Kort panik-uppdatering

Jag har under några dagar jobbat på att få en lite bättre allmän rutin i mitt liv, och förhoppningsvis kan jag fortsätta att jobba med det, och även inkludera bloggen i min rutin! :)

Nu blir det dock bara en kort panik-uppdatering då jag ska försöka sammanställa ett seminariematerial som ska skickas ut till forskarseminariet ikväll/imorgon bitti (jag ska skicka det till min handledare ikväll och han kommer att skicka det vidare när han får tillfälle).
Och precis som tidigare med den här uppsatsen känns det väldigt låst i mitt huvud nu!
Jag känner mig osäker på hur seminariematerialet i sig ska vara utformat, vad som skall vara med och hur jag ska presentera det jag väljer att inkludera i materialet.

Jag har fått otroligt fina kommentarer och haft många mycket uppmuntrande samtal med flera olika personer den senaste veckan eller så, och jag uppskattar det otroligt mycket. Rent logiskt kan jag se att detta faktiskt inte är "the end of the world", att jag ska ta det som något positivt (finns många skäl till varför man ska se ett sånt här seminarium som positivt!) och att det kommer att gå bra ... men på ett mentalt plan är det fortfarande oerhört svårt.

Och egentligen tror jag inte det är så konstigt. Jag vill inte använda min bakgrund och min historia som nån slags ursäkt eller "det-är-värst-för-mig"-attityd, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att jag har en ångestsjukdom och att just precis såna här tillfällen utgör det värsta av det värsta.
Ett av kännetecknen för social fobi är just en rädsla och skräck för att bli bedömd - det är vad som brukar stå när man läser om sjukdomen. Jag skulle vilja göra ett tillägg: det är en rädsla för att bli bedömd, och inte räcka till eller leva upp till det som förväntas av en.
Ultimat sett: ett seminarium (i alla fall inom den akademiska världen). Man presenterar något som man själv har gjort och andra skall bedöma och (konstruktivt) kritisera. Jag klagar inte på systemet som sådant, jag vet att det har många bra funktioner och tack och lov har jag hamnat på en institution och inom ett ämne där det generellt sett råder oerhört trevlig stämning på seminarierna - men just den situationen utgör ändå min största fasa ... fortfarande.

Å andra sidan ... går man tillbaka i tiden, så sent som 2006 kunde jag endast i enstaka fall sitta i en stor föreläsningssal och vara totalt anonym i en stor grupp. Det utgjorde en extrem ångestsituation för mig, jag kände mig uttittad och annorlunda och totalt alienerad, trots att jag oftast var helt osynlig för alla andra. Och det är en ganska lång väg från det till att presentera ett seminariematerial i forskarseminariet, eller hur?
Så egentligen tror jag inte att jag ska hetsa upp mig så mycket över att jag faktiskt har panik - det är nog inte så konstigt. Huvudsaken är att jag själv kan tackla paniken såpass mycket så jag faktiskt genomför seminariet - och det ska jag klara av!! Men att förvänta sig att jag ska klara av seminariet utan att ha panik, tror jag är för mycket begärt faktiskt.

Oj då, det skulle ju bara bli en kort panik-uppdatering - det här inlägget blev längre än jag trodde. Nu ska jag försöka häva i mig kaffe och huvudvärkstabletter och se om jag kan klara av att sammanställa något material till ikväll.
Wish me luck! :)