En livskamrat på livets resa

Min mamma förlorade sin dåvarande katt, Zimba, i mars 2004 (Zimba var Zorros helbror) och jag skrev den här dikten till henne i maj samma år. Jag har tänkt på den mycket nu när jag har förlorat Zorro.

En livskamrat bredvid mig går, och håller hårt min hand
Vi följas åt längs vägarna, genom livets land
Vi delar gråt, vi delar skratt
Vi delar dag, vi delar natt
På livets långa resa.

Den väg vi går tillsammans, slutar på en strand
Tittar ut mot horisonten, tar farväl vid havets rand
Delad glädje, delad sorg
Delad trygghet i hemmets borg
På livets långa resa.

Min livskamrat försvinner bort, in i evigheten
Vem finns kvar på stranden? Endast jag och ensamheten
Sorgens tårar väter min kind
Allt jag hör är ensamhetens vind
På livets långa resa.