Att Glömma

Väldigt snart efter att Zorro hade gått bort kom en enormt stark rädsla över mig, en rädsla att glömma.
Inte att glömma honom, förstås, det kommer jag aldrig att göra ... men att glömma det som var förknippat med vårt liv tillsammans. Man kommer alltid ihåg de speciella ögonblicket, det som gick utöver vardagen och det vanliga, men jag var verkligen paniskt skräckslagen för att glömma bort allt det där som gick på rutin, allt det som hände utan att man tänkte på det, allt som var rutin.

Jag försökte skriva mycket, jag skrev oerhört mycket under den första månaden och försökte fokusera just på rutinsaker, som var så naturligt att det till och med var svårt att tänka på att det skulle behöva skrivas ner ... och jag försökte ständigt ständigt ha Zorro i tankarna.
Efter årsskiftet 2010/2011 blev det totalt och komplett kaos i mitt liv under tre hela månader, jag fixade en 15hp kurs (motsvarande en halv termin) på en vecka (!), jag möblerade om i hela lägenheten för el- och stambyte, jag fick inte bo hemma under stambytet, allt blev "put on hold" ... och när saker och ting väl hyfsat var tillbaka till det normala igen - ja då hade precis det jag befarade inträffat.
Jag hade helt och hållet tappat den vardag som hade varit mitt liv varenda dag under mer än tio år!

Rent logiskt förstår jag att jag inte kunde ha levt kvar i den vardag jag hade med Zorro, och samtidigt smärtar det mig mer än jag kan uttrycka att jag faktiskt har tappat den! Jag är evinnerligen tacksam över att jag skrev såpass mycket som jag gjorde, men det är klart att det alltid känns som jag kunde ha skrivit mer, kommit ihåg mer, fått ännu fler detaljer på pränt.

Jag har läst ganska mycket ur gamla dagböcker idag och kommer vid ett flertal tillfällen på mig själv med att säga och tänka, "Ja just det ... så var det ju ... tänk att det var så det brukade bli ..." - och jag formligen avskyr att den rutinen, att den vardagen, helt har försvunnit från mitt liv.

Det är väl irrationellt att tänka så, jag antar att de flesta skulle se det som att man har gått vidare, att man har handskats med sorgen, eller nåt sånt - men jag kan inte hjälpa hur jag reagerar, eller hur? Rädslan fanns där, den kom ... jag tror den kom samma eftermiddag, när jag satt hemma i soffan, ensam i soffan för i princip första gången på nästan tio och ett halvt år ... och det visade sig ju att rädslan var befogad.
Just det jag var rädd för och kämpade emot, har hänt ...