Kristina från Duvemåla

Den 7 september 2013 i Kinnarps Arena, Jönköping, var det dags för en konsertversion av musikalen "Kristina från Duvemåla".
Innan jag påbörjar det här inlägget på allvar måste jag ju lägga in en kommentar om att det kommer att bli utförligt, och med många personliga åsikter. Jag har älskat den här musikalen sedan jag såg den första gången i Göteborg (1997?), och jag älskar Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker oerhört mycket! Att jag sedan har påbrå från just dessa trakter i Småland gör också att jag kommer den här musikalen och berättelsen väldigt nära (min mammas morfar gick i samma skolklass som Vilhelm Moberg!) - och det är klart att man då har tämligen höga krav och förväntningar ... kanske för höga? Nej, det tror jag inte ...:)
Hur som helst får ni ta den här recensionen för vad den är - med högst personliga tankar och känslor - om ni nu orkar läsa den till slut! *ler*

Detta var en konsertversion, det var inte en musikal, och det innebär att man har kortat ner den en del. Jag måste säga att det störde mig mindre än vad jag hade befarat, och det känns ju bra. Det enda jag reagerade lite på var att man hade kortat ner "Duvemåla Hage" och tagit bort "Kamfer och Lavender" - jag tycker otroligt mycket om båda sångerna och det är klart att jag hade velat se dem i sin fullständiga version.
De hade inte scenklädsel och ingen rekvisita, orkestern satt nere på scenen, men artisterna kunde röra sig hyfsat fritt och de kunde utan svårigheter interagera med varandra.

Man hade en fantastisk kör, på ca 650 medlemmar i Sveriges Körförbund, vilket gav en väldigt speciell stämning och och en otroligt häftig känsla - säkert inte bara för publiken utan även för artisterna!
Orkestern leddes av Anders Eljas, vilket kom som en mycket trevlig överraskning!! Jag har sett honom tidigare och tycker mycket bra om honom, men hade ingen aning om att han var involverad i det här projektet.

Marianne Mörck var originaluppsättningens Fina-Kajsa, en roll hon även spelade i den här konserten. Det var fantastiskt roligt att se henne igen, och hon agerade också berättare under konserten. Det var ett mycket, mycket bra upplägg, då hon klev in och läste vissa texter mellan sångerna, för att hålla samman och föra handlingen framåt. Man hade till allra, allra största delen direkt citerat Vilhelm Mobergs böcker (jepp, jag kan böckerna så väl att jag vet när det är direkta citat och när det är nyskriven text!), vilket förstås var något jag uppskattade otroligt mycket! Redan från början när "Kristina från Duvemåla" sattes upp var man mycket mån om att hålla sig nära Vilhelm Moberg och ursprungstexterna och berättelsen, och det kändes verkligen fantastiskt att man behåller samma koncept även för en enstaka konsert!!

Åsa Fång spelade Ulrika. Hon var ingen direkt favorit, men gjorde en helt klart godkänd insats. Jag tyckte hon spelade över i sången "Aldrig" lite för mycket, det framkom inte riktigt vad den sången handlar om, men hon blev betydligt bättre under andra halvan av konserten. Hon hade också en ganska liten roll, och hade inte så mycket att gestalta.

Bruno Mitsogiannis spelade Robert. Han var oerhört skarp i början, jag vet inte om det hade något att göra med någon ljudinställning, men det blev för skarpt, och därmed ganska så konstigt. Robert är inte alls framåt och driven, utan den sanne dagdrömmaren, och det kom inte riktigt fram tyckte jag ... Även han blev dock betydligt bättre efter pausen, och jag blir riktigt riktigt imponerad av hans "Guldet blev till sand"!! Jag har hört andra göra den bättre (t.ex. Christer Nerfont och Peter Jöback), men det var utan tvekan en mycket bra insats - även publiken uppskattade den sången mycket!!!

Christer Nerfont - Karl Oskar. Han är ju min favorit ... :) Han är ofrånkomligen den av artisterna som har mest erfarenhet av "Kristina från Duvemåla", då han var Peter Jöbacks understudy i originaluppsättningen i både Malmö och Göteborg - och jag tyckte att det märktes! Jag tyckte han var den som allra mest faktiskt var sin karaktär, något som är väldigt viktigt för mig! Roligt var att han trots allt var sin egen Karl Oskar, han kopierade inte alls Anders Ekborgs rolltolkning utan gjorde en egen - mycket uppskattat!! Christer Nerfonts Karl Oskar var nog generellt sett en argare Karl Oskar, jag var lite tveksam precis i början, men det fungerar faktiskt!! Karl Oskar är inte liknöjd och tillbakadragen, han ifrågasätter och han ställer krav, och det kom tydligt fram i Christer Nerfonts tolkning.
Tyvärr upplevde jag inte nån riktig koppling och connection mellan Nerfonts Karl Oskar och Sanna Nielsens Kristina, och det är ett så genomgående drag i böckerna och musikalen ... Det var synd att det inte kom fram, det är klart det är svårt när det "bara" är en konsert, men som sagt, det är en viktig del i berättelsen och jag hade velat se det tydligare även i konserten!

Sanna Nielsen spelade Kristina. Jag har mycket blandade känslor kring hennes framträdande. Jag får ju stå för att jag inte riktigt har haft någon åsikt om Sanna Nielsen tidigare, jag har inte sett så mycket utav henne - men jag måste säga att hon är en oerhört duktig sångerska och artist! Dock är hon inte en musikalartist! Tycker jag ... (jag kan jämföra detta lite med Charlotte Perrelli som vi såg i Malmöoperans uppsättning av "Evita" förra året - också en oerhört duktig artist, men ingen musikalartist....)
Sanna Nielsen levererade en alldeles fantastisk sånginsats under kvällen, men hon var faktiskt inte det allra minsta lik Kristina i Korpamoen!! Jag såg en intervju med henne där hon nämnde att hon inte hade sett musikalen utan försökt kolla lite på Youtube och så ... och det märkes faktiskt. Det är klart att man inte kan kräva hur mycket som helst för en enda konsert på det här sättet, men jag undrar faktiskt hur mycket research som låg bakom föreställningen - för som sagt, jag såg i princip ingenting av Kristina i Sanna Nielsens framställning ...
Kärleken mellan Karl Oskar och Kristina som övervann precis allting - "vi ä di goaste vänner ..." - syntes inte, den oerhört starka gudstron kom inte fram ... och jag måste faktiskt också kommentera det stora solonumret, "Du måste finnas". Det var en alldeles enastående sånginsats, vilket också märktes på publikens reaktion, jag var imponerad över den, men det var återigen inte Kristina! Jag såg mycket ilska och frustration i Nielsens tolkning av sången, och för mig känns det helt uppåt väggarna (sorry ...). Kristina är inte arg på Gud, hon känner en enorm osäkerhet och en oerhörd ångest och näst intill panik! Tänk OM Gud inte finns, det är grunden som hela hennes liv, hela hennes väsen, vilar på, om den grunden är borta, hur ska hon då kunna tackla livet överhuvudtaget?!?!? 
Men ... sånginsatsen var fantastisk från Sanna Nielsen, hon gav verkligen sin själ (även om det ur karaktärssynpunkt hamnade snett) och det är något jag absolut uppskattar. Hon fick även positiv respons direkt från både Anders Eljas och Christer Nerfont, vilket jag tycker var välförtjänt.

Tillsammans med Marianne Mörck på scenen satt fem barn - Moa Eklöf, Alex Boozer, Emma Boozer, Nora Nilsson och Kasper Westerberg - och det var ett jättefint inslag! Barnens största insats var förstås "Präriens Drottning" vilket de gjorde fantastiskt bra!
En liten miss kan jag tycka var att man lät Moa Eklöf sjunga både Annas och Lill-Märtas solo-inpass ... eftersom båda barnen nämns vid namn i anslutning till det de sjunger blev det lite konstigt att samma flicka gjorde både rollerna (inte minst eftersom Anna dör innan de beger sig av till Nordamerika!) ... Moa Eklöf gjorde dock en fantastisk bra insats, hon var jätteduktig, men om man ska hålla sig till handling och karaktärer blev det lite snett.

Mindre karaktärer som Nils, Märta, prosten Brusander, pastor Jackson m.fl. hade sina platser lite ovanför orkestern, men trots allt skilda åt från kören. Dessa artister fick ofta dubblera roller, men för det mesta fungerade det bra ... med egentligen ett undantag.
Andreas Glans spelade pastor Jackson, och han var nere på scenen i "Tänk att män som han kan finnas" - men han sjöng också skomakare Thomassen i "Vill du inte gifta dig med mig" - vilket blev tämligen förvirrande! Man var tvungen att veta att det faktiskt var Thomassens stämma (på norska!) för att inte tro att det var pastor Jackson som sjöng ...

Jag måste ge ett ordentligt erkännande till den otroligt maffiga kören också - de var helt enastående!! Mycket roligt att de faktiskt fick en egen liten tribute också, då de sjöng hela "Down to the sacred wave" a capella! Mycket mycket snyggt! :)

Och så måste jag ha den där diskussionen om man ska spela en karaktär i en konsert eller ej ... Och här kommer jag nog att vara ganska hård!
Är det en konsert som denna, från en musikal, tycker jag att man i möjligaste mån skall spela och förmedla sin karaktär. Det är stor skillnad om man gör konserter typ "Best of West End" eller Peter Jöbacks "I Love Musicals" (jag har också sett t.ex. "Musical Showstoppers" med diverse West End artister och "Musical Highlights" med Christer och Cecilie Nerfont), där man plockar enstaka sånger från olika musikaler - men när man trots allt gör en konsertversion av en musikal tycker jag att man skall gestalta sin karaktär. Och så var det inte här ...
Jag tyckte Christer Nerfont var den som gjorde det klart bäst - men det var inte ovanligt att artisterna efter en sång gick fram till varandra, sa något till varandra eller så - och för mig känns inte det riktigt okej faktiskt. Jag kan köpa det efter Sanna Nielsens "Du måste finnas" - trots min långa utläggning om vad som bör ligga i den sången gav Nielsen allt hon hade där, publiken reagerade otroligt mycket, och där tycker jag det är helt okej att t.ex. Anders Eljas kliver ner från orkesterpodiet och säger några ord, absolut. Men i övrigt, och framför allt mellan sånger som faktiskt hänger i hop i musikalen, tycker jag faktiskt inte att man ska gå utanför sin karaktär ...

Trots mina utförliga åsikter var det en HELT FANTASTISK konsert, jag njöt i fulla drag hela tiden, och det var roligt att det var en positiv och alert publik - artisterna ropades in och vi fick t.o.m. ett litet extranummer, ett kortvariant av "Överheten"! :)