Rainbow Bridge
When an animal dies that has been especially close to someone here, that pet goes to Rainbow Bridge.
There are meadows and hills for all of our special friends so they can run and play together.There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.All the animals who had been ill and old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by.The animals are happy and content, except for one small thing; they each miss someone very special to them, who had to be left behind.They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent; His eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster.You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling together in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face; your hands again caress the beloved head, and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life but never absent from your heart.Then you cross Rainbow Bridge together....
Texten berör mig som sagt mycket, men på ett ganska speciellt sätt. Jag uttryckte det ganska bra i min dagbok, när jag skrev ner texten för första gången, så jag tänker helt enkelt skriva ner den anteckningen här (från den 27 november 2010):
(och jag ber om ursäkt för den ibland bristfälliga svenskan, det är trots allt egna dagboksanteckningar, som tillkom under en tid i mitt liv då jag knappast brydde mig om satsbyggnad och grammatik!)
"Av någon anledning berör den [texten] mig något HELT otroligt, och egentligen förstår jag inte riktigt varför ... Jag ÄR realist och mitt förstånd säger mig att människor och djur är bara biologiska organismer i naturens kretslopp, mer än så är det inte - men efter att ha läst det här ... Hela min varelse, hela min kropp, hela mitt psyke formligen SKRIKER av längtan efter att det ska kunna vara sant!! Jag VILL så innerligt innerligt gärna att det ska vara sant!!!
Jag kan se alltihop i huvudet och jag tycker att det stämmer så bra på mig och Zorro... Jag ser hela scenariot, hur han älskade att vara ute och springa och ha det bra - men jag tror faktiskt att det stämmer att Zorro skulle sakna mig, någonstans djupt inne i sitt katthjärta. Vi hade en väldigt väldigt djup relation och jag tror faktiskt att han skulle sakna mig, även om han hade det så bra. Bilden av honom som stannar upp mitt i leken och hur han kommer springande emot mig - jag ÖNSKAR att jag hade det att se fram emot!! *gråter hejdlöst*
Det här har formligen ETSAT sig fast i mitt huvud, jag vill så innerligt gärna att det kan vara sant. [Det är så] jobbigt att det är så fullkomligt definitivt - allt är slut, Zorro är helt borta för all framtid. Att se ett sånt här scenario ... jag vill så hemskt gärna att det ska få vara sant!!"
Nästan ett år senare .... känner jag precis likadant!
Jag kan inte, realistiskt sett, tro på något sånt här (jag kanske t o m är cyniker, snarare än realist?), men jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag skulle kunna tro på det, och att det skulle kunna vara sant!
2 kommentarer:
Fin text!
Även om jag kan hålla med om att rent logiskt kan det var svårt att tro på något sådant, så tror jag att det är mycket svårt att klara av en förlust av någon som betydde mycket UTAN att tro på något....
å ena sidan kan jag tycka att det är självklart att det inte finns något efter döden, å andra sidan känns det självklart att det finns något mer..att även om kroppen inte orkar längre så lever själen vidare någonstans....
Men det är nog väldigt individuellt och personligt.. har upplevt en hel del sista åren som inte går att förklara....
Du har verkligen satt fingret på den springande punkten!
Jag kan inte tro på något sådant, jag är väl cyniker i botten, men jag inte förmå mig själv att tro på att det skulle finnas något "liv efter detta" eller att någonting lever vidare ...
Men att då tackla en sådan förlust är rent fasansfullt faktiskt. Att förutom förlusten "här och nu" också tackla att det är definitivt, för alltid, att det aldrig finns nåt hopp om att "han har det bättre nu" eller "vi kommer att mötas åter", ... det är fasansfullt, rent ut sagt.
Självklart är detta högst högst personligt och jag har all respekt i världen för människor som inte tror som jag ... men samtidigt måste jag ju handskas med vad det är jag själv tror - och det har varit oerhört arbetsamt!
Skicka en kommentar