Det har idag gått elva månader sedan Zorro gick bort. Det har förvisso varit elva mycket händelserika månader men trots det är det ofattbart att jag snart har varit utan honom i ett helt år. Inte en dag går utan att jag tänker på honom, ofta med tårar i ögonen.Jag vet att jag ska vara tacksam för den tid vi fick tillsammans, och det är jag verkligen, men det gör inte sorgen och saknaden efter honom lättare att hantera.
Visst fanns det svårigheter när Zorro levde också, jag är fullt medveten om det - det var problematiskt med resor, framför allt till sommarstugan och till mina familjer under somrar och jular, han hade sina egenheter vilket ibland kunde vara tämligen irriterande, vi hade oftast inte riktigt samma morgonrutiner (han kunde mycket väl anse att det var fullt och fast morgon när klockan var kvart i tre på natten - och tyckte han att det var morgon, då var det morgon, det fanns inte en chans att sova vidare då!) ... men jag tror aldrig att jag insåg hur otroligt lite besvär allt det där verkligen var, när man jämför med att få ha honom hos sig, att få prata med honom (jodå, vi pratade med varandra, det finns t o m ett "Zorro-språk"!), att ha någon som väntar när man kommer hem, att ha någon att ty sig till som ger ovillkorlig kärlek oavsett vad som händer, utan att döma eller kommentera eller ha åsikter ...
2 kommentarer:
Förstår att det känns tomt...*kram*
Mmm ... hörde nån gång ifrån någon som hade förlorat en närstående; hon menade att hon inte hade några större problem att acceptera att han var död, men att acceptera att livet skulle gå vidare utan honom var betydligt värre - och det känner jag verkligen igen!!
Skicka en kommentar