Forskarseminariet

Jag vet att det här inlägget skulle ha kommit för några dagar sen, men jag mår inte jättebra just nu och jag har inte riktigt orkat försöka sammanställa mina tankar och känslor till ett vettigt blogginlägg förrän nu.

Seminariet i torsdags alltså... Ja, det finns nästan hur många tankar och känslor som helst kring det, men jag ska försöka att inte sväva ut alltför mycket i alla fall.
En sak som jag verkligen reagerade på var att jag lade fram ett work in progress, något som jag inte har gjort tidigare. Jag vet att det är vanligt, kanske framför allt på doktorandnivå, att man lägger fram en text som man fortfarande arbetar med, för att få synpunkter, tankar och infallsvinklar kring hur man ska arbeta vidare med texten - men jag upplevde det som väldigt svårt. Jag hade nästan konstant en känsla av att det som togs upp var sådant som jag ännu inte hade läst in mig på eller visste vad jag skulle göra med. Det skapade en väldigt "konstig" stämning tyckte jag, när jag gång på gång tvingades säga att jag inte har hunnit jobba med det ena och jag är inte inläst på det andra och jag vet inte vad jag ska göra med det tredje ...

Stämningen i seminariet var väldigt god och jag är mycket tacksam över att jag har hamnat i ett ämne där det är så - jag vet att det inte alls fungerar så på alla ställen. Generellt sett är kommentarer konstruktiva, vilket jag tycker är viktigt - samtidigt som det är klart att man känner sig "utsatt" när andra människor är inne och pillar och kommenterar i ens egna texter och tankar ... Nu var vi inte så många på seminariet i och för sig, och jag kände många och visste vilka nästan alla var - förutom mig och professorn (min handledare), kom E., en annan masterstudent, två doktorander, en kille som jag inte riktigt fick kläm på vem han var och vart han kom ifrån, en lektor samt en professor emeritus. Så det var i alla fall inte ett stort och överväldigande seminarium.

Jag tycker alltid det är svårt att försöka göra någon slags "bedömning" av "hur det gick" i såna här situationer, eftersom jag mår så pass dåligt i dem. De allra flesta jag har haft kontakt med efter seminariet har varit väldigt uppmuntrande och menat att det nog inte alls har gått så dåligt som jag tycker och känner, oftast tycker man själv att det går sämre än vad det egentligen gör. Jag uppskattar verkligen uppmuntran, men jag tror inte mitt stora problem är "hur det gick". Jag kan inte påstå att jag tyckte det gick "bra", även rent praktiskt, av olika anledningar (som jag inte kommer att gå in på i detalj här), men jag tyckte nog att det gick "okej" i alla fall - det var inte kris på något sätt och jag känner mig inte alltför nere och ledsen över själva seminariet på det sättet.

Nej, det är jag, personligen som mår väldigt dåligt. Jag vet att jag måste göra sånt här, flera gånger och kanske ganska ofta, fram över, framför allt om jag kommer in på forskarutbildningen, men jag kan samtidigt inte bortse ifrån att jag mår fruktansvärt dåligt utav det. Jag kommer att genomföra även såna här saker, precis som jag genomförde torsdagen, men jag kan inte påstå att det inte gör mig något - för jag far verkligen illa utav det, på allvar.
Seminariet gick av stapeln på torsdagen kl. 14-16 och min ångestnivå började ligga generellt sett riktigt högt under onsdag förmiddag. Har man ångestproblematik brukar man prata om att "skatta ångest", oftast på en skala mellan 1 och 10 - om man har ångest på 10 är ångesten så stark att man tvingas lämna situationen man befinner sig i och man har en fullskalig panikångestattack. Jag har aldrig upplevt en 10:a, jag har aldrig, när jag redan befunnit mig i en situation, gått därifrån, men jag har varit mycket mycket nära.
Från och med onsdag förmiddag låg min ångest från ca 7,5 och uppåt och den stegrades successivt hela tiden fram till seminariet. När jag under min sjukskrivning jobbade aktivt med min ångest upptäckte jag efter ett tag att den generellt sett var värre precis innan den arbetsamma situationen - ångest handlar mycket om "tänk om" något händer. Man är rädd för att något kanske ska komma att hända, men ångesten är mindre när man befinner sig i situationen och ser att det man var så rädd för faktiskt inte händer. Men här var det tvärtom - ångesten stegrades även under själva seminariet och jag tror aldrig att jag har tittat på klockan så ofta i mitt liv tidigare!

Att jag mådde så dåligt och for så illa under seminariet problematiserar saker och ting på flera nivåer. Dels handlar det om att jag har svårt att ta till mig vad som faktiskt sades på seminariet. Jag upplevde hela tiden att samtalet gick mig över huvudet, att jag inte förstod vad som sades och att jag därmed svarade med "goddag yxskaft". Det handlar också om att jag har väldigt svårt att göra någon slags "bedömning" utav hur det gick. Generellt sett är det så jag bearbetar arbetsamma saker - jag försöker få lite distans till vad-det-nu-är och sen försöker jag göra en utvärdering av vad som hände, Det händer då och då att jag kommer fram till att det verkligen inte gick bra, att jag gjorde bort mig ordentligt på ett eller annat sätt, men jag kan ändå försöka att bearbeta det, och därmed, så småningom, lämna det bakom mig! Men här är det svårt ... jag var såpass borta under seminariet att jag inte riktigt kan göra en bedömning om vad som var bra och vad som inte fungerade bra (och det blir ännu svårare eftersom jag lade fram först av alla, jag har inte varit på forskarseminarier på evigheter - hade jag det hade jag kanske haft något att jämföra med, som kunde hjälpa mig i min bedömning) - och då är det också otroligt svårt att bearbeta det och därmed lägga det bakom mig.

Jag tror att jag kommer att må dåligt över det här ett bra tag framöver. Det handlar inte om att jag går in i en depression eller inte klarar av resten av mitt liv, för så drastiskt är det inte - men jag kommer att gå och bära på och grubbla över det här ett tag framöver, det kan jag inte komma ifrån.

I och med att jag hade gått med så hög ångest och sen upplevt näst intill panikångest under seminariet föll jag formligen samman totalt efteråt. Jag fick sällskap med E. till tåget och det samtalet fungerade förvånansvärt bra, men när jag väl kom på tåget rasade jag samman ... Jag kommer fortfarande inte ihåg hur jag tog mig hem, jag minns bara den blixtrande huvudvärken - och en riktigt fruktansvärd upplevelse här hemma i trapphuset. Jag var som sagt helt slut och hade till slut lyckats ta mig hem, och gick upp i trapporna här. Och en tanke kom, som det mest naturliga i världen, helt spontant och oväntat:
"ÅÅÅH vad det ska bli skönt att krypa upp i soffan och kela ordentligt med Zorro och bara kunna slappna av fullt ut!!!"
*gråter*
Jag har aldrig fått en sån tanke förut, aldrig! Inte ens precis efter han dog. Det var riktigt otäckt, att jag var så borta i huvudet, och insikten att jag hade aldrig någonsin mer kommer att få krypa upp i soffan och kela med Zorro och bara slappna av slog till med full kraft! Jag ramlade ihop i trapphuset, och blev sittande ute i trappan i ett par minuter innan jag kunde ta mig in genom dörren ...