Jag visste redan innan han blev sjuk att jag skulle reagera starkt när han gick bort, men jag hade inte den blekaste aning om att sorgen skulle ta så hårt. Många av mina tankar medan Zorro fortfarande levde
gick till det faktum att han fick leva länge, han fick vara frisk och må bra länge, jag tyckte att jag tog vara på tiden och inte tog honom "för given", i alla fall inte under de senare åren ... men nu efteråt är det nästan som om det inte spelar någon roll. Sorgen efter honom, längtan efter honom och den intensiva önskan att få ha honom hos mig överbryggar allt annat.
Visst kan jag någonstans, långt inne, i en helt logisk och i princip känslofri del av min hjärna tycka att det var fantastiskt att han fick leva så länge, att han fick vara frisk och att vi fick så mycket kvalitetstid tillsammans - men känslomässigt kan jag inte på några villkor ta det till mig!! Det går i princip inte en dag utan att det känns som en kniv vrids om i hjärtat på mig och jag önskar att jag kunde få ha honom hos mig.
Jag hoppas det inte låter som om min sorg är värre än någon annans, för det är verkligen inte meningen ... men jag kan inte komma ifrån att jag är förvånad över hur otroligt mycket sorgen efter Zorro har påverkat mig, och jag är också förvånad över det faktum att sorgen inte verkar mattas av värst mycket. Självklart har jag kommit ifrån den totalt förlamande intensiva smärta som hans bortgång först orsakade ... men det känns som jag fortfarande efter 18 månader är kvar på nästa steg. Det handlar inte om någon slags, visserligen arbetsam men ändå utståbar, saknad som man alltid kommer att bära med sig, utan det är fortfarande den där oerhört smärtsamma sorgen som gör en tillfälligt förlamad och får en att släppa alla andra tankar. Jag undrar om den någonsin kommer att försvinna ...?
Dagens bild:
Zorro - Loved Alwyas. Missed Forever.
5 juli 1997 ~ 15 november 2010
I Will Always Love You.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar