Zorro bloggen

Zorro bloggen uppdaterad:


~ Loved Always ~ Missed Forever ~

~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Uppdaterat Zorro-bloggen:

~ Loved Always ~ Missed Forever ~

3 år - 3 månader

Idag är det ofattbara 3 år och 3 månader sen jag förlorade Zorro ...
Det har varit oerhört tungt att försöka tackla dessa jobbiga månader utan honom, han var alltid ett kolossalt stöd när jag mådde dåligt, och än idag är det fortfarande endast hos Zorro jag har kunnat slappna av fullständigt. Jag har inte haft tid att egentligen tänka så mycket på honom nu, eftersom det har varit oerhört mycket att tackla, och stressigt i princip hela tiden, oavbrutet - men någonstans djupt därinne har det alltid gjort kolossalt ont, och det har varit arbetsamt att behöva ta sig an alla dessa utmaningar utan honom.

Framför allt januari 2014 har utgjort en stor milstolpe i mitt liv, då jag har klarat av och åstadkommit saker som jag knappt trodde var möjliga, och jag skulle så innerligt gärna ha velat dela det med Zorro.
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt starta upp en blogg om Zorro, där jag kan dela med mig av allt det fantastiska vi hade tillsammans - men av olika anledningar har bloggen aldrig riktigt fungerat. Jag gör nu ytterligare ett försök, så hoppas jag att det fungerar bättre den här gången.

Ni finner bloggen här:

~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Whoa ....

Oj oj oj!
Jag vet inte vad jag ska säga - jag vet inte vad som har hänt med bloggen under 2013 ...
Tja, egentligen är det nog ganska talande, för 2013 har varit ett ganska så kämpigt år hittills, på många plan - och när jag då inte har fått rutin på bloggandet har det istället inte blivit av alls!!

Det har hänt tämligen mycket sedan jag bloggade sist, och förhoppningen är att arbeta mig ikapp alla inlägg successivt under kommande dagar! Jag ska försöka att inte göra så många riktigt monsterlånga inlägg, utan istället dela upp dem, och t.ex. lägga upp bilder i separata inlägg, då jag tror att det blir lite enklare att läsa, och komma ikapp i bloggen då! :)

Just nu befinner jag mig i en ganska kämpig period, men jag hoppas ändå kunna komma ikapp med bloggen så småningom ... jag vill ju inte släppa den helt ...
Idag är jag allmänt väldigt ledsen, det är den 15 maj 2013 och det är precis 2 ½ år sedan jag förlorade Zorro ... det är konstigt hur smärtan över att ha mist honom aldrig verkar mattas ...
Jag har gjort ett kort inlägg i min Zorro-blogg - ~ Loved Always ~ Missed Forever ~ - och förhoppningen är att kunna uppdatera även den bloggen lite oftare framöver ...

Det blir ett kort första "I'm back"-inlägg, men som sagt, jag hoppas kunna skriva ikapp här så småningom!

ZORRO

Det har inte blivit mycket skrivet om Zorro, varken här eller i min Zorro blogg - av olika anledningar. Jag är faktiskt riktigt ledsen för det, för jag tänker på honom, sörjer och saknar honom fortfarande oerhört mycket!

Den 15 november var det två år sedan han gick bort. Två hela år! Det är för mig helt obegripligt! Jag kan inte fatta att jag har lyckats leva utan Zorro i två år! Sorgen och saknaden är annorlunda nu än för två år sedan, förstås, men jag vet inte om jag kan säga att den är mindre. Den är mindre påtaglig, eftersom jag har vant mig vid ett liv utan Zorro nu, men den är inte mindre. Jag har många tankar kring detta med sorg och sorgearbete, men jag tror att jag ska spara det till ett ordentligt inlägg i Zorro-bloggen istället.

Fortfarande får jag ibland frågan om jag ska skaffa ny katt vid tillfälle - och svaret är fortfarande ett rungande NEJ! Det finns många olika skäl till det, som jag också hoppas kunna reda ut i Zorro-bloggen vid tillfälle ...
Det dyker upp ibland, på internet eller i tidningar, notiser om hemlösa katter, katter som behöver tillfälliga hem o.s.v. - mitt hjärta blöder för varenda en av dem, och ändå vet jag att det enda jag skulle tänka på och vilja ha om jag tog hem dem var Zorro. Och det är ju verkligen inte rättvist mot en annan liten katt, eller hur?

Jag är oerhört tacksam över den tid Zorro och jag fick tillsammans, och den relation vi hade. Jag står fullt och fast vid att jag inte tror att jag hade klarat av åren 2001-2005 utan Zorro ... jag tror jag hade hamnat under vattenytan helt om det inte hade varit för honom ...
Tyvärr gör det varken sorgen eller saknaden mindre ...

Min älskling:

 

Äntligen tillbaka!

Det blev ett riktigt långt blogg-uppehåll nu - men nu ska jag faktiskt vara tillbaka hemma, i vanliga rutiner, med mitt vanliga liv, och förhoppningsvis kunna köra på som vanligt framöver.
Därmed inte sagt att det har varit dåliga eller arbetsamma veckor - långt därifrån!! Jag har haft det riktigt riktigt bra, och jag har flera blogginlägg att skriva framöver om de här veckorna ... men ibland har det kanske blivit lite lite väl intensivt, och jag har använt större delen av helgen åt att försöka landa i allt som har hänt ...

Rent praktiskt var det London som gällde den 24-29 september - alldeles fantastiskt!! Några mindre missöden men på det stora en alldeles makalös resa, som faktiskt gav mig just det jag ville få ut av den! Ända sen 2009 har jag velat testa och visa för mig själv att jag klarar av en Londonresa helt på egen hand, under lite längre tid med inplanerade aktiviteter - och det var just precis vad jag gjorde! :-)

Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om London - men jag har ju en alldeles speciell London-blogg för det - där finns ett antal blogginlägg både innan och efter resan, och även inlägg från tidigare London-resor. Jag har fortfarande några inlägg kvar att göra på den bloggen, jag hoppas hinna med det under de närmaste dagarna i alla fall.
Ni hittar bloggen här:
★ LONDON 2012 ★

Jag var hemma 29 september - 3 oktober, men sedan bar det av till sommarstugan för en långhelg, och på söndagen den 7 oktober åkte mamma och jag hit, hon åkte hem igen den 11:e! Och sen dess har jag som sagt försökt hitta tillbaka till min vardag och mina rutiner! :-)
Jag kommer att försöka att göra ett blogginlägg om helgen i stugan, även om jag bara hade min lilla kamera med mig blev det en del bilder därifrån i alla fall, som jag gärna vill dela med mig utav.

Jag vill också försöka att återuppstarta (är det ens ett ord?? *lol*) min Zorro-blogg som jag startade i våras. Den kom aldrig riktigt igång, men jag tycker om idén med bloggen så jag hoppas kunna börja skriva där också lite mer regelbundet framöver - den bloggen hittar ni här:
~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Avslutningsvis - nu borde jag vara tillbaka på banan igen, både med bloggar, facebook och sånt, men även med SI-arbete, uppsatsskrivande och annat sånt! :-)

9 juni 2000

Jag har förvisso en alldeles egen "Zorro-blogg" nu, men det kommer ändå att dyka upp en del Zorro-inlägg på den här bloggen också.

Jag har svårt att tackla sorgen efter Zorro när jag själv är nedgången och slutkörd, och därför blir dagen idag ganska arbetsam. Den 9 juni 2000 flyttade nämligen Zorro hem till mig, och det är klart att jag tänker extra mycket på honom då!
Det finns ett inlägg om "sambolivet" på Zorro-bloggen som handlar en del om detta, det kommer förhoppningsvis ytterligare ett inlägg där som fokuserar mer på just den här dagen.

Det har varit många tankar på Zorro den sista tiden, och - om det nu beror på att jag inte mår så bra i övrigt eller vad det nu är ... - det har faktiskt gått så långt att jag relativt sällan kan sova i min säng nu. Det var nog det mest konkreta sättet min sorg tog sig uttryck på precis efter att han hade dött - det fanns ingen chans att jag skulle kunna sova i sängen utan honom. Och så är det nu också ... oavsett hur totalt slut jag är när jag går och lägger mig, så blir jag klarvaken när jag väl hamnar i säng, och alla tankar och känslor kring Zorro blir formligen glasklara ... så det händer relativt ofta att det blir några timmars sömn i soffan med TV:n på - vilket ju inte precis gör mig mindre trött ....

Det känns fantastiskt att vi fick fira 10-års jubileum tillsammans, Zorro och jag, den 9 juni 2010, även om jag inte tror att vi faktiskt "firade" något - vilket förstås känns lite jobbigt nu i efterhand. Jag tyckte nog att jag försökte ta vara på tiden vi hade tillsammans, inte minst mot slutet när jag visste att han i princip levde på "lånad tid" - men nu i efterhand känns det förstås alltid som man kunde ha gjort, och borde ha gjort, mycket mycket mer ...

Dagens bild:
En bild på Zorro, nyinflyttad i Landskrona, våren 2005.

~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Bara ett kort inlägg för att berätta att jag har skapat en ny blogg.
Jag har tidigare haft en tendens att skapa väldigt mycket bloggar och hemsidor som sedan mest blev liggande, men jag tror att den här kommer att bli uppdaterad och fungera. Trots att det nu har gått över 1½ år sedan Zorro gick bort är han fortfarande väldigt närvarande i mitt liv, och jag tänker på honom mycket och ofta, så jag ville skapa en blogg som handlar om honom, och om oss. Ett sätt att få dela med mig av och visa på vem han var och hur vi hade det tillsammans.

Ni hittar bloggen här:
~ Loved Always ~ Missed Forever ~

Intensiva tankar

Det har blivit mycket tankearbete de senaste dagarna, blandat med forskarskola och SI-arbete och uppsats och annat ... men jag tror att jag först och främst har fokuserat på och kommit fram till två olika saker.

Den ena är ganska så allmän och jag tror att man kan dra nytta av den i många olika situationer. Det handlar om att gå in i situationer och möta saker och ting som kommer så förutsättningslöst som möjligt. I och med att jag har en ångestsjukdom med mig har jag en tendens att grubbla och fundera och oroa mig i förväg och gärna vilja försöka fundera ut hur situationer kan komma att utvecklas ... och mer och mer tror jag att det är ett destruktivt sätt att gripa sig an tillvaron på.

Självklart kan man inte gå in i olika situationer utan någon som helst tanke på vad det kommer att innebära men jag tror att man oavsett läge kommer att tjäna mycket på att försöka vara ganska så förutsättningslös. Om det är en potentiellt arbetsam situation man står inför innebär förutsättningslösheten att man inte slösar en massa energi på att oroa sig i förväg. Istället har man kvar en hel del energi till att handskas med situationen när den väl uppkommer - vilket i ärlighetens namn torde vara bättre, eller hur?
Om det är en potentiellt positiv och bra situation man står inför kan det också vara bra att vara förutsättningslös. Dels riskerar man inte att bli besviken, om det visar sig att det inte blev fullt så bra som man hade hoppats, och dels blir det positiva lite mer utav en trevlig bonus, än något man redan har tagit för givet.

Det är inte lätt att gå in i någon given situation utan att reflektera och fundera över vad den kan innebära, men kan man jobba med det här tror jag att i alla fall jag själv skulle må bättre på många sätt.

Den andra tanken jag har arbetat och brottats en del med nu den senaste veckan eller så är större och viktigare för mig personligen och jag tror att jag har landat i den på ett rätt så bra sätt nu.
Liksom jag har varit inne på tidigare här i bloggen har den här terminen varit ganska så arbetsam för mig och jag tror att jag på något sätt verkligen har landat i att det är okej att det är jobbigt nu!
Så oerhört mycket har hänt mig de senaste fem åren eller så, jag själv har utvecklats enormt mycket nu och jag gör saker och ting som jag inte hade kunnat drömma om tidigare, vilket är helt fantastiskt!
Men bara för det, innebär det inte att mina tidigare problem är borta!! Bara för att jag gör saker och ting innebär det inte att det går lätt, att jag inte har ångest eller att jag inte reagerar starkt!

I och med att jag klarar av såpass mycket nu och mitt liv ser så bra ut jämfört med hur det gjorde tidigare har jag på något sätt trott eller känt att jag nu inte "kan/får ha ångest" längre, att i och med att den praktiska aspekten av mitt liv nu fungerar så är jag på något sätt "botad" - och det är en inställning som jag inte bara har försökt att upprätthålla inför andra utan, tror jag, även inför mig själv.
När jag någon gång berättar för andra i min närhet om min bakgrund, min långtidssjukskrivning för social fobi och hur dåligt jag mådde får jag nästan alltid följande reaktion: "Ja, det är ju verkligen inget problem längre!" Jag förstår reaktionen och jag uppskattar den och jag vet att den kommer utav omtanke ... men faktum är att det nog inte riktigt stämmer!!
Att försöka upprätthålla en image av att allting är jättebra och mina problem är inte alls påtagliga har varit otroligt tärande och jag tror det är en anledning till varför jag känner mig så totalt slutkörd nu.

Jag har faktiskt landat i att det är okej att jag inte mår bra utav vissa saker. Ända sedan jag var sjukskriven och arbetstränade har jag sagt att jag inte tror att man kan bli helt och fullt botad från en ångestsjukdom, utan att det handlar om att på olika sätt handskas med den och se till att ens liv fungerar och blir så bra som det kan bli. Jag står fast vid det helt och fullt!!
Jag har ångest fortfarande, jag har ångest i förhållandevis många situationer och då och då har jag riktigt, riktigt hög ångest - och det måste få vara okej!

Att vara där jag är nu är precis det jag vill göra med mitt liv. Jag är på CTR, där jag trivs otroligt bra, jag finns dels inom bibelvetenskapen där jag känner mig otroligt hemma och tycker mycket om de andra inom ämnet, och jag har fått en möjlighet att arbeta med visserligen en liten verksamhet men en som gör att jag får en inblick och insikt i vad som händer på institutionen som helhet - och jag är såååå glad och tacksam över detta!
Men jag mår ändå dåligt... jag har ändå ångest. Och så länge jag vet att det är det här jag vill göra och så länge jag faktiskt gör det också, då kan väl ångesten få finnas där??! Självklart är det arbetsamt och tärande bara att ha ångest, och självklart måste jag arbeta med att minska ångesten så mycket som möjligt (och det gör jag ju i princip på en daglig basis fortfarande), men samtidigt får jag nog inse att jag inte kan gå omkring och låtsas som att jag inte har någon ångest alls ... för det fungerar uppenbarligen inte!

Självklart kommer jag inte gå omkring med ett plakat runt halsen som säger att jag har ångest, men jag tror att det är viktigt att jag kan vara ärlig mot mig själv om hur jag mår och hur jag känner och att verkligen stå för det, både inför mig själv och kanske även inför andra i min närhet.

Phuuu, det blev ett ordentligt inlägg. Nu ska jag försöka ge mig ut i det vackra vädret med kameran och ta en långpromenad! :)

Dagens bild:Zorro i skafferiet! Alltid spännande att upptäcka vad matte har stoppat undan där!!

 

Zorro - 1½ år

Det känns helt galet och vansinnigt och ofattbart att det är 1½ år sedan Zorro gick bort! Ett och ett halvt år! Han är fortfarande så oerhört levande för mig och sorgen efter honom är fortfarande så otroligt påtaglig... Det är inte alls många dagar som passerar utan att han är i mina tankar, om ens någon ...

Jag visste redan innan han blev sjuk att jag skulle reagera starkt när han gick bort, men jag hade inte den blekaste aning om att sorgen skulle ta så hårt. Många av mina tankar medan Zorro fortfarande levde
gick till det faktum att han fick leva länge, han fick vara frisk och må bra länge, jag tyckte att jag tog vara på tiden och inte tog honom "för given", i alla fall inte under de senare åren ... men nu efteråt är det nästan som om det inte spelar någon roll. Sorgen efter honom, längtan efter honom och den intensiva önskan att få ha honom hos mig överbryggar allt annat.
Visst kan jag någonstans, långt inne, i en helt logisk och i princip känslofri del av min hjärna tycka att det var fantastiskt att han fick leva så länge, att han fick vara frisk och att vi fick så mycket kvalitetstid tillsammans - men känslomässigt kan jag inte på några villkor ta det till mig!! Det går i princip inte en dag utan att det känns som en kniv vrids om i hjärtat på mig och jag önskar att jag kunde få ha honom hos mig.

Jag hoppas det inte låter som om min sorg är värre än någon annans, för det är verkligen inte meningen ... men jag kan inte komma ifrån att jag är förvånad över hur otroligt mycket sorgen efter Zorro har påverkat mig, och jag är också förvånad över det faktum att sorgen inte verkar mattas av värst mycket. Självklart har jag kommit ifrån den totalt förlamande intensiva smärta som hans bortgång först orsakade ... men det känns som jag fortfarande efter 18 månader är kvar på nästa steg. Det handlar inte om någon slags, visserligen arbetsam men ändå utståbar, saknad som man alltid kommer att bära med sig, utan det är fortfarande den där oerhört smärtsamma sorgen som gör en tillfälligt förlamad och får en att släppa alla andra tankar. Jag undrar om den någonsin kommer att försvinna ...?

Dagens bild:
Zorro - Loved Alwyas. Missed Forever.
5 juli 1997 ~ 15 november 2010
I Will Always Love You.

Mycket jobb men lite annat

Planen för dagen var CTR, men efter en riktigt jobbig natt, med lite sömn, mycket mardrömmar och en envis huvudvärk som följd blev det en dag hemma istället.
Dagen har till stor del präglats av SI-jobb, det har varit mycket att ta tag i och mailen har gått varm hela dagen! Det känns som jag har fått ordnat och organiserat en hel del idag, vilket är mycket skönt eftersom jag måste lägga en stor del av min tid på uppsatsen framöver. Förutom rent SI-relaterade mail har det också mailats kring masterträffar och pedagogiskt stöd, jag har försökt förbereda lite inför morgondagen och också kollat upp hur kursutbudet ser ut till hösten, eftersom det måste spikas vilka kurser som skall ha SI då samt hur många möten varje kurs kan ha ...

Förutom detta tänkte jag få en del praktiskt gjort här hemma, när jag nu ändå inte kom iväg till teologen (uppsatsarbetet fungerar inte alls hemma nu, tyvärr). Och precis allting gick åt skogen precis hela tiden. Jag skulle hänga upp en ny kökslampa bara för att inse att den har en kontakt som inte fungerar med min kontakt i taket - jag köpte lampan för jättelänge sen  och har förstås inte kvittot kvar, så vad jag ska göra med lampan nu vet jag inte alls. Jag skulle montera en spegel men när jag hade rivit loss den ur sin kartong visade det sig att dess upphängningsanordning kräver att man betongborrar och sätter plugg först. Sådär har det varit hela dagen vilket gör att humöret inte känns något vidare.

Jag är glad över att jag har fixat och ordnat såpass mycket som jag har med SI nu, då det har hängt över mig ett tag och gjort mig lite orolig. Jag hade velat säga att jag med detta kunde släppa SI lite grand, men det här är en vecka med ganska mycket SI i, trots att jag känner lite uppsatsstress nu. Jag ska prata med en eventuellt blivande mentor imorgon, och innan dess hinna med att stämma av en förändring i arbetet för två nuvarande mentorer, jag ska prata lite med en av våra studievägledare och eventuellt hinna besöka vår ekonom för att reda ut en del kontraktsförändringar. På onsdag är det mentorsobservationer på både GT och NT och på torsdag ska jag och mentorerna närvara vid institutionens "torsdags-kaffe" och informera om SI, både nu under våren och lite hur det kommer att se ut till hösten.
Men däremellan ska det väl gå att pilla in en del förbundsarbete också, får vi hoppas!

Dagens bild
Även idag har det kommit många tankar på Zorro, så det får bli en Dagens bild på honom idag. En sömnig kisse ... fotot är taget för nästan precis tre år sedan, den 23 april 2009.

Min lilla Lurve

15 november 2010 ~ 15 april 2012

Ofattbart att min Zorro har varit borta i 17 månader nu!!




Det har, som nämnts i tidigare inlägg, varit några röriga veckor, och dagen idag har ägnats åt att komma i fas så gott det nu går inför nästa vecka - men tankarna har gång på gång hamnat hos Zorro istället. Jag hade faktiskt inte en tanke på att sorgearbetet skulle ta så lång tid och att smärtan skulle vara så skarp så länge. Eftersom han faktiskt blev så gammal (13½ år är riktigt gammalt för en såpass framavlad raskatt) visste jag själv att när han väl blev dålig skulle jag inte låta honom gå igenom en massa behandlingar eller operationer eller så, utan då var det färdigt, och jag inbillade mig väl att jag på något sätt hade förberett mig i förväg på hans död i och med det. Gissa om jag hade fel!!
Det är fortfarande oerhört arbetsamt att tänka på honom, och att åka förbi Smådjurskliniken där vi sa hej då för sista gången, och det är tungt att känna att allt det praktiska som faktiskt går lättare nu, går lättare på bekostnad av honom ...

Jag ska inte göra ett för långt inlägg om detta, men jag vill inte heller sopa under mattan att jag fortfarande sörjer något alldeles otroligt, trots att det snart har gått 1½ år ... *tårar*

Ytterligare en månad ...

Tiden går verkligen obarmhärtigt fort nu. Ytterligare en månad har gått, och det är nu ett år och fyra månader sedan Zorro gick bort.
Livet fortsätter ju, ofrånkomligen, men sorgen och smärtan och saknaden försvinner aldrig. Zorro är fortfarande oerhört levande för mig, även om de vardagliga sakerna i viss mån har försvunnit. Men han finns ändå kvar, jag kan fortfarande känna honom i mina armar och dagar som idag blir smärtan förstås ännu mera påtaglig ...
Jag har svårt att greppa att det har gått så lång tid; det är förstås vissa saker jag kan göra utan att behöva reflektera så mycket nu, jag behöver inte parera för honom om jag har långa dagar eller om jag tänker resa någonstans eller så, och det är något som jag i relativt hög grad har vant mig vid ... men ändå känns det så konstigt och så fel att han inte är här ....

Jag ska inte tjata och tjata om det här, men ändå sedan Zorro gick bort tror jag att det jag har upplevt som mest arbetsamt i sorgearbetet just är det definitiva. Det är SLUT, han är BORTA för all framtid, det spelar ingen roll vad som händer eller vad jag gör, jag kommer aldrig att få se honom igen, aldrig hålla honom, aldrig kela med honom eller prata med honom ... och vetskapen om det kan jag aldrig riktigt förlika mig med eller acceptera ...

Dagens bild:
Pappa lärde Zorro att dricka vatten ur kökskranen - och när han väl hade lärt sig det var det väldigt poppis! Han drack annars också, men det var liksom godast om han fick lapa direkt ur kranen! *skratt* Jag älskar min Lurve!!!
(fotot taget i juni 2008)

En varierad dag

Om gårdagen var omtumlande har den här dagen känts tämligen varierad! Men trevligt och positivt varierad - även om tröttheten börjar göra sig allmänt påmind nu.

Jag åkte in till Lund vid nio och träffade en av mentorerna, R., kl. tio. Vi har haft ett antal diskussioner om hennes mentorsupplägg, då det är en helt ny kurs som inte är alldeles enkel att organisera SI på, så detta blev ytterligare en sådan. Jag tror att vi kom fram till en bra lösning såsom det ser ut nu i alla fall, och det kändes mycket bra.

Därefter blev det några mail och sen hade jag lite tid till kl. 11 då jag skulle på ett möte angående kursutvärderingar. Plötsligt kom H., som skulle på samma möte och sa att hon och de andra som skulle på mötet skulle träffas och prata lite innan - så jag hängde med henne nere i källaren och började prata kursutvärderingar! Vid elva åkte vi upp till studierektorn och det blev ett intressant samtal på ca en timme. Jag känner mig fortfarande osäker i min SI-ansvarig-roll, men jag har ändå läst ganska länge på teologen, har jobbat som mentor och så, så jag hade i alla fall något att säga! :-)

Vi var klara vid tolv och då träffade jag, helt otippad, en metodhandledarkollega!! Hon är också studievägledare och hade varit på ett möte på teologen - det var roligt att träffa henne igen (vi gick metodhandledarutbildningen tillsammans i höstas) och vi pratade bort en liten stund.

Sen fick jag en liiiten stund att uppsatsläsa (ca en halvtimme) innan det var dags för min terapeutiska hebreiska föreläsning! *hehe* Idag avhandlades segolat, vilket är en mycket trevlig nomenklass ... min favorit tror jag! Jag gillar segolat ... och lamaed he-verb ... de är skojiga! :) "Ihåliga verb" (mediae waw-yod) är också lite av "favoriter", mest för att jag alltid lyckas missa dem när jag ska översätta/analysera - därför är det så fantastiskt roligt när man kommer på att det är ett sånt verb!
---! Jepp, sorry, nördvarning! !--- *skratt*

Jag lyckades komma med ett hyfsat tidigt tåg hem, vilket var skönt - men jag är otroligt trött för jämnan nu, så det har inte blivit så mycket gjort i eftermiddag/kväll.
Men jag har i alla fall bokat en hyrbil till nästa vecka - mamma och jag har gjort det några gånger tidigare, hyr man en liten bil för ett dygn brukar det totalt kosta lite drygt 500:- och då kan jag åka och storhandla, ta en utflykt till t.ex. Väla, IKEA osv, så jag tänkte unna mig det. Hade egentligen tänkt ta det i helgen, men då jag var sent ute var förstås den billiga bilen redan bokad då ... så nu blir det måndag eftermiddag till tisdag eftermiddag (missar tisdagens hebreiska föreläsning, hemska tanke!)!
Jag har också gjort upp en fikaträff med R. i nästa vecka, vilket ska bli SÅ roligt! Hon var min personliga mentor när jag kom tillbaka till studierna efter min sjukskrivning, vi har försökt hålla kontakten hyfsat, men nu var det otroligt länge sen vi sågs - så det ser jag verkligen fram emot!!

Det känns som bloggen uppdateras lite mer regelbundet nu, så jag tänkte faktiskt införa en sak som jag under en period hade på min engelska blogg; där hette det "Pic of the Day" - här får det förstås bli "Dagens Bild"! Tanken är att avsluta varje inlägg med en bild (med lite kort information om den) - mest för att ge mig en chans att dela med mig av en del bilder. Självklart kommer detta inte hindra mig från att lägga upp de vanliga bilderna från fotopromenader eller så - men detta kommer att innebära att det kommer att vara åtminstone en bild varje dag/inlägg ... Hoppas ni tycker om det.

Vill börja med att lägga upp en bild trots att jag vet att den har förekommit på bloggen förut - men den är väldigt speciell för mig. Det är det sista fotot jag har på Zorro, som är taget den 1 november 2010.

Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...

Loved Always. Missed Forever.

Det är svårt att fatta att det är 15 månader sedan Zorro dog. Jag kan inte fatta det. 1 år och 3 månader. Ofattbart.

Last night I dreamed we were together
Sharing all the love we known
'Til I had to face the nightmare
Of waking up alone.

("On the Inside", Prisoner Cell Block H")

Jag saknar honom fortfarande något alldeles oerhört mycket, mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva i ord. Och jag kan ärligt säga att det är, fortfarande, väldigt väldigt få dagar som går utan att jag någon gång tänker på honom. Visst går även sorgen efter Zorro i vågor, vissa perioder är värre än andra, men saknaden och sorgen efter honom smärtar alltid inom mig.
Trots att många säger till mig att det är "dumt" kan jag inte komma ifrån att jag mår dåligt över att vardagen med Zorro är borta. Det är oundvikligt, jag vet, jag visste det redan så fort han hade gått bort att jag så småningom skulle vänja mig vid ett liv utan honom - men jag formligen hatar det!!! Jag AVSKYR att komma hem utan att behöva mota någon i dörren, och det tar fortfarande emot något alldeles otroligt att gå och lägga sig själv, utan att säga till Zorro (på vårt egna språk!) att vi skulle gå och lägga oss ...



On my own,
Pretending he's beside me.
All alone,
I walk with him till morning.
Without him,
I feel his paws around me,
And when I lose my way I close my eyes
And he has found me.
("On My Own", Les Misérables - ett ord ändrat!)

Jag vet att många runt omkring tror, och tycker, att jag ska skaffa en ny katt så småningom - och jag säger inte något om det. Jag tror aldrig att jag har gått ut och sagt att jag aldrig ska skaffa katt igen, jag är ganska säker på att jag hela tiden, från det att Zorro gick bort, har sagt att jag aldrig kan se mig själv med en ny katt, varken i nuläget eller i framtiden ... men det har hela tiden handlat om hur jag har känt vid den tidpunkten.
Och jag står fast vid det. Jag kan fortfarande inte alls se mig själv med en annan katt, inte alls, men därmed inte sagt att jag aldrig någonsin kommer att skaffa någon ...

Men än så länge är Zorro min enda ...

There are days
There are days when your life clouds over
and the world gets so dark
that all at once you can't tell night from day

There are times
When your heart cries this isn't happening
But the truth is cold and real
and I know the storm
won't go away

("Now That I've Seen Her", Miss Saigon)

14 månader

Det är för mig helt obegripligt att Zorro har varit borta i 14 månader idag. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag har kommit över sorgen efter min livskamrat ...
Visst fungerar mitt liv, saker och ting händer, jag tacklar bra och dåliga saker, men sorgen är fortfarande otroligt påtaglig och jag tänker på Zorro varenda dag - det går inte en hel dag utan att jag någon gång tänker på honom ...

Självklart blir sorgen värre när andra saker kör ihop sig (vilket det har gjort lite grand just nu), men det spelar ingen roll vad som händer eller hur jag mår, sorgen och saknaden efter honom finns alltid hos mig...

Zorro är fortfarande, trots alla månader och dagar som har gått sedan den 15 november 2010, otroligt levande för mig. Jag ser honom framför mig, jag hör hans mjauande och hans spinnande, jag känner hans päls, hans tassar, hans nos, hans öron - ingenting utav det som var ZORRO har bleknat bort eller mattats ut, och det är faktiskt något som jag är glad över, trots att det är väldigt arbetsamt att tackla eftersom sorgen blir så påtaglig. Men jag har aldrig velat att Zorro skulle få försvinna ur mitt liv!
Till viss del har han gjort det förstås, det är inte så att jag regerar varje gång jag går ut genom dörren utan att säga Hej då till honom, eller varje gång jag går in och inte längre behöver vara rädd för att trampa en "under-foot-cat" på svansen ... Att lägga sig i sängen och sova är fortfarande problematiskt, det kan jag inte komma ifrån. Det är extremt få kvällar som jag kan komma till ro och somna utan ledsna och smärtsamma tankar på den som saknas i sängen.

Året 2011

Jaha, så här på nyårsafton är det väl dags att summera året som gått.
Som har gått med mycket blandade känslor för min del - vissa saker fantastiskt roliga, andra saker fruktansvärt jobbiga. Men jag antar att det är precis så livet är, och skall vara!

År 2011 inleddes ganska dramatiskt för min del. Så fort jag kommit hem efter helgbesök i Karlstad skrev jag ihop en omtenta på rekordtid - som jag senare fick VG på, vilket faktiskt var helt otippat, men mycket roligt!
Så fort tentan var skriven var det dags att börja förbereda inför elektriska arbeten, badrumsrenovering och stambyte ... och detta kom att prägla min tillvaro under de första tre månaderna av 2011. Det var stora och omfattande arbeten som skulle genomföras, och bara i mitt hyreshus finns 54 lägenheter - så det var ett stort projekt som också i viss mån gick ut över oss hyresgäster.

Jag spenderade ungefär en vecka i lånad lägenhet i Lund (tack än en gång C.!!), därefter ca 10 dagar hos familjerna i Karlstad och sedan ytterligare ungefär en vecka i C's lägenhet - innan jag åtminstone hade el och vatten i lägenheten och kunde flytta hem. Det var sagt att slutbesiktningen av lägenheten skulle ske i mitten av februari - men den kom i slutet av mars!!

Detta var en otroligt arbetsamt tid för mig, inte minst eftersom vi hade fått byta ut låsen till våra lägenheter så när som helst mellan 07.00 och 20.00 kunde hantverkare komma in - de flesta brydde sig inte ens om att ringa på utan förutsatte att man inte var hemma.

Positivt under våren, även under dessa första månader, var förstås mitt arbete som mentor på CTR, i kursen "Gamla testamentets exegetik med hebreiska". Denna gång delade jag mentorsskapet med E., vilket var mycket spännande. Det var en omställning att gå från att ha varit ensam mentor till att vara två, men det gav mig mycket att vi samsades och kunde diskutera tankar och idéer på ett mycket bra sätt.
Till min stora förvåning blev jag nominerad - och tilldelad!! - ett hedersdiplom för "extraordinära insatser inom SI" i maj. Jag hade ingen aning om att något sådant fanns, så det blev en väldig överraskning som självklart gjorde mig mycket glad!! Jag fick ta emot mitt diplom och en fin present (en ljuslykta från Orrefors med Lunds universitets logo graverad) vid en SI-ceremoni i maj.

Även under första halvan av hösten arbetade jag som mentor, den här gången på kursen "Bibelvetenskap", en kurs på B-nivå (hebreiska-kursen ligger på C-nivå). Det var första gången och mycket spännande, men jag insåg att jag fick ställa om och förändra upplägget en del gentemot tidigare, och det var därför inte alltid jag var så nöjd med min insats som mentor på den kursen.

Under början av hösten fick jag också en förfrågan om att ta över ansvaret för mentorsverksamheten vid CTR, då E., som har varit ansvarig, förmodligen skulle få lite annat att göra! Även detta kom helt oväntat men känns fantastiskt roligt - och rent officiellt tar jag över ansvaret från och med imorgon! *ler* Det kommer att innebära många många utmaningar men jag tror också att jag kommer att få ut otroligt mycket utav det, lära mig mycket och växa mycket själv!

Arbetet med min masteruppsats har pågått, till och från, under året, och det har tyvärr aldrig riktigt lossnat. Jag har inte tidigare haft några större problem med att producera skriven text, men det har låst sig näst intill totalt med den här uppsatsen och varje mening jag har klämt ur mig har inneburit en kamp. Det har gått framåt, onekligen, men själva arbetsprocessen har aldrig känts riktigt bra.

Sorgen över Zorro har jag självklart också burit med mig under året och det har periodvis varit fruktansvärt arbetsamt att tackla - inte minst under våren.
Han gick bort den 15 november 2010, och den första månaden minns jag knappt - jag vet att jag i princip satt och skrev oavbrutet dagarna i ända, men mycket mer hände inte. Sedan kom jul och nyårshelgerna då jag hälsade på mina familjer, därefter gick det i ett, med omtenta, stambyte/renovering, jag kunde inte bo hemma o.s.v. och hela tiden var jag tvungen att tränga undan tankar och känslor om Zorro för att överhuvudtaget överleva - och det är inte något som fungerar bra för mig. När det väl lugnade ner sig kom hela sorgen efter Zorro tillbaka igen och jag fick försöka handskas med den ytterligare en gång.

En betydligt mera ytlig sak kan jag också ta upp, nämligen den här bloggen! Tidigt i höstas fattade jag beslutet att börja blogga på svenska istället för på engelska, och lämnade därmed min tidigare blogg (som faktiskt också hette "Another Day - Another Destiny", gillar titeln skarpt, så den fick följa med!). Den 20 september 2006 startades den engelska bloggen och den 20 september 2011, fem år senare, startades den här svenska bloggen. Den har tyvärr inte riktigt uppdaterats på det sätt jag hade tänkt mig, men jag hoppas det kommer att fungera bättre under 2012!

Tja, detta kan väl utgöra en något grov summering av år 2011 för min del. Självklart finns det alltid mer saker att ta upp, men vissa är väl personliga - både för mig och för andra - och jag vill ju inte heller tråka ut er totalt! :-)

Stop All The Clocks ...

Detta var min absoluta favoritdikt under större delen av gymnasiet och säkert en tid efter det också - och jag fattar inte riktigt att jag inte tänkte på den i samband med Zorros bortgång!
Jag tycker fortfarande den är oerhört fin och den uttrycker många av de känslor jag har upplevt sedan Zorro gick bort!

Stop All The Clocks - W. H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum,
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead,
Scribbling on the sky the message He is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk my song,
I thought that love would last forever - I was wrong.


The stars are not wanted now, put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good. 

Låttexter

Jag lyssnar inte jättemycket på musik - det är snarare TV:n som går här hemma för jämnan. Men när jag pendlar och åker till Lund eller åker och handlar brukar jag lyssna på musik - och jag har någonstans ett behov av att göra så mycket som möjligt av musiken relevant för mig själv.
Det innebär - uppenbarligen! - en hel del fri tolkning och omtolkning av låttexter ... men jag försöker intala mig själv att jag som exeget och uttolkare faktiskt kan få tolka lite fritt och ändra lite i texter för att få dem mer betydelsefulla! :-)

Nu fokuserar jag ju mycket på Zorro, och har gjort under ett års tid, så de flesta låtar jag aktivt försöker att "omtolka" gör jag med honom i tankarna, och jag tänkte dela med mig av två här.
Den första är en riktig gammal klassiker, "Take good care of my baby". Det krävs ett byte av pronomen, vissa "rim" funkar inte ... och en strof har jag fått plocka bort för den stämde verkligen inte.
Tilläggas bör att jag egentligen inte tror på Gud eller på ett liv efter döden eller något sådant - men som sagt, när man får använda sig av fri tolkning och omtolkning, så varför inte? Om det nu skulle vara så att det finns en Gud och man hamnar hos honom när man dör, skulle jag vilja säga följande till honom (om Zorro):

My tears are fallin' 'cause you've taken him away
And though it really hurts me so
There's something that I've gotta say

Take good care of my baby
Please don't ever make him blue
Just tell him that you love him
Make sure you're thinking of him
In everything you say and do

Take good care of my baby
Now don't you ever make him cry
Just let your love surround him
Paint a rainbow all around him
Don't let him see a cloudy sky

Once upon a time that little guy was mine
[ --- ]

So, take good care of my baby
Be just as kind as you can be
And if you should discover
That you don't really need him
Just send my baby back home to me

Well, take good care of my baby
Be just as kind as you can be
And if you should discover
That you don't really need him
Just send my baby back home to me

Take good care of my baby
Take good care of my baby
...

 Nästa låttext kommer från Astrid Lindgrens "Karlsson på taket". Detta låter väl fjantigt, men när vi åkte bil tillsammans blev Zorro lätt orolig, och var jag själv i bilen funkade det faktiskt bra att sjunga för honom (precis som en liten unge, eller hur? *ler*). Och Astrid Lindgren funkade bra, han lugnade sig oftast om det blev Madicken eller Emil-låtar! :-)
Jag har själv aldrig gillat "Karlsson på taket", inte ens som barn - men låten funkar mycket bra om man byter ut "Karlsson" mot Zorro - och den blir betydligt mer trevlig och ödmjuk om man sjunger den till någon, än om Karlsson sjunger den om sig själv!! (Även här sker lite pronomen-utbyten.)

Zorro! Zorro! Världens bästa Zorro!
Zorro! Zorro! Hoj, här kommer Zorro !
Zorro! Zorro! Ingen, faktisk ingen
annan Zorro gillar jag så bra som dej.

Zorro! Zorro! Världens bästa Zorro!
vackra, snälla, lagom tjocka Zorro,
genomkloka, underbare Zorro !
Undra på att alla, alla gillar dej.

Det händer ju förstås ibland
att nån blir arg på dej
och ställer till ett himla liv,
när jag förstört nån grej.
Men vad är det att bråka om,
det är en världslig sak !
Och gissa vem som kommer här
och har en motor bak

Det är Zorro det, hurra, hurra, hurra
det är Zorro det, hurra, hurra, hurra
det är Zorro det, hurra, hurra, hurra för dej

Zorro! Zorro! Hoj här kommer Zorro!
Maka på er för nu kommer Zorro,
ja här kommer världens bästa Zorro,
nu ska alla hurra, hurra högt för dej.