Det var en gång ...

Den 5 juli 1997 föddes tre viltfärgade Somali kattungar i Grums i Värmland. De tillhörde uppfödarens "F-kull" och skulle förutom släktens stamnamn alltså ha namn på F. Det blev två killkatter och en tjejkatt, som fick de officiella namnen Esgaroth's Foxy Felix, Esgaroth's Flossy Filip och Esgaroth's Fairy Fleur.


Mamma hade tingat två kattungar och det blev perfekt för henne att ta de två killarna. Den med mörkast teckning, som var kaxigast och först med att upptäcka och utforska, döptes till Zorro, och hans brorsa fick heta Zimba.
Den 13 september fick de ca åtta veckor gamla kattungarna flytta hem till min mamma och jag har en känsla av att hon fick lite mer än vad hon hade räknat med. Somali är generellt sett en livlig ras och de här två grabbarna var sannerligen inget undantag! Deras päls förändrades så med tiden blev Zimba den med mörkast teckning med det var Zorro som var först ut med bus, bus och mera bus - och Zimba hängde på förstås! :)

På hösten 1998 flyttade mamma med sina killar till en bostadsrätt och fick då en altan som hon satte nät kring för att Zimba och Zorro skulle kunna gå ut och in där som de ville. Och det funkade toppen ... ett tag! Zorro var alltid väldig social mot människor men han gillade inte andra katter, och när han fick se katter utanför nätet, som han inte kunde ge sig på, gav han sig på brorsan istället.
Det här beteendet eskalerade och mamma insåg att hon inte skulle kunna behålla båda katterna. Jag hade fått ett starkare band med Zorro än med Zimba från första början, av någon anledning, och den 9 juni 2000 flyttade Zorro hem till mig.

Vi var oroliga för att det skulle fungera, hur det skulle gå för oss alla fyra faktiskt - men i slutändan visade det sig att det nog faktiskt var det bästa möjliga beslutet för oss alla fyra!!!
Zimba hade alltid fått ta en andra roll i förhållande till Zorro som var väldigt framåt och tog för sig från första början, så när hans bror försvann fick Zimba den uppmärksamhet han förtjänade och ville ha. Mamma fick möjligheten att fokusera på en katt och inte konstant bli irriterad på två stycken som slogs med varandra! Zorro fick all uppmärksamhet och lite till, vilket var precis vad han ville ha (!*ler*!) och jag fick en hjälp, ett stöd och en livskamrat som jag har att tacka för otroligt mycket i mitt liv.

Den 12 juni 2001 flyttade jag och Zorro från Karlstad till Teckomatorp då jag skulle börja läsa vid Lunds universitet. Flytten gick tämligen smärtfritt för Zorro, men jag mådde inte jättebra ... trots att jag hela tiden har stått för att jag gjorde rätt i att flytta! :)
Zorros första tågresa ägde rum på hösten 2001 då vi skulle åka upp till Karlstad och sommarstugan för att hälsa på ... och den resan var en ren mardröm från början till slut. Zorro mådde fasansfullt dåligt hela tiden och det var tortyr för oss båda två - det slutade med att mamma fick skjutsa hem oss till Teckomatorp sedan, jag tror inte varken Zorro eller jag hade fixat en tågresa till.

I Teckomatorp hade vi tillgång till trädgård och det var ju toppen för Zorros del - även om jag var tvungen att ha honom kopplad var det fantastiskt skönt att kunna ha honom ute ... ända tills vi fick en ny granne!
Han var för all del snäll, men han var nyskild med två små barn och hade precis skaffat en labradorvalp. Vid ett tillfälle var jag ute med Zorro, i koppel, när grannen och valpen, som inte har koppel (!) kommer farande! Valpen ville nog bara leka, men det begrep inte Zorro, som blev helt hysterisk!! Jag skulle försöka bära in honom, men han rev mig sönder och samman, då han blev totalt vettskrämd (han var så rädd att han också kissade och basjade på sig ... stackars Lurve!) ... som tur var, var min mamma där på besök, och med gemensamma krafter lyckades vi sära på katt och hund och få in Zorro i lugn och ro. Men trots att detta är närmare 10 år sen nu, tycker jag det är fruktansvärt oansvarigt att inte ha en hund kopplad som man inte kan kontrollera ...

I maj 2005 flyttade vi till Landskrona, och den flytten gillade inte Zorro. Han mådde väldigt dåligt ... han fick bo på kattpensionat under själva flytten men for väldigt illa när han väl kom till den nya lägenheten. Efter en dryg månad åkte vi till sommarstugan och spenderade sommaren där och då började han må bättre igen. När vi väl kom hem efter sommaren fungerade det bra i nya lägenheten och även om han inte kunde komma ut i en trädgård här hade vi satt upp ett nät för balkongen, så där ute kunde han vara. När jag bytte ut hans slitna klösträd mot ett nytt, fick det gamla stå ute på balkongen och det var en höjdare att ligga där och spana ... och skrika på alla oförskämda fiskmåsar! :)

Vår nästa gemensamma tågresa gjordes i april 2009. Jag hade problem med fukt i badrummet och skulle få det åtgärdat och då var Zorro och jag i sommarstugan i ca tre veckor. Jag var skeptisk till tågresan, men den funkade över all förväntan - Zorro somnade efter en liten stund och sov i princip hela resan - till och med under väntetiden i Göteborg var han förvånansvärt lugn och samlad!!


Jag var sjukskriven åren 2002-2006 och det tog ett tag även efter det innan jag fungerade fullt ut, och utan Zorro vet jag inte om jag hade klarat av den tiden, faktiskt. Jag är en oerhört privat person och jag har svårt för att dela med mig av tankar och känslor, men han fanns alltid där. Han bara fanns där för mig, utan att döma, utan att tycka och tänka, utan att kommentera och ifrågasätta, och att ha någon som ovillkorligen älskar en på det sättet, när man mår riktigt dåligt, det är ovärderligt. Vi kom varandra oerhört nära, inte minst under min sjukskrivning då jag kunde stanna inne i lägenheten och inte gå ut på veckor i taget. Han kom att förstå mig fullt ut och jag kunde läsa av hans humör och behov också - och det är mycket det som gör att jag aldrig kommer att skaffa en nya katt .... och det kommer att dröja innan jag överväger att skaffa ett nytt djur överhuvudtaget.

Jag kan inte nog beskriva hur mycket Zorro faktiskt har gett mig, men tanken med det här inlägget var att mer eller mindre redogöra för Zorros liv - så sådana tankar och kommentarer får nog komma i ett annat inlägg ...


(och jag påpekar igen, att jag välkomnar kommenterar i min blogg, oavsett vad jag skriver om är det spännande och roligt att få läsarnas reaktioner!)