Generellt sett tycker jag att sådant här är väldigt arbetsamt men samtidigt är det ju världens chans för mig att få komma in i situationer som jag förhoppningsvis kommer att möta när jag väl kommer in på forskarutbildningen, så jag hade meddelat professorn att jag skulle komma på båda seminarierna (E. hade sagt att hon skulle komma på eftermiddagen). Det ordnades också gemensam lunch mellan seminarierna, men jag kände att det var att ta mig vatten över huvudet, så jag hade tackat nej till den. Jag hade också en del SI-relaterat administrativt arbete som skulle behöva fixas under måndagen och tänkte ägna lunchen åt det.
Det var alltså ett seminarium på förmiddagen, en doktorand från Uppsala som lade fram sin kommenterade projektplan, och det funkade ungefär som ett utav våra forskarseminarier. Trots det var jag oerhört nervös och hade hög ångest. Jag visste ju inte i förväg hur det skulle gå till och osäkerhetsfaktorn ger mig alltid ångest, och sen är det klart att det kändes nervöst att träffa GT-exegeter från Uppsala som jag aldrig hade träffat tidigare.
Samtidigt var det otroligt spännande att vara med på ett seminarium som kom såpass tidigt under forskarutbildningen, eftersom det förmodligen är så jag själv kommer att börja så småningom också! *ler* Avhandlingen kommer att handla om etnicitet och identitet hos Israels folk i efterexilisk tid, och det är något jag verkligen har dålig koll på - vilket på ett sätt gjorde det mer spännande att vara med, samtidigt som det ibland var lite svårt att följa med i alla diskussioner. Min konstant höga ångest gjorde inte precis koncentrationsnivån högre heller, om man säger så.
Förutom en incident, som jag tror att i princip ingen annan reagerade på, men som jag for ganska så illa utav, gick det riktigt bra och jag kunde sitta och lyssna hela tiden. Vad som är problematiskt i detta är att även om det är så lugnt och inget egentligen krävs utav mig är ångesten lika hög hela tiden - vilket förstås är både fysiskt och psykiskt väldigt tärande.
Det bröts för lunch kl. 12, och nästan direkt kom B. fram, hon är lektor i GT och undervisar andra halvan av hebreiska-kursen - vi har haft en hel del med varandra att göra när jag var mentor på kursen (måste säga att jag har saknat kontakten med henne den här terminen). Hon tyckte det var jätteroligt att jag var med, och när jag menade att jag mest känner mig dum och bara sitter och lyssnar sade hon att hon hade känt precis likadant när hon var ny som doktorand. :-)
Jag antar att de flesta känner så i början, men jag tycker det är lite svårt att handskas både med den allmänna osäkerheten och med ångestproblematiken...
Jag fick i alla fall koll på en del SI-relaterade saker under lunchen och lyckades proppa i mig en banan och en kopp kaffe innan jag träffade E. och vi tillsammans gick upp till konferensrummet.
Eftermiddagens seminarium var av en annan karaktär än förmiddagens. O., snart disputerad i GT och som undervisar språkdelen av hebreiska-kursen presenterade en pedagogisk artikel om det hebreiska "tempus"-systemet, vilket var otroligt spännande! Det handlade i grund och botten om vilken nivå man bör lägga sig på, då detta system är mycket svåråtkomligt och det råder en intensiv forskningsdebatt kring detta - hur ska man presentera det för nybörjarstudenter utan att göra det för svårt och samtidigt inte förenkla för mycket?
Det tyckte ju jag var oerhört roligt att vara med på, jag har ju varit inblandad på den här kursen både som student och mentor i flera år nu (det blev väl fem år totalt *yikes!*) och det kändes som jag skulle hänga med i diskussionen i högre grad på detta seminariet.
Det gjorde jag nog också, i alla fall för det mesta. Ibland blev det väldigt tekniskt men på det stora hela hängde jag med rätt bra tyckte jag - även om ångesten fortfarande var rejält hög.
En bit in på seminariet fick vår professor, som var seminarieledare, ordet. Han menade att det ju inte bara satt folk runt bordet som hade erfarenhet av att undervisa studenter i hebreiska, utan att det också satt två studenter och mentorer med - så om vi hade några tankar och reflektioner fick vi gärna ta upp dem.
Eh ... vad ska jag säga? Först och främst är jag otroligt glad över att professorn bjöd in oss två i samtalet på det här sättet, för det hade han verkligen inte behövt. Visst känner man sig osäker och lite i "underläge" (i alla fall jag) när man sitter där som student, men det är faktiskt inte seminarieledarens uppgift att bjuda in folk i diskussionen - vill man säga något begär man ordet, punkt slut. (Det är ju inget mentorsmöte, där mentorn ska försöka få alla delaktiga i diskussionen! *skratt*)
Och samtidigt kom ju en fullskalig panikångestattack direkt!!
Det var flera andra som hade begärt ordet, så vi fick lite "betänketid" - och då for jag riktigt illa. Att försöka i alla fall någorlunda hänga med i diskussionen som fördes, och samtidigt försöka tänka ut något att säga, som i alla fall skulle ha någon slags relevans och inte bara bli okontrollerat babbel - och samtidigt kämpa mot en panikångestattack .... Det var tufft ... det var riktigt, riktigt arbetsamt.
Jag och E. gjorde varsin kommentar, och tyvärr är det så att när jag går in i den typen av situationer får jag TOTAL blackout! Jag tror nog att jag kan få något sagt, det är inte så att jag får tunghäfta och inte kan få fram något, men i efterhand har jag inget som helst minne av vad som har hänt, vad jag har sagt eller hur jag har framfört det. Det far jag väldigt illa av, för en del utav min bearbetningsprocess är just att gå tillbaka till den arbetsamma situationen och verkligen gå igenom den. Vad hände? Hur reagerade jag? Varför? Vad gjorde jag? Hur såg andra på mig? (och så vidare, och så vidare...)
Och det går inte! Sen vi började prata har jag kanske tre minnesbilder fram tills dess att någon annan fick ordet och började prata om något annat. Och det är verkligen minnesbilder, det är som snapshots från en film, det är inte en sekvens ... Det är ganska otäckt att saker och ting som nyss har hänt bara försvinner så ...
Det blev lite rörigt när seminariet slutade, jag hade haft ont i huvudet hela dagen, men efter att jag hade gjort mitt "inlägg" släppte väl lite, lite av spänningen och då satte migränen in med full styrka. När jag väl kom ut från CTR blev jag stående och pratade lite med E. och då undrade jag på allvar om jag skulle klara av att ta mig hem!
Jag gick ner till stationen, en promenad på i vanliga fall ca 7 minuter, som här tog ca en halvtimme (!), lyckades köpa tabletter och cola - och upptäckte att det var signalfel i Köpenhamn vilket innebar att alla tåg var sena. Jag tog mig hem till slut, och migränanfallet gav sig faktiskt under kvällen, vilket jag inte hade väntat mig, jag trodde det skulle hålla i hela natten ...
Lång utläggning om detta, jag ska försöka att göra en summering i alla fall.
Först och främst är jag förstås jätteglad över att jag var med under den här dagen - jag klarar hyfsat av att gå på forskarseminarier nu, även om de också är arbetsamma - men detta var ett osäkert kort eftersom jag inte visste hur det funkade med upplägg eller så, och så blev det förstås ännu "större" i och med att det var seminarium med både Lund och Uppsala! Så jag är riktigt glad över att jag gick dit och att jag var med på hela dagen (ja, utom lunchen då, men någon måtta får det väl vara! *ler lite*).
Sen kan jag inte komma ifrån att det var fruktansvärt arbetsam, jag hade en hög ångestnivå i princip från kl. tio till kl. tre, och det är lång tid att ligga på gränsen för vad man klarar av.
Jag är som jag skrev tidigare riktigt imponerad utav professorns sätt att få in mig och E. i diskussionen, det är fantastiskt att tänka på det och se till att även vi får "vara med" i det som gäller. Det är definitivt inte alla som skulle ha gjort på det sättet.
Sen blev ju tyvärr just det väldigt jobbigt för mig, så jag måste ju summera dagen med blandade känslor. Vissa saker kändes bra, vissa saker var fruktansvärt arbetsamma, vissa saker var bra men kändes jobbiga ... som sagt ... blandade känslor!
Dagens bild Lunds domkyrka, 1 maj 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar