tiden. Vad som är problematiskt i detta är att även om det är så lugnt och inget egentligen krävs utav mig är ångesten lika hög hela tiden - vilket förstås är både fysiskt och psykiskt väldigt tärande.

Det bröts för lunch kl. 12, och nästan direkt kom B. fram, hon är lektor i GT och undervisar andra halvan av hebreiska-kursen - vi har haft en hel del med varandra att göra när jag var mentor på kursen (måste säga att jag har saknat kontakten med henne den här terminen). Hon tyckte det var jätteroligt att jag var med, och när jag menade att jag mest känner mig dum och bara sitter och lyssnar sade hon att hon hade känt precis likadant när hon var ny som doktorand. :-)
Jag antar att de flesta känner så i början, men jag tycker det är lite svårt att handskas både med den allmänna osäkerheten och med ångestproblematiken...

Jag fick i alla fall koll på en del SI-relaterade saker under lunchen och lyckades proppa i mig en banan och en kopp kaffe innan jag träffade E. och vi tillsammans gick upp till konferensrummet.
Eftermiddagens seminarium var av en annan karaktär än förmiddagens. O., snart disputerad i GT och som undervisar språkdelen av hebreiska-kursen presenterade en pedagogisk artikel om det hebreiska "tempus"-systemet, vilket var otroligt spännande! Det handlade i grund och botten om vilken nivå man bör lägga sig på, då detta system är mycket svåråtkomligt och det råder en intensiv forskningsdebatt kring detta - hur ska man presentera det för nybörjarstudenter utan att göra det för svårt och samtidigt inte förenkla för mycket?
Det tyckte ju jag var oerhört roligt att vara med på, jag har ju varit inblandad på den här kursen både som student och mentor i flera år nu (det blev väl fem år totalt *yikes!*) och det kändes som jag skulle hänga med i diskussionen i högre grad på detta seminariet.
Det gjorde jag nog också, i alla fall för det mesta. Ibland blev det väldigt tekniskt men på det stora hela hängde jag med rätt bra tyckte jag - även om ångesten fortfarande var rejält hög.

En bit in på seminariet fick vår professor, som var seminarieledare, ordet. Han menade att det ju inte bara satt folk runt bordet som hade erfarenhet av att undervisa studenter i hebreiska, utan att det också satt två studenter och mentorer med - så om vi hade några tankar och reflektioner fick vi gärna ta upp dem.
Eh ... vad ska jag säga? Först och främst är jag otroligt glad över att professorn bjöd in oss två i samtalet på det här sättet, för det hade han verkligen inte behövt. Visst känner man sig osäker och lite i "underläge" (i alla fall jag) när man sitter där som student, men det är faktiskt inte seminarieledarens uppgift att bjuda in folk i diskussionen - vill man säga något begär man ordet, punkt slut. (Det är ju inget mentorsmöte, där mentorn ska försöka få alla delaktiga i diskussionen! *skratt*)
Och samtidigt kom ju en fullskalig panikångestattack direkt!!
Det var flera andra som hade begärt ordet, så vi fick lite "betänketid" - och då for jag riktigt illa. Att försöka i alla fall någorlunda hänga med i diskussionen som fördes, och samtidigt försöka tänka ut något att säga, som i alla fall skulle ha någon slags relevans och inte bara bli okontrollerat babbel - och samtidigt kämpa mot en panikångestattack .... Det var tufft ... det var riktigt, riktigt arbetsamt.
Jag och E. gjorde varsin kommentar, och tyvärr är det så att när jag går in i den typen av situationer får jag TOTAL blackout! Jag tror nog att jag kan få något sagt, det är inte så att jag får tunghäfta och inte kan få fram något, men i efterhand har jag inget som helst minne av vad som har hänt, vad jag har sagt eller hur jag har framfört det. Det far jag väldigt illa av, för en del utav min bearbetningsprocess är just att gå tillbaka till den arbetsamma situationen och verkligen gå igenom den. Vad hände? Hur reagerade jag? Varför? Vad gjorde jag? Hur såg andra på mig? (och så vidare, och så vidare...)
Och det går inte! Sen vi började prata har jag kanske tre minnesbilder fram tills dess att någon annan fick ordet och började prata om något annat. Och det är verkligen minnesbilder, det är som snapshots från en film, det är inte en sekvens ... Det är ganska otäckt att saker och ting som nyss har hänt bara försvinner så ...

Det blev lite rörigt när seminariet slutade, jag hade haft ont i huvudet hela dagen, men efter att jag hade gjort mitt "inlägg" släppte väl lite, lite av spänningen och då satte migränen in med full styrka. När jag väl kom ut från CTR blev jag stående och pratade lite med E. och då undrade jag på allvar om jag skulle klara av att ta mig hem!
Jag gick ner till stationen, en promenad på i vanliga fall ca 7 minuter, som här tog ca en halvtimme (!), lyckades köpa tabletter och cola - och upptäckte att det var signalfel i Köpenhamn vilket innebar att alla tåg var sena. Jag tog mig hem till slut, och migränanfallet gav sig faktiskt under kvällen, vilket jag inte hade väntat mig, jag trodde det skulle hålla i hela natten ...

Lång utläggning om detta, jag ska försöka att göra en summering i alla fall.
Först och främst är jag förstås jätteglad över att jag var med under den här dagen - jag klarar hyfsat av att gå på forskarseminarier nu, även om de också är arbetsamma - men detta var ett osäkert kort eftersom jag inte visste hur det funkade med upplägg eller så, och så blev det förstås ännu "större" i och med att det var seminarium med både Lund och Uppsala! Så jag är riktigt glad över att jag gick dit och att jag var med på hela dagen (ja, utom lunchen då, men någon måtta får det väl vara! *ler lite*).
Sen kan jag inte komma ifrån att det var fruktansvärt arbetsam, jag hade en hög ångestnivå i princip från kl. tio till kl. tre, och det är lång tid att ligga på gränsen för vad man klarar av.
Jag är som jag skrev tidigare riktigt imponerad utav professorns sätt att få in mig och E. i diskussionen, det är fantastiskt att tänka på det och se till att även vi får "vara med" i det som gäller. Det är definitivt inte alla som skulle ha gjort på det sättet.
Sen blev ju tyvärr just det väldigt jobbigt för mig, så jag måste ju summera dagen med blandade känslor. Vissa saker kändes bra, vissa saker var fruktansvärt arbetsamma, vissa saker var bra men kändes jobbiga ... som sagt ... blandade känslor!

Dagens bild Lunds domkyrka, 1 maj 2012.

 

Många tankar

Efter en rejält tuff vecka har det blivit en hel del tankearbete nu, framför allt igår. Mycket välbehövligt!
Jag kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag mår värst bra nu, men samtidigt är det mycket som trots allt fungerar och som jag är glad över ... livet är förvirrat just nu!
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer, men faktum är att mycket i mitt liv känns ganska arbetsamt just nu, och jag får på något sätt lära mig att acceptera det! Det får vara okej att allting inte är toppen och att saker och ting inte flyter på helt perfekt - så länge det som måste göras blir gjort och förhoppningsvis på ett hyfsat bra sätt så får jag helt enkelt leva med att jag inte tycker att saker och ting är så enkla eller så roliga just nu.

På SI-fronten har den här veckan bland annat bjudit på avtackningsceremoni i måndags eftermiddag, vilket var tämligen roligt och intressant, i alla fall det mesta. Det bjöds på lite föredrag och samtal kring SI, dels på universitetet, men även på gymnasiet och ute i näringslivet, vilket var intressant att lyssna till. De mentorer som slutar fick diplom och så delades det ut två hedersdiplom för "extraordinära insatser inom SI", där CTR:s duktiga mentor M. fick ett utav dem!! Det blev lite buffémat efteråt också, mycket trevligt!
Jag har också intervjuat en blivande mentor, det var riktigt roligt och mycket inspirerande. Det är ju höstens mentorer som ska tillsättas nu och detta tror jag blir ett bra tillskott, vi hade ett riktigt roligt och givande samtal!
Jag har också diskuterat budget och SI-fördelning med min företrädare. Det är lite komplicerat nu, dels för att vi kommer att äska SI-medel på ett lite annat sätt nu än vad man har gjort tidigare och det gör det lite rörigt, och sen har ju inte jag den vanliga nedsättningen i tjänst som SI-ansvarig utan har timersättning istället vilket man också måste lösa på ett lite annat sätt. I eftermiddag ska jag sammanställa planen för SI-verksamheten inför HT 2012 samt VT och HT 2013 och så får vi hoppas att det fungerar på ett bra sätt.

Vad gäller uppsatsen hade jag ett ganska så intensivt samtal med min handledare i veckan. Uppsatsen har inneburit problem sedan dag ett, i alla fall känns det så, och den kommer inte att läggas fram denna termin. Det kändes som mötet med professorn blev lite utav ett avstamp, så jag hoppas att jag ska kunna komma vidare med uppsatsarbetet framöver och om jag kan avsätta en del tid till den under sommaren kanske den kan bli klar i början av hösten! *håller tummarna*

Utöver detta har det varit andra småsaker också förstås, och som sagt - en hel del tankearbete som jag inte riktigt orkar gå in på just nu. Kontentan är att jag inte känner mig i toppform, men att jag precis som jag skrev tidigare helt enkelt får acceptera att det är så det är.

Jag försöker samla kraft idag då även början av nästa vecka blir intensiv.
På måndag ska jag dels beställa lunch till en SI-handledning vi ska ha på tisdag, det måste bli direkt på morgonen, för resten av dagen är det "Forskarskola" inom GT för Lund och Uppsala, där jag ska försöka vara med på två seminarier. Det ska bli väldigt spännande, men samtidigt något jag är väldigt nervös för, det kan jag inte komma ifrån... Det var gemensam lunch för de som ville också, men den har jag avsiktligt inte anmält mig till, jag har en känsla av att det blir lite väl mycket när jag nu inte mår så bra ... Det lär räcka med att försöka vara med på seminarierna.

På tisdag har vi ett SI-handledning som nog kommer att bli ganska intensiv och lär kräva en del förberedelser från min sida, då det nu börjar bli dags att samla ihop den här terminen och det är en hel del administrativt och byråkråtiskt som ska fixas, med närvarolistor och utvärderingsenkäter och rapporter och annat.

Och så måste jag börja kolla upp preliminära antagningssiffror till de kurser vi har tänkt att ha SI på till hösten, och om det blir som vi tror och planerar är det egentligen två kurser som ännu inte har nån mentorskandidat ... så det blir att försöka leta upp studenter som har läst dessa kurser för att se om det kan finnas någon bra mentor där ...
*phew*

Kristi Himmelfärdshelgen hoppas jag blir lugn ur SI-synpunkt, tycker inte det borde komma upp saker och ting där - men då måste jag börja komma igång med uppsatsen!

Dagens bild:
Från Sofiero, den första gången vi hade vår sommaravslutningsfest där (då var det jag, S., J. och H). Kändes som en bra bild nu då jag har en känsla av att det ser ut just precis så här på Sofiero nu! :-)

Back on Track?

Det har varit en tämligen arbetsam vecka, faktiskt... Egentligen har det inte hänt så mycket, men jag har känt mig riktigt trött och hängig och jag tror faktiskt att utmaningen med forskarseminariet påverkade mig betydligt mer än vad jag trodde! Jag tog ut mig, mentalt sett, helt och hållet för att fixa den utmaningen och sen hade jag inte någon ork kvar till något annat, i alla fall är det så det har känts.

Veckan har som sagt inte inneburit sådär väldigt mycket. Jag hade ett handledarsamtal med professorn i tisdags eftermiddag, och lyckades för andra gången bli utelåst från teologen! Jag trodde inte att det stället hade så mycket emot mig! :)
Den första gången jag blev "utelåst" var 2008, jag hade hoppat på hebreiska-kursen för den dåvarande professorn som gjorde sin sista termin innan pensionen då. Vid kursslutet bjöd han och hans fru på lite buffé uppe i pentryt efter den sista föreläsningen. Vi skulle dra igång kl. 18 och då låser man ytterdörren, så professorn kom ner för att låsa upp åt oss och sedan "låsa upp hissen" (även hissen låses). Jag och några till kom först, och vi skulle åka upp till pentryt först, men professorn råkade trycka på fel knapp i hissen så vi kom till fjärde istället för tredje våningen - han skulle ner och hämta fler studenter och tyckte vi kunde ta trapporna ner ... men trapphusen är också låsta! Så vi kom förvisso in i trapphuset, men inte ut - förrän vi var saknade i pentryt och folk kom och letade efter oss! *ler*
Den här gången skulle jag träffa min handledare kl. 17.00 och trodde det var lugnt ... men tydligen låser man våning tre och fyra redan kl. fem, och jag var väl nån minut sen, så jag kom inte in. Kände mig något dum när jag fick gå in i biblioteket och maila handledaren och be att han skulle komma och hämta mig! :)

På  onsdagens eftermiddag var det mentorsobservation på en B-kurs i tros- och livsåskådningsvetenskap, vilket var mycket spännande. Det är en helt ny kurs som inte har gått tidigare, och jag har inte själv läst mycket tros-och-livs, så det var roligt att få vara med!

På torsdagen skulle jag egentligen ha blivit presenterad och sagt några ord om mentorsverksamheten på personalens "torsdagskaffe" - men jag vaknade kl. tre på natten med världens migrän, som vägrade ge med sig trots att jag försökte kurera så gott det gick ... jag hade inget val utan fick ställa in, så det får väl bli någon gång längre fram under våren istället. Jag var helt däckad till sent på torsdag kväll.

Helgen har inte varit något vidare, tyvärr. Både gårdagen och dagen idag har varit såna där dagar när man försöker göra allting rätt och i slutändan blir det bara mer och mer och mer och mer FEL ... så humöret är inte något vidare nu.
Jag har en relativt intensiv vecka framför mig nu, så jag hoppas att humöret blir bättre .... Lite utav motivationen och energin att fixa tillvaron har kommit tillbaka efter seminarieutmaningen i alla fall, så jag får ju hoppas att jag kan göra så mycket som möjligt utav det.

Det börjar bli lite smått planerat inför framtiden också nu ... det är bestämt att Annika kommer hit och hälsar på den 9-11 mars, vilket ska bli jättekul!! Hoppas på hyfsat väder den helgen så vi kan hitta på skojiga saker!
Det verkar också bli en Karlstad-resa under påsk för att hälsa på pappas familj och sen följer nog mamma med hit ner för ett besök under veckan efter påsk .... Nice!

Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...

En milstolpe!

Jag är totalt slut nu och ska egentligen inte göra ett ordentligt blogginlägg (tror inte någon skulle förstå mig om jag försökte skriva ett längre inlägg med tanke på hur jag mår nu), men jag vill i alla fall göra en kortfattad notering - för det går inte att komma ifrån att den här dagen har utgjort en milstolpe i mitt liv ... kanske mest på det personliga, snarare än det akademiska, planet!

Jag gjorde en "presentation av examensarbete" i forskarseminariet i GT idag på eftermiddagen och trots att jag vet att det är vardagsmat inom akademin var det en riktigt stor sak för mig. Jag har alltid haft svårt för seminarieverksamheten som sådan och att ta klivet upp på forskarnivå var stort för mig (eftersom min utbildning har varit så "konstig" har jag faktiskt aldrig ens deltagit i seminarier på avancerad nivå, utan bara på grundnivå!) ...

Förhoppningen är att göra ett riktigt blogginlägg just om själva seminariet imorgon, så det blir som sagt mer av en notering nu.
Av olika anledning (som också de kommer att komma i morgondagens inlägg) mår jag inte värst bra ikväll - men jag tror att jag har lite mer distans till saker och ting imorgon och kan skriva lite mer balanserat!

Men hur jag än mår idag, så känns det verkligen som dagen idag har utgjort en milstolpe!! :)

Ett stort TACK!

Som de flesta kanske vet ställs jag inför en stor utmaning imorgon, då jag ska presentera mitt examensarbete i forskarseminariet!

Med det här inlägget vill jag helt enkelt säga ett jättestort TACK till alla runt omkring som har varit så snälla och så stöttande de senaste dagarna!!
Jag har haft fantastiska samtal, mail och telefonsamtal från många, många människor runt omkring mig, där alla har velat stötta och peppa mig, vilket känns helt fantastiskt.

Jag känner mig lite delad vad gäller hur jag verkligen känner inför det här seminariet; å ena sidan vet jag om att det här inte är världens största sak. Massor av människor lägger fram saker i forskarseminarier och det innebär inte världens undergång, eller hur? Å andra sidan innebär det här en enorm utmaning för mig personligen, med tanke på de problem jag trots allt brottas med. För mig är det här ett riktigt stort steg att ta, det kan jag inte komma ifrån.

Hur som helst ska jag inte älta alla tankar och känslor om seminariet här - jag skriver dagbok för livet, och lär göra det större delen av natten, så det får komma där istället.
Men jag vill verkligen verkligen tacka er alla runt omkring mig för ett otroligt stöd!! Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det känns att befinna mig där jag befinner mig, veta att det faktiskt är det här jag vill göra, och - när jag upplever att jag står inför utmaningar och arbetsamma saker, få det stöd jag faktiskt får. Helt obeskrivligt!

Ett stort stort TACK!!


(några bilder från dagens havspromenad)

Möte och mental laddning

Större delen av dagen idag har gått åt till mental uppladdning inför torsdagens utmaning - även om jag kommer att lägga in den stora stöten imorgon.

Det var SI-metodhandledarmöte idag också, vilket var mycket spännande! Jag var med på ett sådant möte i höstas också, tillsammans med dåvarande metodhandledaren, E., men det kändes faktiskt lite bättre den här gången - kanske för att de flesta av oss var nya metodhandledare och det blev en del diskussioner kring vad som ingår i arbetet och hur man kan lösa olika situationer och så. Sen kan jag inte komma ifrån att det känns som jag saknar en hel del rent akademisk erfarenhet, som de flesta (alla?) andra har - de är doktorander eller lärare eller forskare eller sekreterare ... medan jag fortfarande enbart har student-erfarenheten.
Det är en styrka att jag har varit mentor själv, för jag kommer in med det perspektivet i bagaget, men samtidigt saknar jag erfarenheter kring undervisning, handledning, den typen av studentkontakt och även vissa rent administrativa/byråkratiska bitar.

Det blev lite små-kikat på mitt seminariematerial på eftermiddagen och jag hann med några trevliga samtal på teologen under dagen. På eftermiddagen blev den en lite kortare handlingstur, men tyvärr hittade jag inte riktigt det jag hade tänkt - och hemresan blev lite mer komplicerad än planerat och tog ganska så lång tid. Vilket gör att jag återigen har varit rejält trött ikväll.

Planen framöver är att ägna morgondagen åt olika typer av förberedelser inför seminariet på torsdag. Jag kommer att behöva en hel del mental förberedelse och uppladdning, men jag vill också kolla och sammanställa vissa mera praktiska ämnesrelaterade saker.

Torsdagen vet jag i nuläget inte alls hur jag ska fixa, faktiskt. Jag vet att ett seminarium (även om det är på forskarseminariet) inte är världens största grej, men för mig känns det oerhört stort, och jag har mycket svårt att se mig själv i en sådan situation överhuvudtaget. På något sätt kommer det ju att gå - jag lär ju inte springa därifrån mitt under seminariet! :) - men jag vet inte alls i vilket skick jag kommer att vara efteråt!
Därför har jag avsatt tid åt en inplanerad nervkollaps under större delen av fredagen! :)

Helt slut

Jag känner verkligen SÅ trött nu och veckan har knappt ens börjat än. Undrar hur det ska gå?
Gårdagen var riktigt arbetsam på många olika sätt faktiskt. Som ni kanske har sett mig skriva tidigare har jag svåra problem med att få flyt i mitt uppsatsarbete, och så också med att sammanställa seminariematerialet, som alltså skulle skickas in igår kväll.
Jag är inte helt nöjd med vad det var jag skickade in, jag har en känsla av att det hade blivit bättre om jag hade gjort på ett lite annat sätt - men jag fick helt enkelt inte till det alls ... Dokumentet skickades i alla fall till professorn igår kväll, och han skickade ut det till alla på seminarielistan lite senare - så nu kan jag inte göra mer åt det i alla fall.
Samtidigt har jag på äldre dagar blivit mer och mer av en grubblare. Tidigare hade jag betydligt lättare att släppa saker och ting, när jag ändå visste att jag inte kunde göra någonting åt dem, men det har blivit svårare och svårare faktiskt. Jag fastnar lätt i grubblerier, nu t.ex. över seminariematerialet - hur ska det gå på seminariet nu när det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig? Det är ju ingen idé att grubbla över det egentligen, jag kan inte göra någonting åt det nu, utan får helt enkelt göra så gott jag kan på torsdag eftermiddag och hoppas att det inte blir total kris - men jag har ändå svårt att släppa det!

Jag hade en CTR-dag planerad idag, men jag sov otroligt dåligt, vaknade med en ordentlig huvudvärk som snart blev ett riktigt migränanfall! :( Det var inte mycket att göra åt det, jag fick ställa in min planerade mentorsobservation och skjuta upp den, och jag har i princip inte tagit mig upp ur sängen på hela dagen!
Nu är jag uppe, och har lyckats duscha, och jag hoppas att jag får sova hyfsat inatt. Det är terminens första metodhandledarmöte imorgon, och det ska jag ju verkligen inte missa ... jag skulle också behöva titta mer på uppsatsen inför seminariet, och helst av allt hinna med en handlingstur på eftermiddagen - men det förutsätter liksom att det inte blir ett migränanfall imorgon också.
*håller tummarna*

Kort panik-uppdatering

Jag har under några dagar jobbat på att få en lite bättre allmän rutin i mitt liv, och förhoppningsvis kan jag fortsätta att jobba med det, och även inkludera bloggen i min rutin! :)

Nu blir det dock bara en kort panik-uppdatering då jag ska försöka sammanställa ett seminariematerial som ska skickas ut till forskarseminariet ikväll/imorgon bitti (jag ska skicka det till min handledare ikväll och han kommer att skicka det vidare när han får tillfälle).
Och precis som tidigare med den här uppsatsen känns det väldigt låst i mitt huvud nu!
Jag känner mig osäker på hur seminariematerialet i sig ska vara utformat, vad som skall vara med och hur jag ska presentera det jag väljer att inkludera i materialet.

Jag har fått otroligt fina kommentarer och haft många mycket uppmuntrande samtal med flera olika personer den senaste veckan eller så, och jag uppskattar det otroligt mycket. Rent logiskt kan jag se att detta faktiskt inte är "the end of the world", att jag ska ta det som något positivt (finns många skäl till varför man ska se ett sånt här seminarium som positivt!) och att det kommer att gå bra ... men på ett mentalt plan är det fortfarande oerhört svårt.

Och egentligen tror jag inte det är så konstigt. Jag vill inte använda min bakgrund och min historia som nån slags ursäkt eller "det-är-värst-för-mig"-attityd, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att jag har en ångestsjukdom och att just precis såna här tillfällen utgör det värsta av det värsta.
Ett av kännetecknen för social fobi är just en rädsla och skräck för att bli bedömd - det är vad som brukar stå när man läser om sjukdomen. Jag skulle vilja göra ett tillägg: det är en rädsla för att bli bedömd, och inte räcka till eller leva upp till det som förväntas av en.
Ultimat sett: ett seminarium (i alla fall inom den akademiska världen). Man presenterar något som man själv har gjort och andra skall bedöma och (konstruktivt) kritisera. Jag klagar inte på systemet som sådant, jag vet att det har många bra funktioner och tack och lov har jag hamnat på en institution och inom ett ämne där det generellt sett råder oerhört trevlig stämning på seminarierna - men just den situationen utgör ändå min största fasa ... fortfarande.

Å andra sidan ... går man tillbaka i tiden, så sent som 2006 kunde jag endast i enstaka fall sitta i en stor föreläsningssal och vara totalt anonym i en stor grupp. Det utgjorde en extrem ångestsituation för mig, jag kände mig uttittad och annorlunda och totalt alienerad, trots att jag oftast var helt osynlig för alla andra. Och det är en ganska lång väg från det till att presentera ett seminariematerial i forskarseminariet, eller hur?
Så egentligen tror jag inte att jag ska hetsa upp mig så mycket över att jag faktiskt har panik - det är nog inte så konstigt. Huvudsaken är att jag själv kan tackla paniken såpass mycket så jag faktiskt genomför seminariet - och det ska jag klara av!! Men att förvänta sig att jag ska klara av seminariet utan att ha panik, tror jag är för mycket begärt faktiskt.

Oj då, det skulle ju bara bli en kort panik-uppdatering - det här inlägget blev längre än jag trodde. Nu ska jag försöka häva i mig kaffe och huvudvärkstabletter och se om jag kan klara av att sammanställa något material till ikväll.
Wish me luck! :)

En jobbig vecka

Det har varit en ganska så arbetsam vecka nu, så under helgen har jag varit mer eller mindre totalt slut och verkligen fått försöka sortera alla tankar och känslor och intryck.
Egentligen har inte intensiteten den här veckan varit extrem men det har varit en del ganska så "stora" saker som har hänt, och flera av dem har i ärlighetens namn inte gått bra alls (några har gått riktigt riktigt dåligt) - och i nuläget har jag en tendens att verkligen ta åt mig när saker och ting inte fungerar.

Jag har förhoppningsvis kunnat lägga större delen av förra veckan bakom mig nu, hoppas jag i alla fall - för saker och ting är påfrestande nog nu, utan att man behöver gå och grubbla över gamla saker också!
Jag är ledsen att jag är såpass vag, men det är medvetet - jag har fullt sjå med att handskas med de saker som händer själv nu, det fungerar inte riktigt att lägga upp dem till allmän beskådan.

Kommande vecka kan bli arbetsam på ett lite annat sätt tror jag.
I början av veckan blir det en del fokus på SI - jag ska ut och göra mina första "observationer" som metodhandledare och kommer under måndag och tisdag att hälsa på på tre mentorsmöten (uppsats, NT och GT) och på tisdagen har vi också gemensam handledning för alla mentorer.
Sen gäller uppsats-uppsats-uppsats-uppsats-uppsats (gärna så där en tio gånger till - men jag orkar inte skriva mer än så! *ler*)! Jag hade samtal med professorn i fredags och jag har en deadline till söndag kväll, då jag ska skicka mitt seminariematerial till honom, och så ska han sedan skicka det vidare till samtliga på maillistan för forskarseminariet i Gamla testamentets exegetik! *panik*
Dels handlar det förstås om att få så mycket som möjligt gjort, förstås - jag vill ju kunna få ut så mycket som möjligt utav seminariet - men det handlar också om att "skriva om" det uppsatsdokument jag använder nu så att det blir ett seminariematerial - som ju ser lite annorlunda ut. Och det blir också en utmaning! Jag har bara sett "avhandlingsdelar" inför forskarseminarierna och även det var väldigt länge sedan. Av nån anledning har jag inte varit på forskarseminarier på ett bra tag, tror det beror på att det mest har varit NT nu och då har det inte riktigt blivit av.

Jag försökte ta en fotopromenad igår, men i den här kylan blev den verkligen kortvarig. Jag ångrar mig verkligen då jag tog mitt vanliga objektiv, för jag har en känsla av att jag kunde ha fått riktigt riktigt fina bilder om jag hade tagit mitt 70-300mm objektiv ... men det är ju lite sent att gräma sig över det nu, eller hur? :)

Otroligt intensiv vecka

Den här veckan har varit intensiv, minst sagt! Jag tror aldrig det har känts så här överväldigande under en kursstartvecka förut, och ändå har jag inte ens börjat på nån ny kurs! :)

Under måndagen, som var introduktionsdag för de allra flesta kurserna, låg ändå mitt fokus på mitt beslut angående uppsatsen. Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att det var rätt beslut att fatta, men det var ändå otroligt tärande just då, och det är klart att det inte känns bra förutsättningarna såg ut som de gjorde.
Det blev som sagt mycket uppsatstänk då, parallellt med en massa SI-tänk. :)

Det har varit otroligt givande att arbeta med SI nu i kursstarten, men samtidigt väldigt nervöst, tämligen rörigt, mycket osäkert och samtidigt fantastiskt roligt. Det är utmanande att se om man kan knyta ihop alla trådar och få saker och ting att fungera som de ska, inte minst eftersom jag aldrig tidigare har gjort det. När jag arbetade som mentor var jag visserligen engagerad i verksamheten, men i grund och botten behövde jag trots allt bara bekymra mig om "min" kurs. Nu gäller det att få alla kontrakt skrivna, på rätt sätt, att fördelning mellan mentorer ska stämma, att det ska bli en bra verksamhet på kurser som aldrig har gått tidigare, att se till att det som ska göras också blir gjort - mentorerna ska skicka en en kort presentation som ska upp på hemsidan, de ska gå på kursintroduktionen och presentera sig och verksamheten, de ska lägga schema och boka lokaler, de ska dela ut enkäter ... det är en del att hålla ordning på (under våren har vi mentorsverksamhet på sex kurser (fem som startar nu och en som drar igång i slutet av mars) samt för de som skriver kandidatuppsats, sammanlagt nio mentorer).
Mentorerna är dock helt fantastiska!! Allting har fungerat toppen, scheman kommer in, lokaler är bokade, enkätsvar ligger i mitt fack! *ler stort*

Under veckan har huvudfokus legat på SI, för det är inte bara just själva kursstarterna som ska klaffa, det ska ordnas med ekonomi, inhandlande av fika, statistik från förra terminen ska sammanställas och lämnas vidare ... och så vidare.
Det har varit intensivt och utmanande, och mycket av det jag har gjort har varit ångestfyllt, och det har faktiskt varit en omställning. Det var länge sedan jag behövde utsätta mig för så mycket ångest näst intill kontinuerligt. Nu har det varit ett par saker varje dag där jag har haft märkbar ångest, och det är väldigt tröttande, samtidigt som jag vet att det är väldigt nyttigt.
Den största utmaningen var utan tvekan ett möte under tisdagens eftermiddag, då vår nye studierektor hade kallat till möte angående kandidatuppsatser; utvärdering av höstens kurs samt upplägg inför våren, och han ville att jag och M. som var uppsatsmentor i höstas och kommer att vara det under våren, skulle vara med.
Det var fantastiskt att få möjligheten att vara med, inte minst eftersom jag så smått måste börja etablera mig på CTR som inte bara student, men det var väldigt ångestfyllt. Vi "mentorer" fick förvånansvärt stort utrymme tyckte jag, vilket självklart uppskattas, men jag hade svårt att ta vara på det eftersom jag inte alls har erfarenheten än. Jag har aldrig själv jobbat som uppsatsmentor, vi har bara haft uppsatsmentor i en termin, och jag har precis tillträtt som mentorsansvarig. Det var ganska så arbetsamt men jag tror det gick hyfsat bra i alla fall.

Vad gäller uppsatsen så blev det ju alltså bestämt att jag kommer att vänta med en forskaransökan - och jag tänker inte älta allt det igen. Men jag har haft ytterligare samtal med min handledare och professor angående hur vi ska gå vidare, och det har jag lite blandade känslor kring. Jag tror det blir bra, även om det inte blev precis som jag hade trott och hoppats.
Jag vill ju, och kommer att, skriva klart uppsatsen så fort som möjligt nu. Även om jag nu inte kan få in en forskaransökan behöver jag "bli av med den" och jag måste försöka börja söka jobb. Professorn ville dock, formellt sett, hålla det hela på terminsbasis - och jag har ju inget att sätta emot honom där, det är han som bestämmer. Därför har nu mitt slutseminarium satts till den 31 maj, och så ska jag opponera på E:s masteruppsats den 4 juni, och sen är jag HELT KLAR! (Men jag siktar på att vara helt klar med uppsatsen i början av mars, trots att det dröjer med framläggningen.)
Professorn tyckte vidare att det skulle vara mycket gynnsamt med en delframläggning också, så nu är jag schemalagd i Gamla testamentets exegetik:s forskarseminarium den 16 februari! *gulp*
Jag har fått otroligt fina kommentarer från vänner inom bibelvetenskapen/GT angående detta, men det är något jag fasar inför, rent ut sagt. Det är förvisso ett "work in progress" och det är hela vitsen med seminariet, men det känns otroligt skrämmande ändå, det kan jag inte komma ifrån!

Oj, vilket långt inlägg det här blev ... men som sagt, det har varit en intensiv vecka!
Nästa vecka bör inte bli lika intensiv, det är fortfarande en del SI-grejer att fixa och ordna med, men jag kommer nu också att lägga en hel del krut på uppsatsen, trots allt vill jag hinna med så mycket som möjligt innan det första seminariet - jag ska skicka ut mitt material den 12 februari, och innan dess har jag ytterligare en träff med professorn, den 3 februari ... och ju mer jag hinner skriva, desto bättre är det ju! :)

(Alla foton tagna på promenad den 11 januari.)

Vilken vecka!

Veckan som började intensivt har verkligen fortsatt i samma anda!
Måndagen fokuserades ju helt på uppsatshandledning - ett tufft dygn, men handledningen var konstruktiv och gav väldigt mycket, och blir man också mera taggad.

Det blev en lugn förmiddag på tisdagen, då jag var minst sagt genomtrött. På eftermiddagen hade jag ett möte med E., den nuvarande SI metodhandledaren för att vi skulle diskutera SI. Det var otroligt spännande, men återigen ett mycket intensivt samtal! Jag lärde mig väldigt mycket och antecknade som en dåre! Mitt i vårt samtal blev det två intervjuer med möjliga framtida mentorer och det var verkligen bra för mig att ha varit med om det någon gång först, innan jag själv ska börja intervjua folk. Det blev så intensivt att jag och E. höll på ända till tio över fyra ... kvart över var det O's slutseminarium! Yikes!
Som tur var skulle seminariet äga rum i salen bredvid, så det var bara att packa ihop alla SI-saker och stoppa undan alla SI-tankar och istället börja tänka Gamla testamentet, ugaritiska texter och hebreiska/ugaritiska verb och stamformer! :-)
Det var mycket spännande att sitta med på seminariet och lyssna på diskussioner och synpunkter som kom upp, och jag måste säga att jag fick med mig en hel del tänkvärda saker till mitt eget uppsatsarbete. Efter seminariet pratade jag lite med min mentorkollega M. och även B. kom fram och pratade lite, vilket var roligt, då jag inte ser henne så ofta numer!

Onsdagen blev en lite blandad dag. Jag satt på teologen på förmiddagen och försökte sammanställa de flesta av alla intryck från måndagens handledningssamtal och tisdagens SI-samtal, och sen gick jag upp för att prata lite med B. Vi hade pratat om att äta lunch tillsammans någon dag och nu fick vi det spikat och bokat - det ska verkligen bli jätteroligt!
Sen blev det lite jobb och plock hemma under eftermiddagen.

Torsdagen var ingen bra dag alls, då jag låg i huvudvärk i princip hela dagen - och jag har verkligen inte tid att låta dagarna gå nu, jag har så mycket att göra nu!!! Så det gjorde mig rätt uppstressad ... vilket förstås gjorde huvudvärken ännu värre! *suck*

Även dagen idag har blivit lite blandad - lite uppsatsjobb, lite städ o plock, lite ärenden! Och jag har också blivit mer eller mindre officiellt sett Landskronas nörd! :-) Nästan i alla fall ...
Jag var och klippte mig i förra veckan och min frisör är så fascinerad över att jag är intresserad av bibelvetenskap och Gamla testamentet och sånt och hon råkade nämna att hon nog hade nån gammal Bibel liggande som hon aldrig tittade i och som jag gärna fick om jag ville ha! Jag nappade förstås genast, 1917 års översättning är jättebra att ha och inte alldeles lätt att få tag på, jag har en som har varit min mammas men jag är ganska rädd om den och vill helst inte att den ska gå i bitar helt och hållet.
Jag skulle titta in hos frissan under veckan och gick dit idag - och hon hade mycket riktigt hittat en gammal Bibel, som varit hennes farfars syster eller nåt sånt. Jag fick den mer än gärna och jag blev mycket glatt överraskad då jag såg att den faktiskt kommit ut 1903 - före 1917 alltså! Ingen aning om vilken översättning det är (nån som vet??? vill gärna veta!!!), men det var ju SÅ häftigt! Jag blev alldeles till mig och började dilla om översättningar och jämförelser och det ena med det tredje och både frissan och kunden hon hade där trodde nog att jag var mer än lovligt galen! :-)
Men jag är en Bibel rikare som nog inte är så lätt att få tag på, och mycket nöjd med det!!

Vilket dygn!

Jag ber om ursäkt för stilleståndet på bloggen ett tag nu ... jag har varit inne i en period där inte mycket har fungerat alls, och då blir man knappast taggat till att blogga om allt som går fel!

Nu har jag upplevt ett näst intill surrealistiskt dygn och känner mig totalt slut - så egentligen är det väl inte optimalt att blogga nu heller, men men ...

Jag hade en deadline inför uppsatshandledning i morse och ville förstås hinna med att få ihop så mycket stoff som möjligt - vilket innebar att jag satt och skrev i princip hela natten! Skickade in dokumentet vid fem i morse och sov till runt tio, halv elva.
Då hade jag inte tid till något annat än att försöka ta en dusch och åka in till Lund. Där blev det utskrift och genomgång inför handledningen, och så träffade jag en del trevligt folk att prata med!

Handledning kl. två som för första gången på ett tag verkligen kändes bra! Den var konstruktiv och konkret och jag fick ut mycket utav den - helt fantastiskt! Men det var intensivt!! Vi hade en riktigt intensiv diskussion i nära en och en halv timme!!! *phew* Och det fanns inga tysta stunder eller nåt sånt, utan det var frågor och förslag och diskussion kring det ena och det andra precis hela tiden.

När jag kom ifrån teologen var jag jättetrött och fick ett litet yrselanfall - och insåg att jag hade glömt att äta ... nåt ... ooops! Åt middag igår eftermiddag men ingenting efter det! Not good!
Det tog någon timme att komma hem men jag känner mig bättre efter att jag har ätit - även om jag är fasansfullt trött, det blir en tidig kväll ikväll, det är ett som är säkert i alla fall!

Morgondagen ska bli intressant och tack och lov blir det mest aktiviteter på eftermiddagen, vilket känns skönt med tanke på hur trött jag är.
Det blir SI-samtal först, jag har en hel del frågor inför mitt tillträdande som metodhandledare och SI-ansvarig och förhoppningsvis kan jag få svar på dem av min nuvarande chef - eventuellt blir det också någon eller några intervjuer  med blivande mentorer.
Och sedan gäller O's slutseminarium i GT, vilket ska bli jättespännande!! Jag känner honom lite grand, han undervisar på hebreiska-kursen där jag har varit mentor och det ska bli mycket roligt att lyssna på diskussionerna kring hans avhandlingsmanus!

Annars gäller förstås att fortsätta jobba med uppsatsen - under handledningen pratade vi också lite om rent praktiska saker och det visar sig att jag helst ska bli klar ett antal veckor innan jag trodde att jag skulle behöva bli klar - så ofrånkomligen brinner det en del i knutarna nu! Men det känns skönt att samtalet fungerade så bra, för då känner man sig ju ofrånkomligen mera motiverad att köra på framöver!

Första advent

Trevlig första advent!

Hoppas ni allihop har haft en fin helg och en mysig dag.
Själv är jag ju inte så där vansinnigt förtjust i julen, jag tycker det mest handlar om stress och press något slags "yttre krav" på att allting alltid måste vara helt perfekt - vilket det aldrig någonsin blir! Men det kanske bara är jag som är cynisk, vad vet jag?! :-)

Det stora att rapportera härifrån idag är förstås vädret då det stormar riktigt riktigt ordentligt nu. SMHI har utfärdat en klass 3-stormvarning för Halland och Skåne, och all tågtrafik på Västkustbanan är inställd åtminstone till midnatt! Yikes!
Jo, det blåser som sagt riktigt ordentligt här - jag är glad över att vi fick nya fönster för ett par år sen, för nu låter det i alla fall inte som om fönsterrutorna ska knäckas (vilket det gjorde tidigare när det stormade), men det är inte värst roligt ändå ... lyktstolparna lever ganska farliga liv och svajar betänkligt utanför balkongen!

Jag är mest bekymrad för morgondagen då jag verkligen verkligen skulle behöva vara i Lund ... så det är väl bara att be och hoppas att meteorologerna har rätt, att stormen bedarrar och att tågtrafiken i alla fall är igång imorgon bitti.
Imorgon förmiddag är tanken att jag (och kanske E.?) ska besöka ett mentorsmöte - vi har ju äntligen fått uppsatsmentorer på CTR nu, M. hoppade in på det och hon är en toppenduktig mentor ... men jag är lite nyfiken på hur det funkar just på uppsatskurserna, och imorgon är det det sista mötet för terminen - så jag skulle verkligen vilja vara med på det ... och inte sitta fast i Kävlinge eller Dösjebro eller nåt annat litet ställe bara för att tågen inte går.
Inte mycket att göra annat än att hålla tummarna!

Annars blir det mest uppsatsfokus i veckan, vi ska ha SI-lunch på tisdag (tror jag, måste nog dubbelkolla det!), där det blir lite festligt då vi äter ute istället för att ta med egen lunch, det blir lite avtackning av E. som slutar till årsskiftet (då jag tar över), och MR (Mänskliga rättigheter) som tidigare fallit under CTR kommer att flytta över till Historiska institutionen så vi kommer att tappa de mentorerna också.

Jag har läst igenom O:s seminariematerial i helgen, till seminariet den 6 december - verkligen mycket spännande, jag ser fram emot seminariet! Men det är ändå lite skönt att ha läst det nu, för då kan jag lägga allt fokus på uppsatsen under veckan, vilket minst sagt kommer att behövas.

Så nu får vi bara hålla tummarna för att tågen kommer att köra imorgon bitti! :-)

Tämligen lång dag

Man kan väl inte med bästa vilja i världen påstå att den här dagen blev som jag hade tänkt mig ... men man får väl leva med det också, eller hur? :)

Jag vaknade med huvudvärk i morse och insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon Lundatur på förmiddagen. Jag försökte kurera värken efter bästa förmåga, och efter ett gott råd från en god vän på Facebook tog jag en foto-promenad vid havet - det brukar fungera bra, oavsett vad som gäller och så också idag. Huvudvärken försvann, men jag blev ute längre än vad jag hade tänkt mig. Det blev lunch i raketfart (och jag funkar inte så bra om jag måste slänga i mig mat) och stress ner till busshållplatsen - bara för att inse att jag missade bussen med sådär en 30 sekunder ... och därmed också tåget.

Humöret sjönk och det var verkligen inte givet att jag skulle hinna in till seminariet kvart över ett. Nästa tåg anlände i Lund några minuter över ett, och det blev en rask promenad till Teologen - men jag var på plats ca tio över ett ... Fast jag mådde inte värst bra, förkylningen hänger envist med även om jag inte längre har feber, och jag hostar ordentligt mycket!

Hur som helst kom jag i tid och var med på ett intressant seminarium (Bibelvetenskap, GT) om tiden efter den babyloniska exilen, om Esra och Nehemja och lite om kulturellt minne. Jag har dålig koll på efterexilisk tid så det var roligt att jag kunde vara med.
Efter seminariet blev det en snabb liten paus innan nästa seminarium, denna gång uppsatsseminarium, drog igång. Gruppen hade fördubblats, från två till fyra (!) och temat för dagen var "handledning". Det var intressant att diskutera och höra andras erfarenheter.

Jag måste också reflektera över hur pass långt jag trots allt har kommit. Jag har upplevt, och det tror jag stämmer, en viss tillbakagång i min utveckling under en period nu. Det har sina förklaringar och orsaker, men det är inte något jag kommer att gå in på nu - men idag slog det mig att jag faktiskt har kommit bra långt ändå! Jag var nervös inför det här seminariet, även om jag nog inte skulle gå så långt som att säga att jag hade ångest. Och bara det är en lång resa. Jag visste inte jättemycket om upplägget på det här seminariet, eller hur många (eller vilka) som skulle komma - men jag var ganska säker på att vi inte skulle bli så många, och därmed skulle det i princip vara omöjligt att vara anonym. Att tackla det utan ångest, det är faktiskt något stort för mig!
Jag ska inte haka upp mig för mycket på det, men eftersom jag nu har sett en tillbakagång i utvecklingen känns det samtidigt viktigt att uppmärksamma det som är positivt och som pekar framåt.

Efter seminariet var det masterträff i pentryt med god mat och dryck. Det var inte jättestor uppslutning där heller, men ganska så trevligt, och vi fick höra lite från en doktorand från institutionen som berättade om sina erfarenheter som doktorand, hur forskarutbildningen ser ut och är upplagd och så. Även här syns ovan nämnda utveckling, för ett sådant sammanhang hade jag inte heller fixat för fyra, fem år sen - och nu ... ja, jag vill inte säga att det går per automatik, för det gör det inte. Jag funderar och laddar upp inför det, men jag genomför det utan att det blir en riktigt stor grej utav det!

Jag hade planerat in att uträtta en del ärenden som det var lite tidspress på innan det första seminariet, men eftersom jag nu fick ta ett senare tåg hade jag ingen chans att fixa det. En annan av studenterna skulle gå tidigt så då hängde jag på också ...
Jag fick uträttat ärendena, men sen var det förstås tågkaos ... Tåget var sent och när vi väl kom igång hamnade vi bakom ett tåg som stannade på alla mellanstationer, vilket innebär att det tog en evighet att komma hem ...

Nu känner jag mig tämligen trött - och då jag för ovanlighetens skull inte har något inplanerat alls imorgon, tänkte jag ta en uppsatsdag hemma då!
Jag avslutar inlägget med några bilder från dagens foto-promenad!