14 månader

Det är för mig helt obegripligt att Zorro har varit borta i 14 månader idag. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag har kommit över sorgen efter min livskamrat ...
Visst fungerar mitt liv, saker och ting händer, jag tacklar bra och dåliga saker, men sorgen är fortfarande otroligt påtaglig och jag tänker på Zorro varenda dag - det går inte en hel dag utan att jag någon gång tänker på honom ...

Självklart blir sorgen värre när andra saker kör ihop sig (vilket det har gjort lite grand just nu), men det spelar ingen roll vad som händer eller hur jag mår, sorgen och saknaden efter honom finns alltid hos mig...

Zorro är fortfarande, trots alla månader och dagar som har gått sedan den 15 november 2010, otroligt levande för mig. Jag ser honom framför mig, jag hör hans mjauande och hans spinnande, jag känner hans päls, hans tassar, hans nos, hans öron - ingenting utav det som var ZORRO har bleknat bort eller mattats ut, och det är faktiskt något som jag är glad över, trots att det är väldigt arbetsamt att tackla eftersom sorgen blir så påtaglig. Men jag har aldrig velat att Zorro skulle få försvinna ur mitt liv!
Till viss del har han gjort det förstås, det är inte så att jag regerar varje gång jag går ut genom dörren utan att säga Hej då till honom, eller varje gång jag går in och inte längre behöver vara rädd för att trampa en "under-foot-cat" på svansen ... Att lägga sig i sängen och sova är fortfarande problematiskt, det kan jag inte komma ifrån. Det är extremt få kvällar som jag kan komma till ro och somna utan ledsna och smärtsamma tankar på den som saknas i sängen.