Julen

Bloggen har legat nere hela hösten, av flera anledningar. Tråkigt tycker jag, så jag hoppas kunna väcka liv i den igen, nu med ett aktuellt och för mig tämligen laddat ämne, nämligen Julen!

Jag har sedan lång tid tillbaka haft svårt för jularna, det har inte varit lätt att pussla ihop dem på ett bra sätt, något som förmodligen känns igen av alla som inte lever på det där idylliska kärnfamiljssättet med föräldrar och barn, och far- och morföräldrar och barnbarn som alla träffas på julen och har det så alldeles fantastiskt tillsammans (ursäkta ironin, som jag nämnde är detta ett laddat ämne för mig)!

Jag måste säga att de senaste åren har jularna utfallit förvånansvärt väl för mig, men tidigare år - många år -  har den här tiden präglats av så pass mycket ångest och stress och näst intill panik att jag inte bara kan släppa det. Jag har försökt att under jularna njuta av nuet, när det väl har fungerat på ett bra sätt - men jag kan inte heller komma ifrån att rädslan över att det ska bli som det var tidigare hela tiden finns hos mig. "Bränt barn skyr elden", heter det ju, och jag tycker att det passar in här. Har man blivit tillräckligt "bränd" vid ett upprepat antal tillfällen, då kan man inte helt sonika släppa rädslan för att bli det igen.

Detta har gjort att jag redan förhållandevis tidigt på höstarna har börjat bli nervös för julen, har försökt värja mig mot att den ofrånkomligen närmar sig - vilket har varit mer än svårt, då såväl människor runt omkring mig som "samhället i stort" (om man nu får vara så vag!) tämligen tidigt vill påannonsera att julen är i antågande. Jul- och adventspynt kommer upp relativt tidigt i november, julskyltning i affärerna börjar ibland innan Halloween är över - vilket är saker jag far väldigt illa av. För mig har det känts tufft nog att börja tackla detta med julen när första advent kommer, jag vill absolut inte behöva stressa över det tidigare än så.

Likaså finns fortfarande, vilket jag tycker är makalöst konstigt, en slags övergripande anda av att "Julen Är Fantastisk" - det är någon slags universell sanning som det verkar vara tabu att protestera emot. Det är så fint med ljusen som lyser upp och man får träffa familjen och det är mysigt och fint och god mat och fantastiskt på alla sätt ...
Men är det så numer? Hur många kan ärligt och uppriktigt med handen på hjärtat säga att allt som har med julen är rakt igenom positivt?
För er som gör det: Jag är sååå glad för er skull!
Men jag vill knappast skriva under på att det är den universella sanning som man verkar vilja få det till.
Ensamma människor som sitter själva i sitt eget lilla kyffe utan någon att prata med under julhelgen, och bara får höra om hur fantastiskt det är. All alkohol som missbrukas under helgerna, oftast är det då barnen som drabbas hårdast, som inte kan värja sig. Striden om vem som har fått flest och finast julklappar, vem som har gjort det hemmalagade finaste julbordet. Att slitas mellan skilda föräldrar, bonusbarn, styvföräldrar, far- och morföräldrar med nya sambos, alla upptänkliga former som en "familj" utgörs av, och som ska försöka kombineras på ett bra sätt ...

Jag har en väldig skepsis (hade först tänkt skriva aversion, men det är nog ett allt för starkt uttryck trots allt) emot julen numer. Alltför många jular har präglats av alltför mycket ångest, stress, oro, otillräcklighet och ledsamhet - och trots att, som sagt, de senaste åren har fungerat riktigt bra, kan jag inte släppa rädslan för att historien för eller senare kommer att börja upprepa sig igen.
Detta tillsammans med dessa enorma allmänna förväntningar som outtalat säger att man ska tycka att julen är helt fantastisk, har gjort att jag på många sätt har värjt mig mot julen och hela dess koncept.


Men frågan är om jag kanske, kanske, kanske har tänkt om lite grand i år.
Jag vet inte riktigt varför det hände just nu, men jag har legat sjuk nästan hela november, och har mer eller mindre varit isolerad i min lägenhet, vilket har gjort att jag har kommit ifrån alla förväntningar och krav, alla juldisplayer i affärerna och alla julbilder på sociala medier. Och det kanske har varit nyttigt för mig...
Som ett exempel har jag alltid tyckt det har varit så jobbigt att jul- och adventspynta. Jag har alltid sett det som ett av alla julens oräkneliga krav: "Det blir så fint med adventsljusstakar och julstjärnor och julkrubbor och tomtar ..." och allt vad det nu är. Jag har känt det som ett nödvändigt ont, jag har gjort det för att jag inte har orkat med diskussionen som skulle komma om jag berättade att jag inte hade gjort det!

I år kom en annan tanke, nämligen: "Gör som du vill!" Adventspynta som du vill, ta bara fram det du tycker är fint, och vill ha fram och tycker om! Jag har t.ex. köpt en helhemsk adventsstjärna, för många år sen, som inte är fin, som är omöjlig att hänga upp, omöjlig att koppla till ett eluttag och som man alltid skär sig på när man tar i den. Varför ska jag ha en julstjärna? Vem är det som har bestämt det?
Jag har inte haft någon julgran, sedan jag flyttade till Skåne. I början var det mest av praktiska skäl, eftersom Zorro knappast skulle ha kommit överens med en julgran och allt julgranspynt - sedan han dog har jag aldrig riktigt orkat ta tag i det, jag vill helst inte ha en plastgran och riktiga granar är hutlöst dyra, jag har egentligen ingen bra plats för den o.s.v. Istället har jag köpt små bordsgranar - som egentligen är jättefula!!! De är svåra att koppla in och inte det minsta fina: Så varför ska jag plocka fram dem överhuvudtaget?

I år har jag helt sonika delat upp min julkartong i två. En kartong (eller än så länge, en kasse), som ska ställas undan i källaren, med sånt som jag inte tycker om och därmed faktiskt inte ska använda - och så en jullåda med det jag faktiskt tycker om och vill ha framme. Nu är det lite skralt med pynt och sånt - men desto bättre, säger jag nu. Då kan det ju faktiskt bli roligt att leta efter julpynt och hitta sånt som jag verkligen vill ha och tycker är fint ...

Självklart resonemang för många kanske, men för mig har jularna varit präglade av att "det måste vara som det alltid har varit" - när jag var yngre kom nog det mesta av det från mig, då jag alltid har haft mycket svårt för förändring. Men sedan dess har jag tvingats acceptera många och stora förändringar i mitt liv, inte minst kring jularna, samtidigt som detta överhängande "det måste vara som det alltid har varit" har hängt kvar - vilket har gjort att jag har känt av många outtalade krav som jag inte själv har tyckt om.

Jag hoppas att jag mer och mer kan frigöra mig från dem, och kanske själv också kan tycka att detta med julen faktiskt är fint och mysigt, på mitt alldeles egna sätt.
Jag tror aldrig jag kommer att kunna slappna av helt under själva helgdagarna, alltför mycket har hänt tidigare för att jag ska kunna släppa den rädslan, men om jag kan ta till mig de här tankarna under tiden fram till jul, behöver kanske inte även november-december präglas av ångest, stress och oro.
Hoppas jag.

En dag för sent visserligen, men jag önskar alla lite så här i efterhand en Glad Första Advent och ett Gott Nytt Kyrkoår!

En bild på min nyligen införskaffade tomte - tycker mycket om honom!

Mentorsverksamheten

Jag har berört mentorsverksamheten i tidigare inlägg, men en så pass stor del av min tid på Teologen de senaste åren har handlat om mentorsverksamheten att jag tycker den förtjänar ett eget inlägg! :)

Det här inlägget kommer nog att förutsätta att man har läst åtminstone större delar av inlägget "Min resa på Teologen", eftersom jag kommer att referera till terminer och kurser utan att förklara värst mycket ... så har ni inte sett det inlägget kan det vara bra att i alla fall skumläsa det lite översiktligt först.

Jag hade mentor själv för första gången när jag läste grekiska, ht-08 - för övrigt första gången man provade mentor på en språkkurs. Maria var en fenomenal mentor, och jag blev intresserad av det då ... och det fanns en liten vag tanke på att så småningom kanske själv kunna bli mentor på hebreiskan. Men sen rullade terminen på, det blev jättemycket att göra och jag kände att jag inte alls orkade ta tag i något ytterligare utan hade fullt sjå med att fixa grekiskan.

I december 2008 fick jag ett mail ifrån dåvarande SI-ansvarig, som någonstans ifrån hade fått mitt namn som möjlig mentorskandidat i hebreiska (jag vet än idag inte vart hon hade fått det namnet ifrån, men jag är fortfarande nyfiken! *ler*). Jag blev verkligen överraskad och oerhört glad - och trots att jag både kände mig väldigt stressad och samtidigt var väldigt nervös kunde jag ju inte med att tacka nej! :)

Jag gjorde min första termin som mentor på hebreiska-kursen vt-09, med blandade resultat. Jag var själv ganska osäker och mycket nervös, och det speglade sig naturligtvis också i verksamheten - likaså var jag orutinerad på just mentorsarbete i sig och den första terminen man är mentor handlar det alltid om "trial-and-error" - man får prova sig fram och se vad som funkar.
Hur som helst var det fantastiskt roligt att vara mentor, och det gav mig också en chans att hålla liv i mina egna hebreiska-kunskaper! :) Ola Wikander undervisade den första halvan av terminen för första gången då, och vi fick till stånd ett riktigt fint samarbete den terminen - ett samarbete som sedan följdes upp utav Blazenka som tog över kursen under andra halvan av terminen.

Nästa gång jag var mentor var vt-10, då hebreiskan gick nästa gång. Den här gången fungerade det betydligt bättre, jag hade med mig en mängd erfarenheter från den första terminen som jag kunde använda mig av den här gången, och jag tyckte hela verksamheten kändes mer stabil och fungerade bättre. Samarbetet med lärarna fortsatte att fungera bra, och jag tycker att hebreiska i sig är otroligt kul, så jag passade på att gå på så många föreläsningar jag bara kunde! :)

Så var det dags för vt-11, min tredje termin som mentor för hebreiskan - här tillsammans med Elisabet. Tanken var att vi skulle dela på mentorsjobbet 50/50, men jag tror inte riktigt det blev så i slutändan. Ursprungsidén var nog att vi skulle ha något gemensamt möte i början av terminen och sedan fördela mötena mellan oss, men istället blev det så att vi hade de allra flesta möten tillsammans. Det var en mycket nyttig erfarenhet för mig, att dela på mentorskapet. Eftersom man inte hade haft mentor på den här kursen tidigare, hade jag på något sätt fått styra upp verksamheten själv och det var väldigt nyttigt att sedan samarbeta med någon som till viss del hade ett annat synsätt och andra idéer. Det var otroligt kul att jobba tillsammans med Elisabet, som är en mycket kreativ mentor och kommer på en massa roliga övningar och spel - som jag inte riktigt har fantasin till! :)

Under våren 2011 fick jag också ett "Hedersdiplom för extraordinära insatser inom SI-verksamheten vid Lunds universitet", vilket verkligen var fantastiskt roligt, och helt oväntat! Jag visste inte ens om att det fanns, men tydligen hade jag blivit nominerad av dåvarande SI-ansvarig och sedan också blivit tilldelad diplomet som jag fick ta emot vid den årliga SI-ceremonin i maj! Helt fantastiskt!

Hösten 2011 var jag mentor på fortsättningskursen i Bibelvetenskap och det var faktiskt en rejäl omställning. Den kursen kommer före hebreiskan i kursstrukturen (och kan väl ses som en slags B-kurs, till hebreiskan som C-kurs), och jag fick verkligen tänka om i mitt upplägg kring mentorsverksamheten. Det gick inte att arbeta på samma sätt som jag hade gjort tidigare, och ibland blev det lite "fel" på mentorsmötena. På det stora hela fungerade det dock mycket bra.

Under 2011 fick jag förfrågan från dåvarande SI-ansvarig om jag ville ta över ansvaret helt från och med årsskiftet 2012. Jag blev mycket glad och överraskad, och en del av terminen gick åt till att försöka så sakteliga sätta mig in i vad det skulle innebära.

Sedan 1 januari 2012 har jag alltså varit s.k. metodhandledare, eller ansvarig för hela mentorsverksamheten vid institutionen. Det har varit otroligt utmanande, fantastiskt roligt, mycket svårt och kolossalt häftigt. En hyfsad summering, tycker jag.
Stundtals har det varit svårt, mina ångestproblem ställer till det ibland när det krävs att man kliver fram och tar plats, men jag tror att jag har en administrativ ådra och en lösningsbenägenhet som gör att jag tycker det är roligt att försöka hitta strukturer och lösningar på eventuella svårigheter.
Det har varit mycket spännande att få mera av ett översiktsperspektiv, och jag har ju också fått lära mig betydligt mer om institutionen och om utbildningssystemet i och med detta, vilket jag också tycker är roligt. Samtidigt kan jag sakna den konkreta mentorsverksamheten som sådan, arbetet ute i grupperna, med studenterna. Att hitta övningar, att motivera studenterna, att hjälpa dem framåt och att få åtminstone några av dem att inse fascinationen med att lära sig, fascinationen över ämnena de läser ... för den delen får jag inte se så mycket utav nu.

Ur en personlig synvinkel har mentorsverksamheten gett mig kolossalt mycket, jag har växt enormt i och med den. Jag har lärt mig att leda en grupp på ett konstruktivt sätt, jag har lärt mig att läsa av gruppdynamik, veta när man ska uppmuntra och när man ska försöka dra in tyglarna, jag har lärt mig att styra diskussioner i en viss riktning - och jag har lärt mig vad ett mera övergripande ansvar innebär, att hålla koll på administration och ekonomi, att handleda - jag som alltid har varit en efterföljare, någon som är osäker och tillbakadragen, jag kan nu handleda och fortbilda mentorer!
Både att få vara mentor och att sedan få avancera till att vara mentorsansvarig har gett mig oerhört mycket - och även det har jag Teologen att tacka för! :)

Vem är jag?

Jag har den senaste tiden lyssnat mycket på låten "Annars vore jag inte jag", ur Jonas Gardells musikal "Livet är en schlager", som Peter Jöback sjunger.
Den har berört mig oerhört mycket och jag förstår att många kan känna igen sig i texten - så även jag.

Jag lägger med en länk till ett YouTube-klipp med låten och jag kommer också att skriva ut texten, jag tycker den är helt fantastisk!

För mig, personligen, kan jag verkligen se min egen resa i den här sången! Så många lång år av utanförskap och isolering, för min del har det i och för sig aldrig handlat om sexualitet utan annat - men det har varit utanförskap och isolering ändå. Känslan av att aldrig räcka till, att inte passa in, att inte vara delaktig, har präglat en mycket stor del av mitt liv, vilket också framkommer i sångens båda verser. För mig har det också inneburit att "spela teater", att låtsas som att allting är bra, att man inte mår dåligt, att man klarar av mer än vad man gör ... och i en förlängning också lögner. Ursäkter och påhitt, därför att man inte kan stå för vem man är eller acceptera sina problem ... "en dröm om att få leva utan att tvingas att ljuga". Låten pekar verkligen på otroligt mycket som jag känner igen mig i!

Den går vidare med att konstatera att mitt liv är något värt, det är något bra, det är något att vara glad och stolt över - och jag har faktiskt kommit dit med mitt liv också! Det är inte alltid saker och ting fungerar, det är mycket som känns tungt och arbetsamt och jobbigt - inte minst nu med ett negativt besked kring forskarutbildningen - men trots det skulle jag inte vilja ha någon annans liv.

Tack vare hårt jobb, mycket slit och alldeles fantastiska människor i min närhet, dels mina familjer och mina vänner, och dels de otroliga människor jag har träffat på teologen, har jag kommit till insikten att "mitt liv är ett liv värt att leva!" - och att nå den insikten är för mig någon alldeles oerhört och något jag för ca 10 år sedan jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig!!

Nu när jag är inne på detta med min egen utbildning, min egen resa på Teologen kan jag faktiskt inte nog tacka alla fantastiska människor jag har stött på där. Studenter, både kurskamrater och studenter i grupper där jag har varit mentor, administrativ personal, lärare, doktorander, professorer och docenter ... de allra, allra flesta jag har stött på där har varit helt otroliga! Jag tror inte många av dem är medvetna om vilken inverkan de har haft på mig, hur de har hjälpt mig att bygga upp en självkänsla och ett självförtroende på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt.
 Jag är sååå tacksam!


Annars vore jag inte jag

Gud älskar dig just som du är
Är nåt som man ofta får höra
Sen följer en lista med krav
På förändringar man måste göra
För att bli godkänd, för att va' med
Men om jag lyder dem nu
Då vore jag inte jag
Då vore jag någon annan än jag

Allt vad jag har är en bön
En dröm om att en gång få duga
Att få leva mitt liv som jag vill
Utan att tvingas att ljuga
Om vem jag älskar, om vad jag är
Att va' nån som blir välkomnad in
Annars är jag inte jag
Annars är jag någon annan än jag

Om jag fick leva mitt liv en gång till
Gjorde jag om det igen och igen
Om jag fick välja precis som jag vill
Ville jag vara jag!

Annars vore jag inte jag!
Annars vore jag någon annan!
Det jag är är något värt!
Mitt liv är ett liv värt att leva!
Det jublar, det rasar, det smärtar, det kvider
Annars vore jag inte jag!
Annars vore jag inte jag!

Jag väljer det en gång till
Om jag fick leva just mitt liv igen!!

Min resa på Teologen

Det här är till viss del inspirerat av en avskedsföreläsning från 2008, då den professor som jag hade då jag läste hebreiska skulle gå i pension. Hans föreläsning hette någonting i stil med "Min bildningsresa", där han på ett fantastiskt målande sätt beskrev sin egen bildningsresa, från gymnasieutbildning till professor med allt där emellan.

Jag har inte alls något liknande att komma med, men jag skulle ändå vilja ordentligt gå igenom den resa jag har gjort på Teologen i Lund. Det här inlägget kommer till ganska stor del vara praktiskt, med en del personliga utvikningar, men jag hoppas även kunna göra mera personliga inlägg om den inre resa jag har företagit sedan jag blev "inflyttad skåning" den 12 juni 2001 så småningom!

Jag satte min fot på Teologen i Lund första gången den 31 augusti 2001, jag hade tidigare läst 40 dåvarande poäng (60 nuvarande högskolepoäng) religionsvetenskap i Karlstad, och var alltså antagen till det Religionsvetenskapliga programmet vid Lunds universitet.

Höstterminen 2001 och vårterminen 2002

Tanken med flytten till Skåne och en utbildning i Lund var att det skulle bli lite av en nystart för mig. Jag hade haft några arbetsamma år i Karlstad, med nästan en hel termins sjukfrånvaro ... men jag insåg inte alls vad en sådan flytt verkligen innebar.
Vid den här tiden hade jag inte fått min sociala fobi diagnostiserad (jag visste inte ens att det fanns något som hette social fobi då!) och jag hade ingen tanke på att det var någon form av ångestsjukdom jag led av - jag mådde bara dåligt, och "var nervös" inför allt som var nytt.

Det funkade trots allt "okej" till en början, jag hade som sagt läst religionsvetenskap i Karlstad tidigare och då, tack vare en fantastisk lärarinsats av Sören Dalevi, fastnat för Nya testamentet. I Lund började jag läsa den dåvarande "baskursen", på 40 poäng (60 hp, d.v.s. två terminer) Den första terminen i Lund flöt på, trots att jag var oerhört ensam och i princip inte fick några sociala kontakter klarade jag av mina studier och tentor. Ända tills den beteendevetenskapliga delkursen. Religionspsykologin gick bra, jag tyckte den var svår, men det funkade och jag klarade tentan - och så kom religionssociologin. Med grupparbeten och intervjuer och observationer och jag vet inte allt! Där tog det fullständigt tvärstopp, och jag hade en missad deltenta där.
Och så tvärvände det. För sedan kom delkursen Gamla testamentet - där precis allting klickade! Nu i efterhand känns det ganska så fantastiskt att läraren på delkursen var professor Fredrik Lindström, som sedan har varit min handledare och lärare på fyra läskurser och tre uppsatser. Han, och kursen som sådan, fick mig att skifta huvudintresse från Nya till Gamla testamentet - ett intresse som ofrånkomligen har hållit i sig och bara växt sig starkare och starkare med tiden!
Trots en fantastiskt rolig delkurs mådde jag själv bara sämre och sämre, och under nästa delkurs, Nya testamentet, som inledde vårterminen 2002, klarade jag inte av att ta mig i väg på nästan några föreläsningar, än mindre på vad som då kallades "gruppövningar" (seminarier). Jag klarade tentan med minsta möjliga marginal ... men blev sjukskriven med diagnosen social fobi i februari 2002.

Sjukskrivningen drog ut på tiden - jag ska inte ge mig på detaljer kring det här, för det hör hemma i ett annat blogginlägg, men jag fick oerhört lite hjälp och blev ganska ofta mycket dåligt behandlad, vilket gjorde att jag var sjukskriven i nästan precis fyra år, och blev friskskriven igen i februari 2006.

Vårterminen 2005

Redan under vårterminen 2005 hittade jag så sakteliga tillbaka till Teologen i Lund. Jag var då sjukskriven och hade arbetsträning på barnverksamheten i en kyrkoförsamling - men tanken var att jag inför en friskskrivning också skulle börja "studieträna", d.v.s. följa kurser på universitetet utan att vara registrerad och behöva tentera, för att hitta tillbaka till den miljön. Jag fick via det som idag heter Pedagogiskt stöd (som då hette något så fruktansvärt som "Handikappverksamheten, believe it or not!!) en personlig mentor, som var det bästa stöd jag hade kunnat få ... ett stort och innerligt TACK till Rebecka!!

Trots en fantastisk mentorsinsats fungerade arbetsträningen inte alls under våren -05. Anledningen till att det inte fungerade är så oerhört uppenbar att det var konstigt att ingen kom på tanken att förkasta idén från början ... Jag ville behålla min tid på arbetsträningen, där saker och ting hade börjat fungera riktigt bra - men det gjorde ju att jag kanske kunde följa baskursen (den kurs jag påbörjat 2001 men inte avslutat, tanken var att studieträna från början av den kursen så jag sedan smidigt kunde "hoppa på den" igen när jag blev friskskriven) en, eller max två, dagar i veckan. Detta skapade ju bara mer osäkerhet och utanförskap än tidigare, vilket gjorde att studieträningen snarare fick mig att må sämre än bättre!

Höstterminen 2005

Under hösten iscensattes Projekt Studieträning på allvar. Jag hade då avslutat min arbetsträning och planen var att studieträna en termin på heltid för att sedan bli friskskriven och fortsätta läsa termin två av baskursen (jag hade klarat 20 poäng av baskursens 40p, men släpade 4p från termin 1 och hade istället tagit 4p på termin 2 - men jag räknade med att det skulle ordna sig).

Studieträningen fungerade med blandade resultat. Jag fick ett oerhört stöd från en av Teologens dåvarande studievägledare, Tina Robertsson, som ställde upp otroligt mycket och t.ex. ordnade personliga träffar med samtliga lärare på baskursen för att förklara vem jag var, vilka problem jag hade, och under hösten just att jag studietränade.
Tyvärr blev den första delkursen lite problematisk. Man hade gjort om strukturen på baskursen sedan 2001, och den delkurs jag inte hade resultat på kom nu allra först. Anders Lundberg, som hade den kursen, var jättebussig och erbjöd mig att om jag följde kursen fullt ut skulle jag få resultatet inrapporterat så fort jag blev friskskriven, och det var ju verkligen en fin gest av honom. Det innebar dock att jag tog på mig alldeles för mycket, var tvungen att fixa grupparbeten och annat, och i slutändan kollapsade det fullständigt - så jag fick inte gjort mycket alls på den delkursen, och följaktligen inte heller på nästa delkurs då jag var fullständigt utmattad!
Den tredje delkursen var Gamla testamentet, och då hade jag försökt samla styrka till att verkligen vara med, då jag visste att jag ville fördjupa mig inom det så småningom. Och det fungerade, dels var jag enormt motiverad och dels tack vare fantastiska lärare. Olof Bäckersten undervisade då, och han var bussig nog att låta mig skriva den ordinarie tentan, som han sedan rättade "vid sidan om" de andras tentor (och jag fick faktiskt VG på den!!), och Blazenka Scheuer hade gruppövningarna - jag klarade av att gå på en av tre gruppövningar, men det var den enda gruppövning jag klarade av på hela baskursen!! För övrigt kan tilläggas att Blazenka sedan kom att undervisa på kurser där jag har varit mentor, och vi har fått en oerhört fin kontakt sedan dess ... kul minnas tillbaka att det började på ett så positivt sett för så länge sen! :)

Vårterminen 2006

Från och med vårterminen 2006 blev det heltidsstudier "på riktigt". Det löste sig med de olika delkurserna och jag klarade av alla tentor utom en, som jag fick en omtenta på i augusti. Dock frestade det på mycket att orka, efter att ha varit sjukskriven så länge utan konkreta krav var det oerhört tungt att behöva vara igång och koncentrerad så mycket och samtidigt ha prestationskravet hängande över sig hela tiden! Även under våren fick jag ett mycket fint stöd från Anders och jag klarade till slut hans delkurs (som på sätt och vis hade hängt över mig ända sedan 2001 även om det inte var han som hade den då) med ett VG i betyget! :)

Höstterminen 2006

 Höstterminen 2006 var utmanande eftersom det var den första terminen efter baskursen!! Trots att jag mådde oerhört dåligt under min sjukskrivning hade jag när jag började komma ur den värsta svackan hela tiden närt ett hopp om att klara baskursens 40 poäng och ha den som hel, avslutad kurs. Nu helt plötsligt skulle jag gå vidare från baskursen, och det var ganska tufft.

Jag körde en beteendevetenskaplig termin under hösten, där tanken var att läsa en kärnkurs på 10p (15hp), en metodkurs på 5p (7,5hp) och sedan skriva en uppsats på 5p (7,5hp).

Denna termin blev i mångt och mycket ett avstamp på det sociala planet. Vi var inte så många på kursen, kanske runt 15 stycken (till skillnad från baskursens dryga 100!) och jag började verkligen knyta sociala kontakter - vilket var mer än fantastiskt! Under den här terminen lärde jag känna Sara, Johanna och Katrin, som jag - om än i begränsad form nu - har behållit kontakten med!!
Dock ingick i kursen både enskilt  och grupparbete, med muntlig redovisning - detta kom framför allt under andra halvan av kursen ... Anders hade även denna kurs och återigen ställde han och upp, och jag klarade två muntliga redovisningar - vilket för mig i det läget nog kan liknas vid att bestiga Mount Everest ... näst intill i alla fall! :)
Den kursen utgjorde på många sätt en milstolpe för mig!

Metodkursen flöt på utan större incidenter men uppsatsen rann fullständigt ut i sanden och jag fick 5p som låg och släpade.

Vårterminen 2007

Våren 2007 skulle jag läsa hebreiska!! Det kändes lite läskigt att ge sig in på ett språk som var så annorlunda men samtidigt brann intresset för Gamla testamentet, och en chans att få se hur det såg ut på originalspråk var ju helt fantastisk.

Tyvärr blev det en av de värsta terminer jag har haft (finns några till som har varit riktigt tuffa). Det var många faktorer som spelade in här, men i grund och botten handlade det om upplägget på kursen. Det är mer eller mindre samma upplägg fortfarande, både på hebreiska-kursen och kursen i grekiska, och det går ut på att studenterna förbereder översättningar och grammatiska analyser av kortare meningar eller bibelverser hemma. På föreläsningarna läser man sedan upp meningarna, med översättning och analys.
Jag var borta när detta upplägg presenterades och blev således fullständigt tagen på sängen utav det - och fullkomligt skräckslagen! Jag hade under hösten klarat av två korta, avgränsade muntliga redovisningar, men att varje dag, flera gånger per föreläsning, tvingas läsa högt på ett främmande språk inför kurskamrater och en mycket välaktad professor ... det var mer än jag klarade av.

Jag fastnade i den ultimata onda cirkeln, där jag var så oerhörd rädd inför föreläsningen att jag inte klarade av att gå dit - vilket innebar att jag missade föreläsningen och den information som gick ut, vilket innebar att jag blev ännu räddare för att gå på nästa föreläsning. Och så vidare, och så vidare. Jag vägrade släppa taget helt och hållet och klarade av att dyka upp på någon sporadisk föreläsning, ofta med en ursäkt för att jag inte hade "gjort läxan".

Jag mådde oerhört dåligt den här terminen, dels var ångesten enormt tärande men jag mådde också dåligt för det var inte den person som jag egentligen är och vill vara. Det kändes som jag hade blivit ersatt av min "evil twin", som bara dök upp på någon föreläsning då och då, som alltid kom med ursäkter ...
Vi hade en fantastisk lärare och det var ett fantastiskt ämne och en fantastisk kurs, och ångesten gjorde att det tog fullständigt tvärstopp för mig, vilket var otroligt arbetsamt!!
Jag klarade mina tentor, med nöd och näppe - förutom en, som blev en omtenta ... men trots det inrapporterade resultatet var jag fruktansvärt missnöjd med terminen ...

Höstterminen 2007

Under hösten skulle jag läsa två s.k. läskurser (kortare 5p-kurser som man i princip fick sätta samman själv med hjälp av läraren - man fick ett tema för kursen och en massa kurslitteratur, och ca 4 veckor - och sen skulle dessa tenteras muntligen!), en i religionssociologi och en i Gamla testamentet - och sista halvan av terminen skulle jag läsa en kärnkurs som hette Kristen Troslära.

Läskursen i religionssociologi blev gjord ... men drog ut på tiden. Det var svårt och ovant att vara disciplinerad utan föreläsningar och jag kände fortfarande att jag svajade lite efter den jobbiga vårterminen - och så var det en enorm utmaning att gå upp i en muntlig tentamen. Men det gick. Och jag fick VG! :) Däremot blev läskursen i GT uppskjuten.
Kristen Troslära ... tja, det var väl egentligen det som idag kallas systematisk teologi rakt av, inte mitt favoritämne, men en oerhört välstrukturerad föreläsare (numera pensionerad). Vad jag nästan mest minns från den här kursen är den enorma mängd föreläsningsanteckningar det blev ... det antecknades fortfarande för hand här, men jag skrev in alla mina föreläsningsanteckningar på datorn när jag tentapluggade - det blev 80 A4-sidor, i 10 pkt, enkelt radavstånd!!!
Vi fick en munta på en hel 15hp-kurs (ja, övergången skedde väl här nånstans...), vilket var minst sagt maffigt. Jag blev Godkänd, vilket med tanke på mina förutsättningar kändes helt ok, men faktum är att jag var en enda ynklig fråga ifrån VG, vilket faktiskt kan reta mig än idag. Läraren sa det uttryckligen, det var en fråga jag inte kom på svaret på - varpå han replikerar att, "kommer du på det inom några minuter får du VG, annars kan jag bara ge dig G" ... vilket kändes ganska surt ...

Vårterminen 2008

Hösten -06 utgjorde en milstolpe under min tid på Teologen, men en ännu större sådan kom våren -08. Jag skulle då läsa 15hp Bibelvetenskap och 15hp Bibeltolkning. Vilket väl inte var sådär alldeles komplicerat. Men jag kände att det var inom GT jag ville fördjupa mig, och min hebreiska-termin lämnade minst sagt övrigt att önska. Nu hade jag fått ytterligare ett år på mig att utvecklas, jag hade klarat av två muntliga tentor, och jag kände till upplägget på GT-kursen ...
Jag pratade med läraren på kursen (som hade den året innan också), numera professor emeritus Sten Hidal - och berättade hur det hade varit året innan och hörde om jag skulle kunna få sitta med på de föreläsningar jag kunde (som inte kolliderade med mina ordinarie kurser) för att försöka att faktiskt införskaffa de kunskaper i GT och  i hebreiska som jag kände att jag inte hade fått med mig året innan. För mig rent personligen handlade det faktiskt också lite om någon slags "personal redemption", att jag skulle kunna visa, både inför mig själv, men även inför Sten, att den person som sporadiskt dök upp på föreläsningar under våren -07 faktiskt inte var den person jag egentligen är.
Sten var oerhört tillmötesgående och såg inga problem alls med detta!

Terminen blev oerhört intensiv och helt FANTASTISK!! Det visade sig att föreläsningarna inte krockade värst ofta, och när hebreiskan väl kom igång fick jag blodad tand till max. Jag satt med på nästan alla föreläsningar, jag började förbereda meningar och översättningar och Sten märkte att jag hängde med i kursen, vilket gjorde att även jag fick läsa och översätta och analysera och svara på frågor i gruppen ... och det bara klickade, det bara funkade! Jo, visst hade jag ångest och var nervös - men det går inte att jämföra på samma dag med de känslor jag hade året innan.
Kursen var så fantastiskt fantastiskt rolig när man väl hängde med, och Sten var en fenomenal lärare - jag lärde känna flera av mina kursare, inte minst Lena, som jag brukade jobba tillsammans med! Jag fick också möjlighet att skriva tentorna "utanför systemet", och fick VG på samtliga! :)

Parallellt med detta fixade jag både Bibelvetenskap och Bibeltolkning med VG i betyg, och under den här terminen väcktes också ett bestående intresse för den religionsvetenskapliga utbildningen och för institutionen - vilket faktiskt tog ett konkret uttryck. Vid den här tiden fick vi förutom våra "vanliga" betyg (U, G, VG) och betyg enligt ECTS-systemet - och där upptäckte jag en intressant skillnad i och med att jag förutom mina vanliga kurser också följde hebreiskan. Nu är jag inte helt hundra på exakta siffror, men jag tror det var så att man på hebreiskans tenta var tvungen att ha ca 70-75% rätt för att få betyget A, medan man på Bibelvetenskapen var tvungen att ha hela 85%! Jag tyckte det var konstigt, och nämnde det för vår studievägledare vid något tillfälle. Han rådde mig att skriva mail till dåvarande studierektor och detta blev något som uppmärksammades sedan (en av lärarna på Bibelvetenskapen kom sedan till mig för att ta upp just detta!) ... även om jag inte nu kommer ihåg om någon konkret åtgärd vidtogs.

Förutom dessa kurser, som ju i praktiken blev studiefart 200%, gjorde jag också färdigt den uppskjutna läskursen från hösten - dock "bara"med ett G i betyg (med med ECTS-betyg "C", som ju är det högsta G-betyget man kan få) ...

En helt fantastisk termin där allting klickade, och där jag för första gången kände att jag verkligen var en person, en individ på teologen. En egen person, inte en namnlös någon i en stor studentmassa, utan jag var JAG, och det var helt okej! En obeskrivlig känsla!!

Höstterminen 2008

Under hösten 2008 var det grekiska som gällde för min del. Jag var nervös och orolig men kände ändå en trygghet i vetskapen om upplägget på språkkurserna och det faktum att hebreiskan under våren hade fungerat så oerhört bra!
Grekiskan avlöpte med mycket blandade känslor, måste jag i ärlighetens namn säga ... nu i efterhand! :) Det tog mig ett tag att "komma in" i kursen, man kan väl säga att jag inte riktigt förstod mig på Magnus, som undervisade kursen, till en början!  Det löste sig så småningom, jag har en hel del kontakt med honom nu när jag är mentorsansvarig och vet man lite hur han är fungerar det hur bra som helst! (ja, är det nån här som läser detta som vet vem han är så vet ni precis vad jag menar!! *skrattar*)

Grekiskan hade två salstentor (och en hemtenta), och på dessa två upplevde jag min första och enda tentamensångest. Jag har aldrig haft direkt ångest för en tenta tidigare (visst, nervositet över hur det ska gå, men inte ren tentaångest), men här slog den till med full kraft. Ironiskt nog lyckades jag fullständigt spika båda tentorna - vilket inte har hänt varken förr eller senare! :)

Jag hade faktiskt betydligt lättare för grekiskan än för hebreiskan, grekiskans grammatik och upplägg föll på plats för mig på ett lättare sätt än i hebreiskan, men samtidigt tyckte jag GT och hebreiska var så mycket roligare! :)

Vårterminen 2009

Under våren -09 var jag mentor för första gången, på just hebreiska-kursen! Sten hade gått i pension så där stötte jag på Ola Wikander, som undervisade kursen första gången, och Blazenka, och jag tycker att vi där lade grunden till ett mycket fint samarbete, och mentorsverksamhet på GT har alltid fungerat mycket bra! :) Jag fann det svårt att vara mentor till en början, att hitta min roll och att leda en grupp på ett bra och konstruktivt sätt var minst sagt en utmaning, men samtidigt var det oerhört roligt och jag visste att jag verkligen ville fortsätta med detta.

Min plan för våren var att läsa läskurs 2 och 3 i GT (man fick maximalt läsa fyra läskurser i samma ämne) samt att skriva min kandidatuppsats. Jag ville också plocka upp den gamla 7,5hp-uppsats från höstterminen 2006 som hade släpat, men skriva den i GT istället.
Vi hade relativt nyligen bytt utbildningssystem, men jag fick lite "dispens" (lång historia, som jag inte orkar redogöra för här!) och fick skriva min uppsats i det gamla systemet.

Fredrik Lindström höll nu i både läskurser och uppsatser, och det var roligt att få en kontakt med honom igen, efter baskursen 2001.
Resultatmässigt fungerade terminen bra, jag fick skjuta upp min 7,5hp-uppsats men hade VG rakt igenom på resten, till och med de tämligen läskiga läskurserna. Muntliga tentor är läskiga, och jag hade ju inte haft Fredrik på någon kurs sedan 2001 så jag visste inte alls hur det skulle funka - och förutom att här läsa in sig på litteratur och tentera av den skulle man även tentera språklig text - d.v.s. läsa en text på hebreiska och översätta och analysera, utan tillgång till lexikon eller grammatik ... Men det gick bra - jag fick t.o.m. komplimanger för mitt hebreiska uttal - vilket jag helt ger credit till Ola för, jag satt med på en hel del av hans hebreiskaföreläsningar och lärde mig en hel del om  hebreiskt uttal! :) 
Fast jag måste ju få återge den allra första muntliga tentamensfrågan jag fick av Fredrik ... Jag hade en läskurs som fokuserade på Predikarens bok, så jag hade läst in mig på lite litteratur kring den och hade också ett urval av texter ur Predikaren som jag hade läst och översatt. Och hans första fråga lyder: "Nu har du ju läst en hel del om Predikaren ... om du skulle gå in och undervisa det här momentet på baskursen, vad skulle du säga då? Ta tid på dig och tänk igenom hur du skulle lägga upp det."
Yikes ... :) :)

Kandidatuppsatsen var förstås en utmaning, inte minst seminariet där jag skulle opponera på en uppsats i NT (om Paulus, jag har aldrig begripit Paulus!)! Ångestmässigt var det fruktansvärt jobbigt, men jag tog mig igenom det. Det kanske "roligaste" minnet jag har därifrån kommer från Samuel, professor i NT - som vid ett flertal tillfällen under seminariet kom med inlägget, "Jag köper inte ditt resonemang." Just då kändes det fullständigt förödande och som en enorm kritik mot mitt arbete - men tack och lov lär man sig ju saker med tiden, och nu inser jag att kommentaren knappast handlade om att han tyckte att hela min uppsats var fullständigt värdelös, utan snarare att han inte direkt höll med om mina argument! :) :)  Nu i efterhand tycker jag mest att det är en kul sak att minnas, att den kommentaren dök upp gång på gång (vem vet, om jag läser igenom min uppsats nu kanske jag inte själv köper mitt eget resonemang! *skrattar*)

Höstterminen 2009

Hösten inleddes med läskurs 4 i GT, utan större krusiduller ... om Amos tror jag faktiskt! :)
Utöver den skulle jag skriva min 7,5hp uppsats och börja fixa på min masteruppsats.
Det var oerhört svårt att ha två uppsatsprojekt parallellt, och det gjorde tyvärr att det inte blev jättemycket gjort på något av projekten istället. Den lilla uppsatsen var i princip klar i januari, men efter samtal med handledare höll den inte riktigt den kvalitet som både han och jag ville ha - så den blev återigen uppskjuten ... och masteruppsatsen låg ännu väldigt mycket i startgroparna.

Vårterminen 2010

Våren -10 skulle jag läsa en ny masterkurs, Religion, tradition och kommunikation (RTK), få färdigt den lilla uppsatsen, ta en läskurs i NT med grekiska och fundera över masteruppsatsen.
Och vara mentor på hebreiska-kursen.

Mentorsjobbet den här terminen var oerhört roligt! Det började falla på plats ordentligt, det var en rolig grupp och jag kunde helt enkelt inte hålla mig ifrån föreläsningarna! :)
Den här terminen följde jag också grekiska-kursen (som jag läste HT-08) för att fräscha upp kunskaperna inför läskursen som jag skulle ta i slutet av terminen. Men både grekiskan och hebreiskan vara bara roliga och inte det minsta jobbiga! :)

RTK-kursen strulade bara. Den var tänkt som en introduktion till masterprogrammet - men jag hade inte läst masterprogrammet överhuvudtaget (eftersom det inte fanns när jag började läsa kurser på avancerad nivå) och jag hade nästan bara min masteruppsats kvar. Jag var absolut noll motiverad av kursen (vars upplägg också var mycket omdiskuterat och i mitt tycke inte alls värst bra). En liten bit in på terminen kom det fram att kursen var obligatorisk endast för de som läste till präster - så jag skulle alltså inte behöva ta den, utan kunde göra nåt annat istället.
Jag blev jätteglad och hoppade av kursen ... sedan började det strula, för sen kunde jag inte från någon få ett definitivt besked på OM kursen verkligen var obligatorisk eller ej. Det tog ända till i september (!!!) för någon att konstatera att "jo, kursen är obligatorisk, du måste läsa den!" Tack för den, liksom ...


7,5hp-uppsatsen blev klar och framlagd - ett ganska jobbigt seminarium tyckte jag, och ca halva uppsatsen blev panikskriven bokstavligen i sista sekunden utan att handledaren ens hann titta på den innan seminariet, men sen verkade jag ha fått ihop en rätt bra uppsats ändå i slutändan! :)
Likaså gick NT-läskursen bra, fast vi delade upp den, så jag tentade språkdelen först, muntligt, och litteraturen senare, skriftligt.

Höstterminen 2010 och framåt

 Från och med hösten 2010 låg studiefokus på masteruppsatsen men av olika anledningar blev den som bekant inte färdig förrän hösten 2013.
Här orkar jag inte gå in på detaljer, inte minst eftersom det inte direkt har med Teologen att göra - men saker som Zorros död, ett mycket komplicerat stambyte, omtenta ("typ") på RTK och ett övertagande av ansvaret för mentorsverksamheten gjorde att jag inte lade den tid, kraft och energi på masteruppsatsen som krävdes.

Mentorsverksamheten (SI-verksamheten)

Avslutningsvis måste jag skriva om mentorsverksamheten också. Jag var mentor på hebreiska-kursen vt-09, vt-10 och, tillsammans med Elisabet, vt-11 samt på Bibelvetenskap ht-11. Det var fantastiskt roligt, jag lärde mig mycket och efter en lite svajig start 2009 tyckte jag att jag var en ganska bra mentor faktiskt.
På våren 2011 fick jag ett "Hedersdiplom för extraordinära insatser inom SI-verksamheten vid Lunds universitet", vilket gjorde mig oerhört, oerhört glad!!

Från och med årsskiftet 2012 tog jag över ansvaret för hela mentorsverksamheten på Teologen, och det har väl fungerat med blandade resultat. Det finns en del jag inte är så nöjd med, men det finns en del jag är nöjd med, och jag ser att jag själv har utvecklats och lärt mig oerhört mycket under de här 2½ åren!
Jag måste säga att jag saknar att "vara mentor", att vara ute i studentgrupperna och jobba med det konkreta kursmaterialet på ett bra och spännande sätt - men samtidigt är det fantastiskt roligt att ha det övergripande ansvaret och få insikter i så många olika kurser på institutionen!



Man kan väl lugnt säga att resan har varit lång.
Från att med nöd och näppe ha klarat av att sitta på en föreläsning, fullständigt anonym och mer eller mindre osynlig i ett hörn av en stor föreläsningssal, till att stå inför ca 90 studenter på en kursintroduktion och informera, både inför studentgruppen på plats och via headset och videokamera en studentgrupp på nätet, om mentorsverksamheten.
Eller från att se övningen att läsa en mening på hebreiska inför en grupp på 20 studenter som fullständigt omöjlig, till att lägga fram och försvara en masteruppsats i forskarseminariet inför studenter, doktorander, forskare, professorer och professor emeriti.

Jag har slitit mycket. Det har varit tungt och arbetsamt, roligt och spännande, nedslående och upplyftande - men otroligt mycket av det positiva som  har hänt mig de senaste 10 åren har hänt på Teologen, och jag kommer alltid, alltid, alltid att vara  tacksam mot ALLA de som bidragit till att jag har kommit så långt som jag har kommit.
Jag vet att jag har nämnt vissa personer vid namn här, men det finns oändligt många fler som på ett eller annat sätt varit kopplade till Teologen som verkligen har hjälpt mig - medvetet eller omedvetet. Vet att ingen är glömd! 

Den där masteruppsatsen ...

Ett inlägg som jag har tänkt att skriva ganska länge, men jag har dragit mig för det - då det känns långt och ganska rörigt. Samtidigt, som jag nämnde i mitt förra inlägg, är det hög tid att jag börjar samla ihop saker och ting, både för mig själv mer privat, men även här i bloggen ...

Det här inlägget kommer nog att bli lite mer personligt än många andra inlägg här på bloggen, men det är medvetet gjort. Detta med masteruppsatsen påverkade mig oerhört mycket under väldigt lång tid, och om jag nu ska skriva om det, måste det bli ganska personligt. Jag har försökt att så mycket som möjligt utgå enbart ifrån mig själv, jag vill verkligen inte utlämna andra i bloggen - men skulle någon känna att jag har skrivit för mycket, eller felvinklat saker och ting, är jag tacksam om ni hör av er till mig direkt.

Min masteruppsats har tagit lång tid. Mycket lång tid. Jag har nästan satt i system att faktiskt inte räkna efter när det var jag började fundera kring den här masteruppsatsen, eller när jag "egentligen" skulle ha varit färdig - utan jag nöjer mig med att säga att den har tagit mycket lång tid.
Det har förvisso haft sina förklaringar - ganska mycket stora saker har hänt mig under de senaste åren, så väl praktiska som känslomässiga saker, och när sådant har dykt upp har jag inte klarat av att bibehålla fullt fokus på att skriva uppsatsen.
Uppsatsen har också inneburit många mentala utmaningar. Redan innan CTR hade ett masterprogram (man hade nätt och knappt kurser på avancerad nivå) visste jag att jag ville in på en forskarutbildning - och när det sedan började närma sig masteruppsats kände jag en mycket stark prestationspress. Uppsatsen är oerhört viktig om man ska söka vidare till en forskarutbildning, och även om åsikterna har pendlat om vad som ska väga tyngst, uppsatsen eller projektplanen, går det inte att komma ifrån att uppsatsen spelar mycket stor roll. Likaså är uppsatsen ett avslutat projekt - när man väl har lämnat in sin uppsats kan man aldrig ändra minsta lilla komma i den - medan en projektplan går att skriva om och förbättra om man inte blir antagen.
Den här pressen på att masteruppsatsen var tvungen att bli något alldeles extra om jag skulle ha en chans att söka vidare på den var stundtals mycket arbetsam, och för första gången i mitt liv upplevde jag vad som väl skulle kunna beskrivas som "writer's block". Jag har alltid haft mycket lätt för att skriva, att formulera mig och att uttrycka vad det är jag vill få fram i skrift - men helt plötsligt blev det tvärstopp (vilket hände vid ett flertal tillfällen). Jag kunde sitta timme efter timme och stirra på en blank dataskärm utan att kunna få ner en enda mening - vilket var oerhört tärande!

Sisådär runt mitten av oktober 2013 började jag inse att det faktiskt var under höstterminen 2013 som jag skulle skriva min masteruppsats och få den färdig! Även om det inte blev en rivstart direkt under hösten så kom jag igång, arbetet började ta form och jag såg en väg framåt i skrivprocessen.

Jag måste här passa på att nämna det oerhörda stöd jag har fått från min uppsatshandledare, professorn i Gamla testamentet. Genomgående, under all den tid uppsatsen har varit på väg, har han hela tiden stöttat, peppat och entusiasmerat mig, vilket är något jag är oerhört tacksam för - jag tror inte jag hade kunnat klandra honom ifall han hade "tröttnat på mig" under arbetets gång. Än mer stöd och hjälp har jag fått från honom under höstterminen när uppsatsen började ta form och till slut blev färdig, något jag är väldigt glad och tacksam för. Här vill jag också nämna de andra personerna i GT-ämnet - vi är inte så många! - som hela tiden har visat ett intresse och varit ett otroligt stöd i uppsatsprocessen - och inte att förglömma min uppsatskollega Elisabet, som skrev sin egen uppsats under hösten också!

Ju längre terminen fortskred, desto mer ökade stressen. Dels den "vanliga" stressen, förstås, den som alla uppsatsförfattare känner - där det alltid känns som man inte gör tillräckligt, man hittar alltid mer att lägga till och mer att kolla upp och det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Men dels också en prestationsstress som blev oerhört stark för min del. Det knyter an till vad jag skrev tidigare - hur viktig masteruppsatsen är om man vill fortsätta på en forskarutbildning. Ju mer färdig uppsatsen blev, desto mer kände jag av att den måste vara riktigt riktigt bra. Även vad gällde betygssättningen kom en oerhörd stress - för att söka in till en forskarutbildning på ett uppsats som fått G är liksom ingen idé. Men den konkurrens som råder är ett VG på masteruppsatsen en förutsättning!
Det hör till saken att eftersom GT och NT är små ämnen på institutionen har vi inte jättegott om folk på ämnena (och GT är mindre än NT). Nu får ju inte handledare och examinator vara samma person, vilket gjorde att det var professorn i NT som var examinator, även för oss som skrev i GT.
Jag blev riktigt riktigt nervös över mitt betyg - om jag fick ett G på min masteruppsats skulle i princip hela min framtid vara körd!! Det låter melodramatiskt och överdrivet, men det var inte bara pressen som gjorde att jag förstorade upp saker och ting. Om jag hade fått ett G hade det varit fast och spikat, och jag hade inte kunnat söka in på forskarutbildningen på den uppsatsen. Och det visade sig, när jag hade kollat med studievägledning och andra, att jag inte skulle kunna skriva en masteruppsats till i GT (det finns bara en kurskod för masteruppsatser i respektive ämne, och man kan bara få resultat på en kurskod en gång) ...
Detta gjorde saker och ting minst sagt komplicerade, för jag kände en extrem prestationsångest ovanpå allting annat ...och i det läget ville jag helt klart hellre ha ett U än ett G. Ett G är inlagt i LADOK och kan aldrig ändras, men får man ett U kan man ju fortsätta jobba med uppsatsen!

Ungefär en vecka in i januari skulle seminarieversionen av uppsatsen lämnas in. Eftersom ämnena är små och vi är få studenter fanns det inga tydliga rutiner för detta, vilket jag upplevde som väldigt arbetsamt. Vi var tre stycken som skrev i GT (jag, E. och C.) och en student som skrev i NT (J.). Det var många diskussioner fram och tillbaka hur seminarierna skulle lösas, till slut fattade jag det som att J. skulle få hoppa in i GT-seminariet, och J. och jag skulle opponera på varandra (jag har läst grekiska, för länge sen, och hon har läst hebreiska) .... men när det väl närmade sig blev det istället så att J. lade fram i NT:s forskarseminarium där jag fick hoppa in som opponent, och jag lade fram i GT-seminariet, där J. hoppade in som opponent (och E. och C. opponerade på varandra i GT-seminariet). Eftersom seminarierna blev "blandade" gick olika information ut till oss som skrev, och jag upplevde det som väldigt arbetsamt eftersom jag var så nervös och stressad över uppsatsen i sig...

Jag opponerade alltså på en NT-uppsats, i NT-seminariet - och jag upplevde det som väldigt jobbigt. Att genomföra en opponering på avancerad nivå i forskarseminariet är inte vad man som social fobiker älskar över allt annat, och här blev det också i ett annat ämne än mitt eget. Må så vara att GT och NT ofta slås ihop till Bibelvetenskap, och de ligger relativt nära varandra, men kommer man upp på avancerad nivå inser man hur pass olika de här ämnena faktiskt är!!
Jag var fullständigt slut av att färdigställa min egen uppsats, och det blev också arbetsamt att förbereda  för en opponering då.

Min opponering blev nog inte värst bra. Det är alltid svårt (omöjligt?) att se på sig själv med nån slags objektivitet eller utifrån, men jag är inte alls nöjd med opponeringen. Jag gjorde i princip enbart en "uppsatsteknisk" opponering och lämnade innehållsliga diskussioner till seminariet, som jag kände behärskade ämnet bättre - men det blev en väldigt kort opponering och inte mycket till diskussion mellan mig och uppsatsförfattaren ...

Vad kan jag skriva om min egen framläggning då?
Ja, återigen är det klart att jag är partisk och har svårt att se logiskt på ett sådant tillfälle - men samtidigt kan jag ju inte göra annat än att utgå ifrån mina egna tankar och känslor heller.
Seminarieverksamhet är svårt för mig i sig, och i det här fallet ställdes ju ångest och social fobi på sin spets. Jag är fullt medveten om att jag själv har valt detta, att om jag kommer in på en forskarutbildning och kommer vidare blir det mycket mer av detta, och det är något jag fullt ut accepterar - men bara för att jag accepterar det innebär det inte att jag inte mår dåligt utav det!
Det var tämligen mycket folk på min framläggning tyckte jag, även några stycken som jag kanske inte krasst hade räknat med (som en lektor och en doktorand i NT, och ett gäng professorer emeriti), och ju fler som kommer desto mer nervös blir jag - även om jag samtidigt känner mig glad över att så många vill komma ... svårt och förvirrande! :)
Opponeringen var oerhört noggrant genomförd, ett fantastiskt arbete av opponenten, men jag hade svårt att försvara mig på ett bra sätt under opponeringen, vad det nu berodde på. Det gäller ju att hitta en bra balans mellan att försvara sitt eget arbete och att kunna ta konstruktiv kritik, och det kändes inte som det fungerade värst bra ...
Sedan framkom en riktig dundertabbe som jag hade gjort i uppsatsen. En expert på just mitt ämne, en professor emeritus (som har innehaft en fantastisk professur i Göttingen i Tyskland), framhöll att jag hade missat en hel stor forskningsriktning kring mitt ämne, vilket verkligen punkterade mig totalt - jag hade aldrig stött på den forskningsriktningen överhuvudtaget vilket gjorde att jag inte kunde gå in i en diskussion alls - och ändå tog samtalet om just detta upp större delen av seminariediskussionen, som därmed blev väldigt jobbig.
Likaså kom också en stor diskussion om hur man ska förhålla sig till metod på den här nivån, och den diskussionen hamnade så småningom nästan helt mellan handledaren och examinatorn och mynnade ut i UKÄ:s betygskriterier - och jag kände mig lite som tennisbollen i en mycket viktig tennismatch, som for fram och tillbaka mellan dessa båda professorer ...

Som sagt: jag är partisk, jag kan inte alls se mitt framläggningsseminarium från ett utifrån-perspektiv, eller direkt jämföra det med andra seminarier - men jag mådde oerhört dåligt efteråt, och gör i viss mån fortfarande ... det var en fruktansvärt tuff eftermiddag!!

Standardformatet för uppsatsskrivande, i alla fall hos oss, är att uppsatsförfattaren efter seminariet får en vecka på sig att göra smärre förändringar, innan arkivexemplaret lämnas in, laddas upp i LUP (Lund University Publications) och betygssätts. För min del strulade en hel del dock - jag ska inte gå in på detaljer, men eftersom jag hade missat en hel forskningsinriktning var jag tvungen att infoga den i uppsatsen till arkivexemplaret - utifrån en bok som hade kommit upp på seminariet. En bok som sedan visade sig bara vara en mycket kortfattad artikel som det inte gick att göra mycket med alls ... Jag fick hur som helst ett studierektorsbeslut på att jag istället för en vecka fick två veckor på mig att korrigera i min uppsats.

Jag hade krasst räknat med att vara av med uppsatsen när vårterminen började, och hade bl.a. bokat resa till Karlstad, ordnat så pappa skulle följa med hit, vi skulle gå på musikal i Malmö o.s.v. Nu satt jag istället med ett riktigt hästjobb för att försöka ändra allt som skulle ändras i uppsatsen (bl.a. också större delen av inledningskapitlet) för att förhoppningsvis få upp den till ett VG.
Det allra mesta blev totalt kaos och jag slet mig fullständigt i bott ända in i det sista (verkligen in i det sista; då jag när jag hade 20 minuter kvar till sista deadline inte för mitt liv kunde skicka uppsatsfilen till examinator!)!!

Det dröjde inte mer än ca 2½ dagar från det att jag hade skickat in arkivexemplaret tills jag fick mail från examinator att uppsatsen nu var VG (även om det sen krånglade med inrapporteringen).

Den 5 februari 2014 var min masteruppsats Väl Godkänd, och jag visste att jag åtminstone hade en chans att söka in till forskarutbildningen!
Men faktum är att jag var så körd i botten, fullständigt, att jag då knappt kunde glädja mig åt betyget, än mindre fatta att jag faktiskt var klar, att jag faktiskt hade klarat av att slutföra min masteruppsats, till slut, efter så lång tid. Det har nog tagit större delen av terminen för det att verkligen sjunka in! :)

Tunga veckor

Det har varit några tunga veckor nu, efter beslutet om tillsättande av doktorandtjänster från forskarutbildningsnämnden.
Jag hamnade som tredje reserv, vilket egentligen inte är något att direkt vara missnöjd med. CTR utlyser fyra tjänster varje år, och i år var det sammanlagt 46 sökande - så att totalt sett efter alla genomgångar och beredningsgrupper och nämndbeslut hamna på 7:e plats är som sagt inte något att vara missnöjd över.

Däremot är jag självklart oerhört ledsen över att inte komma in. Jag har hela tiden sagt, i många år faktiskt, att jag inte kan räkna med att komma in den första gången jag söker - då det är få platser som erbjuds, många sökande och hög konkurrens ... och jag står självfallet fast vid det även nu. Men ledsamheten försvinner inte ändå!

Detta är något jag vill, mer än någonting annat. Jag har inga alternativ. Jag har inget annat som jag vill "göra istället". Detta är det jag vill göra med mitt liv, det jag vill satsa på, det jag vill bygga upp mitt liv kring - och då är det tungt att få ett nej. Det har tagit tid för mig att landa i detta och att försöka inse vad som gäller nu. Nästa ansökningsperiod är i februari 2015, och det är mycket som måste klaffa och ordnas och fixas och fungera innan dess. Dels måste jag hitta ett sätt att leva, vilket innebär att jag nu börjar söka jobb som en tok-idiot. Svårigheten är att man ute i samhället idag inte har värst stor efterfrågan på någon som har en masterexamen i Gamla testamentets exegetik och i princip inte har något arbetslivserfarenhet...

Förutom detta med jobbsök har jag kvar mitt arbete som mentorsansvarig, och eftersom jag inte alls mådde bra, framför allt inte i början av terminen, kunde jag inte heller ägna all den tid och energi åt mentorsverksamheten som jag egentligen hade behövt - vilket har fått konsekvenser och har gjort att jag den senaste tiden har haft fullt sjå med att lösa saker och ting som har med SI (mentorsverksamheten) att göra.

Likaså vill jag ju passa på att utnyttja de här 7-8 månaderna för att försöka förbättra mina chanser att bli antagen på en forskarutbildning 2015, vilket innebär dels inläsning och förberedande arbete på min framtida avhandling och min projektplan, men också andra meriterande saker som att försöka att bli publicerad (hur man nu lyckas med det??).

Nu stundar sommaren och då är jag inte hela tiden i Skåne och har inte heller hela tiden tillgång till internet - jag har mycket begränsad täckning på min mobiltelefon i sommarstugan, men det är allt internet jag kommer åt när jag är där ... Jag skulle vilja försöka samla ihop en hel del tankar i bloggen innan jag åker (på tisdag), men jag har mycket annat att göra också.
Samtidigt står jag inför många förändringar nu, och jag känner själv att jag vill och behöver göra vissa tillbakablickar - så jag hoppas att jag får möjlighet att lägga dem här på bloggen också.

"Min" institution, "teologen" eller CTR - Centrum för teologi och religionsvetenskap - kommer att lämna sina nuvarande lokaler den 19 juni och flytta, tillsammans med ett flertal andra institutioner till ett nybyggt komplex som heter LUX inför hösten. Även detta är något jag behöver bearbeta och skulle vilja skriva en del om i bloggen - då jag verkligen har genomgått en lång och händelserik resa vid min institution de senaste ca 10 åren!

Jag hoppas som sagt att jag får möjlighet att uppdatera bloggen en del nu innan sommaren, och det skulle också vara roligt att ta tag i mina andra bloggar - både Zorro-bloggen och min musikalblogg, som aldrig riktigt kom ur startblocket.
Det blir också en Londonresa i slutet av sommaren, så jag kanske ska väcka min London-blogg från 2012 till liv också? :)

Strul, datastrul och mer strul

Ja, okej, det är kanske inte fullt så illa som rubriken antyder ... bara nästan! :)

Jag har haft svårt att orka med sedan ansökan till forskarutbildningen gick iväg, så de senaste två veckorna har det gått lite si och så med humöret och orken. Jag tycker inte det är konstigt i sig, de senaste tre, fyra månaderna har varit oerhört intensiva och oerhört arbetsamma, och även nu i efterhand är det många tankar och känslor som jag inte riktigt har bearbetat färdig.

Jag hoppas förstås att jag ska kunna komma tillbaka, sakta men säkert, till ett mera konstruktivt liv, som dock inte - förhoppningsvis - blir lika stressigt och pressat som det har varit de senaste månaderna! ;)
Jag gjorde ju en comeback med bloggen för ca en månad sedan, nu har den blivit liggande igen, men jag hoppas hitta en rutin där den uppdateras, om inte varje dag så åtminstone ett antal gånger i veckan. Nu har jag samlat på mig några inlägg som jag hoppas få upp under helgen i alla fall.

Och så har jag funderat kring några lite större, lite allvarligare och lite mer personliga blogginlägg, som handlar just om den senaste tidens utmaningar för mig ... men jag har inte riktigt funderat färdigt vad det är jag vill dela med mig utav det, och inte heller hur det ska skrivas - jag ska klura vidare, men jag hoppas kunna göra även de inläggen relativt snart.

Förvirring och grubbel

Som ett avbrott bland alla fotoinlägg i bloggen kommer här något annat.
Jag tänkte nämligen försöka göra ett inlägg om vart jag befinner mig just nu ... vilket i och för sig är lättare sagt än gjort, men kanske värt ett försök i alla fall.
Allt som har med min uppsats att göra ... ja, det har ju inte framkommit här i bloggen, även om människor i min närhet vet en del av vad som har hänt där. Jag har faktiskt tänkt att försöka göra ett (eller kanske flera?) ordentliga inlägg om just detta som har med uppsatsen att göra, inte minst för att det har varit något väldigt stort och betydelsefullt för mig, men också för att det har påverkat mig väldigt mycket, och gör fortfarande.
Men det blir ett ganska stort projekt att skriva sådana inlägg, och det är inte ett sånt som kommer här ...

Utan att gå in på detaljer, som som sagt kommer att komma vid ett senare tillfälle, har detta med uppsatsen påverkat mig väldigt mycket, och det gör att jag i nuläget inte alltid mår jättebra. För det första blev hela uppsatsprocessen oerhört utdragen, vilket i sig är väldigt jobbigt. Det hör till att det är så, till viss del - jag vet att jag reagerade på det även när jag skrev min kandidatuppsats: det handlar inte om att lämna in uppsatsen som man lämnar in en tenta, och sen får man ett betyg och allt är klart. Jag har stressat och pressat mig själv sedan i början av december, men själva "slutprocessen" av uppsatsen, från det jag tyckte den var "färdig" tills dess att jag verkligen kunde lämna den bakom mig gick det trots allt fem hela veckor ... vilket är väldigt lång tid.
När väl allting med uppsatsen blev klart var det en helt fantastisk känsla, som jag inte riktigt kan uttrycka i ord, och detta att jag direkt skulle köra igång med en projektplan och en forskaransökan kom liksom utan att jag hann reflektera och tänka efter.

Men det slår till nu. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja, eller inte tror att jag klarar av det, utan det handlar om att orka. Jag är fullständigt körd i botten, både fysiskt och psykiskt och att nu ge sig in i ytterligare ett sjok med prestationsångest, allmän ångest, tidspress, panik, panikångest, deadlines och allmän press och stress är något jag inte riktigt vet hur jag ska orka med.
Jag vet att jag i det här fallet inte har något val alls, jag måste få in en ansökan NU, till vilket pris som helst, men det är en sak att säga och att känna och att veta om det, det är faktiskt en helt annan sak att verkligen klara av det.

Jag vet att jag egentligen borde vara överlycklig nu, och sväva på moln, jag har klarat av detta med uppsatsen som ur så många aspekter (igen: återkommer till det i senare inlägg) har varit så otroligt arbetsamt för mig - och nu kan jag ge mig i nästa fas, ta nästa steg ... jag borde vara överlycklig, men jag är nästan bara trött och uppgiven.
Jag hoppas förstås att detta i alla fall till viss del vänder, kanske när jag har lite mer stoff att arbeta med till ansökan än vad jag har nu och så ... men just ikväll är det väldigt tungt faktiskt.

Och det trots att jag faktiskt har "blivit med surfplatta"! :) Jag har haft span på en sen i höstas (har Sony Xperia Z mobiltelefon och vill då förstås ha Sony Xperia Tablet Z!) och har väl haft i bakhuvudet att när/om jag fixar masteruppsatsen får det kanske bli en sådan!! Och så hade jag satt undan lite julklapps- och födelsedagspengar och så ... så jag hämtade den idag! And I love it! :) :)

Så blogginlägget får i alla fall avslutas med något positivt, även om det mesta känns tungt annars nu.

"Jag sluter nu ett förbund med er."

Nu ÄNTLIGEN!
Nu är det helt och fullständigt och totalt klart, på alla sätt och viss!

Min masteruppsats är skriven, framlagd, bearbetad, inskickad, betygsatt, uppladdad och inrapporterad.
Det sista steget i den långa processen, att få betyget inrapporterat i Ladok, verkade dra ut på tiden, men efter lite smärre "påtryckningar" igår, var det inrapporterat i morse, och JA, det blev ett VG! Till slut!

Det känns för mig fullständigt overkligt, och jag har ett par blogginlägg på lut som handlar om just min uppsats och allt som har hänt där - men de kommer nog att komma in här på bloggen lite successivt framöver! :)

Hur som helst, om någon skulle råka till att vara intresserad av Sinaiförbundets ursprung i Gamla testamentet får ni här en länk till min uppsats, som ni kan ladda ner som .pdf. Tanken är att den här uppsatsen ska utgöra grunden för min projektplan och, förhoppningsvis, om jag blir antagen, min avhandling så småningom - som om ni är nyfikna på vad jag planerar att spendera framtiden med kan ni också ta en titt på uppsatsen.

Här hittar ni uppsatsen, med den fullständiga titeln "'Jag sluter nu ett förbund med er.' En kritisk forskningsöversikt med syftet att nå ett rimligt grundat svar på frågan om Sinaiförbundets ursprung". 

Att handskas med stressen

Det händer otroligt mycket med mig nu, både på ett praktiskt och på ett mera personligt plan ... och det är klart att jag har många tankar och känslor kring det.
Saker och ting har inte fungerat bra för mig på ett tag nu, och framför allt vårterminen var fruktansvärt arbetsam och blev väldigt destruktiv överlag.

Nu har jag tagit tag i hösten på ett helt annat sätt, tycker jag. Jag försöker jobba med många problemområden parallellt och jag försöker också att arbeta med min egen inställning till saker och ting. Det är självklart inte en dans på rosor, och allting går inte bra - men jag tycker mig märka en skillnad - även om jag bara har varit igång ordentligt i ca två veckor ... men jag tycker ändå att det faktiskt är skillnad.
Jag har mycket att göra, jag tycker att jag tar tag i och fixar SI-aspekten bättre än tidigare terminer (även om inte allting blir klart och fixat helt perfekt så tycker jag själv att det känns bättre nu), jag kommer att arbeta som personlig mentor (jag fick ytterligare en förfrågan om det, så det blir förmodligen ytterligare en student jag ska vara personlig mentor till!) vilket jag inte gjort tidigare - jag känner mig mer motiverad och taggad att ta tag i uppsatsen nu ...

Men till allt detta kommer stressen ... och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med den - för jag är inte van att tackla stress på det här sättet. Att ha en "att göra-lista" där man skriver upp vad man ska göra ... stryker över när man har gjort nåt och fyller på med fler saker som dyker upp ... Låter bra på alla sätt, eller hur?
Och det ÄR bra, det är ett bra sätt att få koll på vad som gäller - men jag blir otroligt uppstressad när jag startade med listan med ... säg 10 saker ... har kryssat över alla 10 sakerna och fler därtill, men har kanske 32 saker på listan nu!!
Jag vet att det nog är så här det fungerar ... det kommer hela tiden flera saker, det är hela tiden nya saker att göra och fixa och ordna, kontinuerligt och successivt - men jag har svårt att inte stressa upp mig när jag ser att min lista blir längre snarare än kortare!
Jag hoppas att det är en vanesak, och att jag kommer att kunna släppa den här stressen så småningom.

Mera konkret om dagen idag då ... lite personligt mentorsjobb på förmiddagen, som faktiskt fungerade riktigt bra trots att jag fortfarande inte har hört något från samordnaren om själva strukturen.
När vi var klara träffade jag Blazenka, och det var otroligt roligt att få prata med henne igen!!! Hon har varit borta från teologen i ett år - på Nya Zeeland av alla ställen!!! - och hon har verkligen varit saknad på institutionen!! Vi fick ett jättefint samtal och jag fick mycket bra tips och råd inför mitt uppsatsskrivande, vilket jag ju alltid blir otroligt glad över!!

Jag tog eftermiddagen hemma idag och har försökt fixa en del här hemma också - men jag inser att morgondagen kommer att bli oerhört intensiv och fylld med en hel del utmaningar ... så vi får väl se i vilken form jag är imorgon kväll! Jag hoppas få sova hyfsat natt till fredag i alla fall, eftersom det sedan blir en helg i Borås - och det vore ju roligt att inte vara totalt färdig när jag kommer dit i alla fall ...

Apropå det där med sömn är det nog läge att varva ner och se om jag får sova några timmar inatt också, innan jag ska dra igång med morgondagens utmaningar!

Terminsstart

Ja, idag började höstterminen mera formellt ... och jag inledde dagen med att missa mitt tåg!! *typiskt*
Nu var det faktiskt inte mitt fel, för egentligen hade jag tagit till marginaler med bussen, men chauffören körde inte värst bra och var så sen till stationen att jag missade tåget ... *suck*

Det innebar i praktiken att jag inte hann med att få uträttat det jag hade tänkt på morgonen, för jag kom inte till teologen förrän efter kvart i tio, och grundkursintroduktionen skulle dra igång kvart över ...

Det var minst sagt rörigt på teologen när samtliga antagna till kandidatprogrammet, till grundkursen i religionsvetenskap och teologi, till grundkursen i religionshistoria samt till kursen "Möten med världens religioner" skulle komma till rätt ställe, bockas av hos studievägledare och få ordning på registrering  ... men jag fick en pratstund med en av våra studievägledare lite kort och träffade sedan både nuvarande och tidigare mentorer!

Döm om min förvåning dock, när jag fick se att hela CTR:s största sal var överfull när vi kom in!! Det har jag nog aldrig varit med om, tror jag!! Jag och mentorerna fick sitta på extra stolar som vi lyckades bära fram, men det var faktiskt studenter som fick stå under hela introduktionen! Yikes!!
Känns som ångesten inför vår lilla presentation i slutet inte direkt minskade av vetskapen att det satt ca 90 studenter i rummet heller ...

Hur som helst funkade introduktionen bra, vi skulle inte ha vårt förrän precis på slutet, men det är ändå bra att sitta med, om man har tid, och lyssna och se vilken information som går ut till studenterna.
När klockan närmade sig tio i tolv skulle det bli vår tur, och då började det krångla lite... för jag insåg att Magnus, som är kursansvarig på grundkursen, nog inte hade fattat att vi faktiskt var inne i salen. Han lät Johan prata på om delkurs två och gick ut i korridoren och spanade efter oss - och vi kunde ju inte gärna avbryta Johan och påtala att vi faktiskt var där ... Det blev lite konstigt ett tag, men till slut frågade Johan om han hade mer tid och Magnus sa nåt om att, "mentorerna är ändå inte här" - och då kunde vi ju ge oss till känna i alla fall! *skratt*
När jag kom fram var Magnus rätt ställd för att han faktiskt inte hade sett mig alls - men med så mycket folk i rörelse var det kanske inte så konstigt ... och jag kunde ju faktiskt ha tjoat till honom i pausen också ...:)

Hur som helst så blev det en mentorspresentation ... som jag i vanlig ordning har mycket blandade känslor inför. Jag är jättenervös och har hög ångest, men samtidigt tycker jag mig se en förbättring, jag får känslan av att jag inte är lika panikslagen som jag har varit tidigare - vilket ju är enormt positivt! Och samtidigt känner jag inte att presentationen i sig går bra - jag blir väldigt manusbunden, jag är torr i  munnen, och jag har en mycket stark känsla av att jag pratar alldeles för fort ...
Ja ja, ska inte tråka ut er med en jättelång analys om det här! :)

I alla fall pratade jag först lite allmänt om mentorsverksamheten, vad den innebär och varför den är bra, och sen fick våra grundkursmentorer presentera sig och prata lite kort om hur de hade tänkt. De avslutade med att erbjuda en rundvandring, på teologen och runt i närheten (UB, bokhandlar o.s.v.) - och sen blev det allmän anstormning när 90 personer skulle ut genom en enda dörr! :)

Jag bytte några ord med Magnus och det blev sedan lite prat kring personlig mentor och sånt - och så fick jag ett litet samtal med en av våra studievägledare, som också fixade en omregistrering på min masteruppsats, så det är gjort.

Sen var det hemfärd och migrän som gällde. Föga förvånande, jag vet, men inte värst roligt för det!! Det har kommit ett gäng mail under eftermiddagen, men jag verkligen inte orkat att ta tag i dem nu ... så jag får försöka komma upp tidigt imorgon bitti (so what else is new?!?) och fixa det då.

Under morgondagen måste jag fixa en del tekniska aspekter utav SI - skulle ha gjorts redan i fredags men det har av olika anledningar inte funkat - nu är det i sista minuten eftersom vissa kursen kommer att ha mentorsmöten i slutet på den här veckan - så jag hoppas verkligen att jag kan få det gjort imorgon.
Jag ska också ha ett möte på Pedagogiskt stöd angående det här med personlig mentor. Också något jag är lite nervös för, just eftersom jag inte har varit personlig mentor tidigare, men samtidigt känns det som en rolig utmaning, så jag tror och hoppas att det blir bra i slutändan ....

Men eftersom jag har sovit dåligt länge nu och legat med migrän större delen av dagen idag lär det vara läge att gå och lägga sig nu! :-)

Vilken vecka!!!

Veckan som gått har verkligen inneburit en rivstart på höstterminen - på gott och ont!
Jag har haft ett till två möten varje dag den här veckan, och jag har varit den ledande/drivande parten i samtliga möten utom ett ... *phew*

Det är helt fantastiskt att vara där jag är i mitt liv nu, något som jag definitivt aldrig hade kunnat ana mig till i min vildaste fantasi för tio år sedan - men det går inte att komma ifrån att jag fortfarande har en ångestsjukdom och att otroligt mycket utav det som är mitt liv nu faktiskt är väldigt arbetsamt!!
Det är oerhört roligt att få göra det jag gör, men trots det är detta något väldigt påfrestande för mig och något som tär på mig ganska mycket.

Jag har haft massiv huvudvärk alla dagar (utom delar av en dag) den här veckan och det har varit oerhört många tankar och känslor att handskas med och brottas med, parallellt med allt praktiskt som ska göras.
Jag kan inte påstå att jag är helnöjd med veckan, för jag känner att jag trots allt skulle ha gjort betydligt mer än vad som faktiskt blev gjort!
Mentorsverksamheten flyter på tycker jag, än så länge - jag tror att jag är mer i fas med den nu än vad jag har varit inför någon annan terminsstart tidigare, i alla fall i nuläget. Jag har ordnat alla möten, jag är up-to-date med mina mail o.s.v. och det känns bra.
Däremot ska jag utöver SI nu också jobba dels med uppsatsen och dels med en hel del mera personliga förändringar - och dessa har fått stryka på foten en hel del under veckan ... vilket jag har dåligt samvete för.

Inte mycket att göra åt veckan som har gått nu, utan hålla tummarna och kämpa för att nästa vecka ska bli bättre ... men även där kommer jag att ställa inför både större och mindre utmaningar.
Vi har full mentorsbemanning nu, på samtliga kurser jag hade hoppats vi skulle få mentorer på (Grundkurs i Religionsvetenskap/Teologi, Grundkurs i Religionshistoria, Grundkurs i Islamologi, Fortsättningskurs i Bibelvetenskap, på Kandidatkurser samt på första terminen av masterprogrammet Religious Roots of Europe), vilket känns jättebra - och jag har, förhoppningsvis, nåt ut med all information till mentorerna inför kursstarten nu till veckan. Saknar ett kontrakt, som jag hoppas kan skrivas nu under veckan, annars tror jag det är All Systems Go för SI nu ...:)

Mina utmaningar till veckan då; ja, den största är kanske introduktionen för vår största grundkurs (Religionsvetenskap/Teologi och Religionshistoria) imorgon förmiddag, där jag och mentorerna ska in och informera om mentorsverksamheten. I vanliga fall är det bara mentorerna som går ut och presenterar sig och verksamheten, eftersom det är dem studenterna sedan kommer att stöta på - men på grundkursen, den kurs de allra flesta av våra studenter börjar med, har vi kommit överens om att det är bra om jag som ansvarig också går in. Då kan jag ge en allmän övergripande information om vad verksamheten är för något, och sedan kan mentorerna ge lite mer detaljerade information om vad som gäller för just den här kursen.
Vi gjorde så i våras, det var en grym utmaning, men jag tyckte ändå att det fungerade! Jag kan inte säga att det gick "bra", men det fungerade i alla fall och det är ju något att ta med sig inför morgondagen! Likaså gick kursen som nätkurs också i våras, vilket innebar att man också var tvungen att ta hänsyn till all teknologi .... och det i sin tur var lite småkomplicerat.
Nu går inte grundkursen som nätkurs på hösten, så vi slipper i alla fall den biten - det räcker att stå inför en stor grupp och försöka hålla en vettig information som inte blir okontrollerat babbel! :)

En annan utmaning den här veckan blir att jag kommer att för första gången vara personlig mentor till en student på institutionen. Jag har inte varit det tidigare, och har tyvärr inte fått tag på den person som är ansvarig för detta ... så det känns bara så där allmänt osäkert. Jag hoppas få fatt på folk under veckan så det klarnar så mycket som möjligt ...

En sak som både är väldigt rolig, men på ett sätt också innebär lite av en utmaning, är faktiskt att jag kommer att vara borta under helgen!
Jag ska åka till Annika och hälsa på, och på lördagskvällen ska vi se en konsertversion av "Kristina från Duvemåla" i  Jönköping, med min favorit Christer Nerfont! :) :) :) Det ska bli fantastiskt roligt att hälsa på Annika, jag har inte varit hos henne sen 2008 (!!) och musikal kan ju aldrig gå fel - men i och med att tillvaron är såpass intensiv som den är nu blir det en ganska stor utmaning att inte få helgen hemma till att varva ner och reflektera och bearbeta vad som har hänt.
Samtidigt kan man inte slänga bort såna här möjligheter bara för att det är mycket som händer och det är mycket att tackla ... jag får helt enkelt fixa det på ett så bra sätt som möjligt! :)

Men nu är det nog hög tid att jag förbereder min lilla mentorspresentation ...

Vår ~ Sommar ~ Höst

Jag inser att det var väldigt länge sen bloggen uppdaterades ordentligt nu, men på något sätt har jag släppt taget om den medvetet.
Våren var inte alls bra för mig, på något sätt. Jag har normalt sett svårt för vårar (får ofta vårdepressioner, aldrig höstdepressioner), men den här var en utav de värre ...
Somrar för mig är speciella eftersom jag inte är hemma värst mycket under sommarmånaderna - men våren och sommaren har fått mig att tänka till ordentligt och jag tror att jag kanske faktiskt kan börja jobba med en del större problemområden nu, och faktiskt få saker och ting att fungera lite bättre.
Och då är det kanske inte så dumt att försöka komma igång med bloggen igen också?! ;-)

Jag har mycket att blogga om, och massor och åter massor av bilder att lägga upp, så det kommer att ta ett tag innan jag är ikapp och i fas med bloggandet igen. Men jag ska försöka lägga upp minst ett inlägg varje dag framöver, gärna flera, och då borde jag kunna komma ikapp så småningom.

Våren var som sagt till allra största delen oerhört jobbig och arbetsam, det var inte alls mycket under våren som "blev bra". Sommaren har varit oerhört omtumlande, där vissa saker har fungerat bättre än vad jag hade vågat tro och hoppas, medan andra saker har varit tämligen arbetsamma ...
Nu ska jag försöka ta tag, dels i hösten som sådan, och dels i en väldigt massa förändringar för mig rent personligen. Jag har en stark känsla av att hösten också kommer att bli väldigt arbetsam, men om jag på ett konkret sätt kan konsekvent jobba för att förändra det som har fungerat dåligt, kanske det inte gör så mycket om det blir arbetsamt ...
Det är trots allt skillnad på om saker och ting är konstruktivt arbetsamma eller destruktivt arbetsamma, eller hur?!

Men nu får jag börja fundera på alla inlägg jag ska göra och börja arbeta med mina bilder! :-)
Hoppas ni har haft en bra sommar!!

Minnesvärda 35 - del 1!

Under tiden som har gått sedan bloggen mer eller mindre gick i graven - om än tillfälligt - har jag fyllt 35, och känner mig lite så där lagom halvgammal! :)
Det kändes faktiskt som jag fyllde år två gånger den här gången - inte alltid man gör det!! - så jag kommer att dela upp födelsedagsanteckningarna (samt en hel del annat som hände samtidigt!) i två delar.

Den första delen behandlar själva födelsedagen, den 21 januari - som helt klart är en minnesvärd födelsedag! :-)

På förmiddagen hade jag ett möte med lärare och mentor på en kurs som kommer att ha mentorsverksamhet under första halvan av terminen. Det är kanske inte så jättestort i sig - men veckan innan hade av olika anledningar varit oerhört arbetsam mentalt, och sånt har en tendens att "smitta av sig", så trots ett mycket bra möte på fredagen var jag inte i toppform på måndag morgon. Till saken hör att mentorn inte har tidigare erfarenhet av mentorsverksamheten, att kursen är relativt ny och inte riktigt inarbetad, samt att tre lärare är inblandad på kursen och jag känner egentligen inte någon av dem (har haft lite kontakt med en av dem tidigare, men det är allt).
Dessa faktorer bidrar till att höja min nervositet, även om det var långtifrån kris.

Mötet fungerade riktigt bra tyckte jag, vilket kändes skönt! Såväl mentorn som lärarna var engagerade och måna om att göra det hela så bra som möjligt, och jag tyckte att vi under omständigheterna (varken mentorn eller lärarna har mycket erfarenhet av mentorsverksamheten, och jag känner mig inte riktigt säker i min roll som ansvarig än heller!) kom fram till mycket och bra saker!

Denna mindre utmaning var dock bara dagens förspel!
Kl. 10 var det nämligen dags för teologens stora grundkursintroduktion. Ber om ursäkt för den utläggning som nu kommer, men för er som råkar till att läsa bloggen och inte är helt hemmastadda i teologens vindlingar och utbildningssystem och sånt kan det vara bra att få lite back-story tror jag.
CTR ger varje termin en religionsvetenskaplig grundkurs, som är den kurs de allra flesta av våra studenter börjar med att läsa. Det gör att det vid terminsstart brukar vara 80-talet anmälda till kursen (även om det ofta blir ett bortfall längre fram under terminen). Nytt för den här terminen är att vi, för att locka fler studenter, också erbjuder grundkursen som nätkurs. Detta har inneburit en hel del "teknisk röra", för att vara alldeles krass. Tanken är att alla föreläsningar skall live-streamas ut på webben, via en kamera i taket samt en mikrofon som föreläsaren har på sig. Systemet är inte optimalt, men då institutionen kommer att flytta till nya lokaler inom några år har man valt att än så länge satsa på ett enklare och billigare system. Att få detta att fungera rent tekniskt har varit ganska så komplicerat och det har krävts mycket arbete av såväl studierektor och kurskoordinator samt av lärare och annan personal.

Hur som helst - på min födelsedag skulle grundkursen ha sin kursintroduktion, men information från lärare, studievägledare, kårrepresentanter o.s.v. och på introduktioner på kurser med mentorsverksamhet förväntas även mentorerna dyka upp och presentera sig och verksamheten. Detta är inte något jag har gjort sedan jag själv har varit mentor, eftersom vi vanligtvis tycker att det är viktigare att studenterna får träffa sin mentor, inte mig som är ansvarig för hela verksamheten.
Men nu tänktes det lite annorlunda just vad gällde grundkursen!
Dels var en av våra grundkursmentorer dubbelbokad - vår kursintroduktion låg 10-12, han hade en egen kursintroduktion, på en annan institution, kl. 10-12, och även om han trodde han skulle kunna komma ifrån lite tidigare var det något att fundera över.
Likaså har vi haft svårt att motivera studenter att komma till mentorsmötena och det föreslogs därför att även jag, som ansvarig, skulle gå in och informera lite mer utförligt om själva verksamheten som sådan, och sedan kunde mentorerna komma in och prata mera specifikt kring just själva grundkursen.

Jag trodde (och tror!) utan tvekan på tanken - men det hindrar ju inte mig ifrån att få näst intill extrem ångest!
Bara tanken att stå och prata i ca 10 minuter inför en grupp på runt 80 pers - låt mig säga som så: det är inte ett drömscenario för en social fobiker!!!
Samtidigt kan jag inte förneka att paniken faktiskt blandades med en positiv känsla också, även om den är vag och svår att beskriva! Någonstans inom mig vet jag trots allt att detta är saker jag förväntas göra nu, och det kommer att förväntas av mig i än högre grad ju längre tiden går! Kommer jag in på en forskarutbildning, kommer jag att börja undervisa, börja arbeta inom akademin - då ska jag kunna hålla föreläsningar, gå ut i grupper och informera - det ska egentligen inte vara något oöverstigligt hinder. Och bara vetskapen om att detta - som jag den 21 januari stod inför på ett oerhört konkret sätt - ska bli en del utav mitt liv och min vardag gjorde att jag på ett plan faktiskt kunde tackla ångesten!! Jag kan inte påstå att ångesten minskade, för det gjorde den inte, men åtminstone en aspekt av den kändes okej ... :) (om det nu var någon som begrep något utav det här, jag sa ju att det var vagt, eller hur? *skrattar*)

Ovanpå detta att stå inför en stor grupp och informera - prata tydligt, prata långsamt, ha en röd tråd, inte vara för manusbunden ... o.s.v. - tillkom ju den rent tekniska utmaningen! Det räckte inte att bara gå fram inför gruppen och försöka få sagt det jag ville få sagt på ett så bra sätt som möjligt!
Jag hade pratat med kurskoordinatorn på fredagen innan och fått en liten allmän inblick i vad detta med "nätkurs" skulle innebära för oss - men jag hade ju aldrig fått någon information om hur det rent praktiskt skulle fungera när man väl stod där i föreläsningssalen.
Eftersom en av våra mentorer var upptagen hade vi fått lov att ha mentorsinformationen allra sist, ca kvart i tolv, och jag hade redan tidigt bestämt mig för att sitta med under hela information för att förhoppningsvis kunna "se hur alla andra gjorde", och se om jag kunde begripa mig på det rent tekniska!

Jag var alltså på plats kl. 10.15, och introduktionen skulle delas upp på två pass, 10.15-11.00, sedan en kvarts rast och så 11.15-12.00.
Introduktionen drog igång, och jag blev till en början ganska tagen av det rent tekniska! En kamera i taket, vilket gör att den som står där framme har en begränsad möjlighet att röra sig - går man får långt ut åt sidorna kan inte nätstudenterna se en... En head-mic, som verkade lite småkomplicerad att sätta på och ta av, med bågar och sladdar och dosor och vad det nu var ... En laptop på bänken framför - samt en annan laptop, med hörlurar som stod på ett annat bord. Jösses!!
(Det kanske borde tilläggas att jag är rejält "efter" i det rent teknologiska, jag ligger alltid långt efter alla andra vad gäller att byta till nya flashiga tekniska prylar - så detta kändes minst sagt skrämmande!)

Det gick i alla fall bra att sitta med under första halvan av introduktionen, det var verkligen nyttigt att se hur det rent tekniska fungerade - men döm om min förvåning när vi var klara med första halvan och bröt för rast redan 10.45!! Det skulle ju ställa till det i planeringen, kanske framför allt för oss från mentorsverksamheten! Ursprungsplanen var att jag skulle prata ca 10 min allmänt om verksamheten, lämna över till mentorerna Johan och Mattias (och hoppas att Johan hade hunnit dit efter sin introduktion), de skulle prata lite grand och sedan skulle de ta med sig de studenter som ville på en liten "rundvandring" till saker som kan vara bra att ha koll på. Om vi nu låg en hel kvart före schemat skulle ju inte Johan hinna dit överhuvudtaget!
Som tur var fick jag tag på Mattias i pausen, vi debatterade fram och tillbaka hur vi skulle göra om vi verkligen blev klara så tidigt och kom i alla fall fram till en plan. När andra halvan av introduktionen drog igång fick Mattias tag på Johan via sms, och i slutänden visade det sig att Johan var klar tidigt, så han hann komma till oss innan det var dags för mentorsinformationen ...

Jag har svårt att säga något om informationen som sådan! Jag vet att den har legat ute på webben ihop med allt annat, men jag har inte ordnat tillstånd så jag själv kan gå in och titta (vet inte om jag vill det heller, förresten!!), och jag har alltid svårt att göra någon form av efterhandsbedömning om hur såna här saker går.
Tekniken funkade "sådär" - jag tror jag höll mig ganska stilla, så jag borde ha "varit i bild" hela tiden i alla fall - men bara att få på sig en head-mic när man är nervös och har långt hår ... jag fick lite assistans att få på den (tack, Magnus!) men att få av den och lämna över den till Johan var nästan ännu värre! :)
Hur som helst så gjorde jag min information - och jorden gick inte under på kuppen, så förhoppningsvis var det inte total katastrof i alla fall! :)

Vi var klara ca kvart i tolv, och när studenterna hade börjat avvika och Johan och Mattias hade fått med en del av dem på rundvandring träffade jag Elisabet som var gullig nog att bjuda på födelsedagslunch! :)
Vi åt och pratade lite, hon och Elise skulle ha mentorsinformation på GT på grundspråk där de är mentorer kl 13, och när de drog igång åkte jag hem.

Det blev inte mycket till födelsedagsfirande efter den här enormt intensiva dagen - men jag unnade mig lite god mat och god dryck på kvällen i alla fall!

Jag håller fast vid att jag måste lära mig att såna här typer av informationer, att stå inför grupp på det här sättet, förhoppningsvis kommer att bli en del av min vardag så småningom  - men det går inte att komma ifrån att detta var en riktig milstolpe, och definitivt den största "social-fobi-utmaningen" jag faktiskt har antagit!

Jag tror inte jag kommer att glömma bort min 35-års dag i första taget! :)

Dagens bild:
 35 år, 21 januari 2013

London-tankar

Nu var det ju i ärligheten ett tag sedan jag var i London - och jag har skrivit en hel del om den resan i min London-blogg - men det går inte att komma i från att det riktigt stora som har hänt den här hösten var just den resan, och jag skulle gärna vilja summera lite tankar kring den även här i min svenska blogg.

Jag har varit i London själv en gång tidigare, i september 2004, men av olika anledningar "räknas inte" den gången riktigt. Väldigt mycket kring just den resan var väldigt komplicerat och det är inte något jag varken hinner eller orkar gå in på här och nu.
Så, egentligen kan man se den här resan som min första "riktiga" utlandsresa helt på egen hand, och bara det är stort nog - inte minst med tanke på vart jag kommer ifrån och de problem jag har tacklat under de senaste 10 åren eller så.

Resan bestämdes med förvånansvärt kort varsel faktiskt! Jag bokade flyg och hotell ca 3 veckor innan avresa, men det sista som skulle bokas och fixas ordnade jag faktiskt dagen innan jag åkte!! Det känns som upplagt för misslyckande och lite att utmana ödet, men faktum är att hela resan fungerade SÅ mycket över förväntan!!

Jag måste säga att jag fick i princip världens bästa resa!!
Jag hade näst intill oförskämd tur med det rent praktiska där allting flöt otroligt smidigt! Som exempel kan nämnas resan till London; vi skulle enligt tidtabell landa på Stansted Airport kl. 17.30, och sen gäller lång promenad till passkontrollen, genom passkontrollen, jag hade incheckad väska, så då ska man vänta på den, ut i terminalen, behövde köpa nåt att äta och dricka, sen hämta ut biljetter till Stansted Express och sen med tåget in till London!
Först av allt var vi tidiga till Stansted och vi landade en hel halvtimme före utsatt tid! Bara det, liksom!! Jag rusade till passkontrollen, det var nästan ingen kö så jag var igenom snabbt. Precis när jag kom ut till bagagebandet kom vårt plan upp på monitorerna, och ca 2-3 minuter efter det började väskorna komma! Min väska kom som nummer 2 eller 3 av alla!! Ut i transithallen, ingen vidare kö för att köpa mackor och vatten, ner till tågen, krånglade lite med Stansted Express biljetterna - men jag hann med tåget som gick 18.00!! Helt otroligt!!

Jag måste säga att det känns bra och jag är glad över att jag var borta så pass länge som jag var! Jag åkte på måndagen (var framme på kvällen, som sagt) och åkte hem tidigt lördag morgon - så jag var borta sex dagar och fick fyra heldagar i London.
Det känns också riktigt bra att jag faktiskt orkade med att göra så mycket som jag gjorde. Alla aktiviteter när man är ute så innebär utmaningar och ångest för mig, och även om det kom bakslag så tycker jag ändå att jag var riktigt aktiv. Jag tror jag täcker in det mesta när jag sammanfattar aktiviteterna så här:
Hyde Park - London Eye - allmänna stadsvandringar - Les Misérables - London Zoo - Phantom of the Opera - St. Paul's Cathedral - Tower Bridge - Westminster Abbey.

Det kom som sagt några bakslag ... översiktligt sett ett lite mindre bakslag och ett betydligt större bakslag. Jag vill inte gå in på detaljer och när, var och hur, men det fanns tidpunkter som var riktigt arbetsamma även under denna "perfekta" resa! Trots det lyckades jag hela tiden göra comebacks, jag lät inte bakslagen få ta alltför stort utrymme utan jag lyckades ta mig över eller igenom dem och faktiskt få ut riktigt riktigt mycket av min vecka i London!

Jag vet att jag borde utöka mitt resande och hitta andra resmål än London också, förstås! Jag vill dock inte åka själv till något helt nytt ställe!! Dels spelar förstås osäkerhetsfaktorn en stor roll, jag kan London, jag kan språket, jag vet hur saker fungerar, jag hittar hyfsat bra o.s.v. Men det handlar också om själva upplevelsen!! Just eftersom jag kan London så väl fungerar det bra att åka dit själv, jag kan göra det jag själv vill på mina egna villkor - vara en sann egoist, med andra ord! :) Åker man till något helt nytt ställe är det roligare att göra tillsammans med andra, att upptäcka och utforska det nya tillsammans ...

Avslutningsvis vill jag säga att det verkligen känns som den här resan kom helt rätt i tiden, och detta att allting bara fungerade och att jag klarade av att få ut så mycket av en resa helt på egen hand känns ... helt fantastiskt!!!!

Dagens bild:
En av mina favoritbilder från London! Parliament Square med Big Ben och Houses of Parliament, taget uppifrån London Eye (taget med mobilkameran och bearbetat i foto-appen Pixlr-o-matic).